24. mars 1999 startet Nato sin krig mot Jugoslavia for å redde kosovoalbanerne fra president Milosevic’ overgrep. Krigen uten FN-mandat endte med at et europeisk land ble splittet i to. Nei, Krim er ikke eneste region i Europa som i nyere tid har blitt revet løs fra et land. 24. mars er det 20 år siden Nato gikk til krig mot Jugoslavia, en krig der ulike kilder anslår sivile ofre for Nato-bombingen til å ligge mellom 500-1600 drepte. […]
Men – Nato-angrepet skjedde uten mandat fra FN. Så hva tenker Kjell Magne Bondevik, som i dag driver Oslosenteret for fred og menneskerettigheter, om beslutningen den gangen?
– Du blir betraktet som en fredens mann, men var statsminister da Norge i 1999 sendte fly og soldater til Natos krig mot Jugoslavia, til og med uten mandat fra FN. Hvilke tanker gjør du deg om det i dag?
– Det er riktig at det skjedde uten en resolusjon fra FNs sikkerhetsråd, men vi mente likevel den gangen at det ikke var i konflikt med folkeretten. Bakgrunnen for det var resolusjoner i FN, generalsekretærens rapport 6. oktober 1998 om Milosevic sin manglende etterlevelse av resolusjonen og en uttalelse fra sikkerhetsrådets president samme dag. Disse elementene til sammen mente vi var et folkerettslig grunnlag for å gå til denne krigen, sier han til ABC Nyheter. Läs artikel
Frågan om bombkriget och folkrätten behandlas i boken Lagen mot krig – om FN-stadgans våldsförbud och aggressionskrigen som finns att ladda ned här.
Avsnittet om Natos bombkrig kan läsas här (författare Lars-Gunnar Liljestrand) :
Bombkriget 1999
Den tredje och sista fasen i krigen kom med USA:s och NATO:s bombningar av Serbien. Samtliga NATO-stater utom Grekland deltog med större eller mindre insatser. Förspelet var Rambouillet-avtalet som USA förelade Jugoslavien. Avtalet var ett diktat och ett ultimatum, som innebar en rätt för NATO att placera trupper på serbiskt territorium. Det ställde president Miloševic´ inför ett omöjligt val: säga nej till avtalet och riskera bombkrig eller godta NATO-trupper på Serbiens territorium och uppge landets nationella suveränitet vilket knappast någon statschef i något land skulle gå med på. Detta insåg USA och avsikten var att Serbien skulle säga nej så att bombningarna skulle kunna inledas.
Bombkriget hade föregåtts av en massiv propaganda i västliga medier om påstådd etnisk rensning och massmord på Kosovoalbaner. Bombkriget 1999 pågick oavbrutet i 78 dygn (24 mars till 10 juni) mot landet, inklusive huvudstaden Belgrad, och bostadsområden, fabriker, broar, och elverk förstördes. NATO satte in över 1 000 flyg och bombade från hög höjd (5 000–7 000 m) och använde bland annat tiotusentals klusterbomber, vilket ledde till många civila offer. Uppgifter om antalet dödade går något isär. Det var 4 000 dödade och 10 000 sårade enligt Jugoslaviens tidigare utrikesminister Zivadin Jovanovi medan Independent Commission of Inquiry bedömde att ”flera tusen” civila dödades. Över 6 000 skadades allvarligt, varav 40 % var barn, och omkring 900 000 människor i centrala Serbien tvingades lämna sina hem för att undkomma bombningarna enligt International Action Center.
För första gången Efter bombkriget har världen kunnat konstatera att någon massfördrivning av kosovoalbaner från Kosovo aldrig ägde rum innan kriget inleddes. Inte heller kunde några massgravar med dödade kosovoalbaner påträffas som det hade hävdats i propagandan före bombkriget. Det kanadensiska rättsmedicinska team som efter kriget hade uppgiften att kartlägga dödandet av kosovoalbaner avbröt sin verksamhet i förtid och reste hem då de inte kunna finna några massgravar i Kosovo. En filmfotograf som följde teamet kommenterade USA:s påståenden om att 100 000 till 200 000 kosovoalbaner dödats av serberna: ”Detta var massakern som aldrig inträffat” (Globe and Mail 2 september 2004). En massflykt skedde istället som en följd av bombkriget.
Genomförandet av bombkriget – valet av mål, omfattningen och intensiteten – var inte heller styrt av några humanitära överväganden. Syftet var att tvinga Jugoslavien att acceptera NATO:s krav. Efter bombkriget ockuperade NATO Kosovo. Under NATO-ockupationen rensades de delar av provinsen som dominerades av albaner nästan helt från serber, judar och romer. Kosovo har efter kriget blivit en klientstat under västmakterna med erkännande från bara hälften av världens stater. USA kunde efter kriget upprätta sin största militärbas i Europa, Camp Bond Steel, i Kosovo. USA och de flesta NATOstaterna stödde 2008 Kosovos självständighetsförklaring i strid med FN:s säkerhetsråds resolution 1244, som avslutade kriget 1999. Resolutionen var den existerande grunden för Kosovos legala status. Resolutionen bekräftade alla medlemsstaters förpliktelse att värna om Jugoslaviens suveränitet och territoriell integritet. Serbien är idag det dåvarande Jugoslaviens efterföljarstat. Resolutionen talar inte om oberoende för Kosovo, utan om ”väsentlig autonomi och meningsfull självadministration” – vilket var vad Serbien hade gått med på och föreslagit.
Med krigen på Balkan introducerades eller återanvändes en rad företeelser och begrepp som återkommit i senare krig: ”humanitär intervention” som innebär att man godtyckligt blandar sig i interna stridigheter till förmån för den ena eller andra sidan och som försvaras med påståenden om skydd mot förföljelse, ”outsourcing” på oklara villkor av krig till NATO som tar tillfället i akt, ”collateral damage” som är ”oavsiktligt” men kalkylerat dödande av civila och förstörelse av civil egendom under krig, och åtal inför specialdomstol för krigsförbrytelser mot ledare som väst vill göra handlingsförlamade och därför utpekar som skyldiga till övergrepp mot befolkningen. Opinionen i väst förbereddes för bombkriget genom att organisationer för mänskliga rättigheter som Amnesty International och Human Rights Watch bidrog till demoniseringen av serberna och deras ledare, och välkomnade att Slobodan Miloševic´ fängslades och fördes till tribunalen i Haag. Dessa NGO:er motsatte sig inte själva bombkriget men kritiserade i efterhand att en TV-station i Belgrad och civila mål bombats. De kritiserade enskilda övergrepp, men höll tillbaka kritik av kriget som sådant, något som har kommit att känneteckna många västliga NGO:ers ställningstaganden i senare folkrättsstridiga krig. Väst införde fleråriga drakoniska sanktioner mot Jugoslavien som främst.
Samtidigt som opinionen i väst i många fall var positiv till bombkriget fanns också kritiska röster, även bland ledande socialdemokrater. Tidigare statsministern Ingvar Carlsson fördömde kriget som stridande mot folkrätten. Han och Shridath Rampahal, vilka tillsammans var ordförande i FN-kommissionen Commission on Global Governance, skrev i New York Times, 1 april 1999: ”NATO:s flygattacker mot Jugoslavien har inte bemyndigats av Förenta Nationerna. Det förekom inte ens ett försök att erhålla sådant bemyndigande. De utgör följaktligen angreppshandlingar mot ett suveränt land; och som sådana slår de mot själva hjärtat i den internationella rättsordningen och mot FN:s auktoritet. Då detta är handlingar utförda av världens militärt mäktigaste länder blir denna skada oöverskådlig.” (Carlsson 1999) De flesta stater i Asien, Afrika och Latinamerika ställde sig avvisande eller tvekande inför bombkriget, även om många muslimska stater var positiva till kriget och uttalade sin solidaritet med de muslimska kosovoalbanerna. De latinamerikanska staternas organisation Rio-Gruppen uttalade redan dagen efter att bombningarna börjat sin oro över att FN-stadgans krav på förhandlingar och fredlig lösning inte uppfyllts. De alliansfria staterna antog en deklaration den 9 april, där man uppmanade till omedelbart stopp för fientligheterna och fastslog att endast säkerhetsrådets resolutioner utgjorde grunden för att lösa konflikten. Sydafrikas regering gjorde sig till tolk för de stater som var emot kriget och sammanfattade att intervention utan FNmandat, oberoende av vilka nobla motiv som används, inte är acceptabel.
Svenska regeringen ställde sig bakom Europeiska Rådets uttalande vid mötet i Berlin den 24–25 mars 1999 (EU:s officiella ståndpunkt) som lade all skuld på Serbien och sanktionerade bombkriget genom skrivningen: ”NATO genomför nu sina in- 74 satser mot militära mål i Förbundsrepubliken Jugoslavien för att få ett slut på den humanitära katastrofen i Kosovo.” Statsminister Göran Persson gjorde ett särskilt uttalande den 24 mars där han i viss mån modererade ställningstagandet: ”I en folkrättslig bedömning är det svårt att finna en entydig grund för den militära insats som nu genomförs. Jag beklagar att det inte varit möjligt att få ett enat världssamfund att ställa sig bakom aktionen genom ett mandat i FN:s säkerhetsråd.” (Persson 1999) I Sveriges fanns relativt få röster mot kriget men socialdemokrater som riksdagsledamöterna Bengt Silfverstrand och Karin Wegestål engagerade sig aktivt mot kriget från första stund. Mona Sahlin medgav också, nio år efter kriget, att ”det var ett misstag att utlösa bombkriget” (intervju i Sveriges Radio, 10 september 2008). Fjorton år efter bombkriget fick den kanadensiske generalen Lewis MacKenzie (tidigare chef för FN:s Bosnienstyrka) frågan om de verkliga motiven för kriget vid en utfrågning i FNs Generalförsamling 10 april 2013 och svarade: NATO hade sitt 50-årsjubileum, Sovjetblocket hade kollapsat och NATO saknade en uppgift (”NATO was looking for work”).
Den skarpaste kritiken mot USA:s och NATO:s bombkrig kom från en av åklagarna som varit med vid Nürnbergrättegången, Walter J. Rockler, som i en artikel i Chicago Tribune skrev om USA:s bombkrig under titeln: ”Lag om krigsförbrytelser gäller även USA”: ”Vi har utlöst en flagrant militär aggression, oupphörligt attackerat ett litet land främst för att visa att vi styr världen.” Rockler tar upp jämförelsen med nazisternas krigsförbrytelser, som behandlades i Nürnberg, och USA:s bombkrig mot Jugoslavien: ”Domarna i Nürnbergrättegångarna 1945–46 mot nazisterna är en enkel och klar grund för internationell rätt. Våra ledare hänvisar ofta till de domarna och prisar dem, men tydligen har de inte läst domsluten. Domstolen i Nürnberg deklarerade: att börja ett angreppskrig är därför inte bara ett internationellt brott. Det är det överordnade internationella brottet som skiljer sig från andra krigsförbrytelser genom att det i sig rymmer den samlade ondskan av krigsförbrytelser. Vid Nürnbergrättegångarna lade USA och Storbritannien största vikten vid anklagelserna mot nazistledarna för att ha planerat och utlöst anfallskrig. Robert Jackson som var domare i USA:s högsta domstol och ledare i Nürnberg för de amerikanska åklagarna underströk: ’Att starta ett angreppskrig är ett brott som ingen politisk eller ekonomisk situation kan rättfärdiga.’ Han deklarerade också att ’om vissa handlingar i strid med internationell lag är brott, så är de brott vare sig USA begår dem eller Tyskland och vi kommer inte att fastlägga en regel för kriminellt beteende för andra som vi inte är beredda att tillämpa också på oss själva.’ Förenta nationernas stadga betraktar aggression på liknande sätt. Artiklarna 2.4 och 2.7 förbjuder interventioner i andra länders rättskipning och hot om våld eller användning av våld av en stat mot en annan.” (Rockler 1999)