”Denna nya svenska strategin för den arktiska regionen utgår från ett Arktis i förändring, och framhåller den vikt regeringen fäster vid ett välfungerande internationellt samarbete i Arktis för att hantera de utmaningar regionen står inför. Vikten av respekt för folkrätten betonas. Sveriges Arktispolitik sätter människorna, freden och klimatet i centrum.” Utrikesminister Ann Linde i november 2020.
Nu har Sverige upplåtit militärbaser lämpade för krigföring i Arktis till USA genom DCA-avtalet. Regeringen verkar fortfarande se USA som sin främsta allierade och viktigaste samarbetspartner. Men känslorna verkar inte besvarade. Däremot har USA:s president uttalat att han tänker ta Grönland och införliva Kanada. Ryssland har rustat upp sin militära kapacitet för att öka sin militära avskräckningsförmåga gentemot Nato. Nato, med allt mindre stöd av USA, rustar i snabb takt upp sin militärapparat för att öka sin avskräckningsförmåga gentemot Ryssland.
Det viktigaste organet för samarbete inom denna region, Arktiska Rådet, har uteslutit Ryssland från de flesta av sina aktiviteter. Kort sagt är läget dystert. Men samarbetet mellan de arktiska staterna måste återupptas. För människorna, freden och klimatet. Man kan bara hoppas att det inte dröjer för länge. Trots de flagranta brott mot folkrätten som begås av Ryssland, Israel och USA så är den fortfarande gällande och hävdas av de flesta mindre länder. Det kan därför vara på sin plats att, mot bakgrund av klimatförändringen och den snabba teknologiska utvecklingen som gäller utvinning av mineraler på och under havsbotten, titta lite närmare på vilken stat som har rätt till vilket område av havsbotten.
Arktis brukar definieras som områdena norr om polcirkeln och de tillhörande åtta arktiska staterna, det vill säga Danmark inklusive Grönland och Färöarna, Finland, Island, Kanada, Norge, Ryssland, Sverige och USA. När internationella organ hänvisar till ”Arktis” och ”de arktiska staterna” avses just området norr om polcirkeln och de åtta arktiska staterna.
Men endast de fem arktiska kuststaterna (Danmark genom Grönland, Kanada, Norge med Jan Mayen och Svalbard, Ryssland samt USA genom Alaska) har legitima rättigheter och skyldigheter i de arktiska havsområdena.
FN:s Havsrättskonvention (UNCLOS) är det viktigaste regelverket när det gäller att avgöra gränsdragningen mellan stater såvitt rör exklusiva rättigheter i ett visst område av havet eller havsbotten och dess underlag. Här kan man läsa Havsrättskonventionen:
UNCLOS utgår från begreppet baslinje. Större delen av UNCLOS andra kapitel artikel 3-16 ägnas åt definitionen av detta begrepp. Om kusten är rak dras den längs lågvattenlinjen, i Sverige vid -0,5 meter RH2000, (normal baslinje). Om kusten inte är rak eller om det finns skärgård och öar dras den i stället som raka linjer mellan ytterpunkter av till exempel uddar eller skärgårdsöar (räta baslinjer). Större öar har egna baslinjer.
Innanför baslinjen finns inre vatten, en del av statens territorium där staten har full suveränitet, som om det vore ett område på land.
Territorialhavet sträcker sig 12 nautiska mil ut från baslinjen. Där har respektive land suverän jurisdiktion. Men andra stater har rätt till oskadlig genomfart. Från baslinjen beräknas också den ekonomiska zonen (EEZ), som sträcker sig ut till 200 nautiska mil. Inom EEZ har kuststaten exklusiva rättigheter att utforska, utvinna och förvalta havets naturresurser, som till exempel fisket.
Kuststatens rätt till kontinentalsockeln, ”omfattar havsbotten och dess underlag i områden under vatten som sträcker sig utanför dess territorialhav i hela den naturliga förlängningen av dess landterritorium till kontinentalsockelrandens ytterkant eller till ett avstånd om 200 nautiska mil från de baslinjer varifrån territorialhavets bredd beräknas, då kontinentalrandens ytterkant inte sträcker sig ut till detta avstånd.” UNCLOS artikel 76 p1.
Vanligen har alltså EEZ och kontinentalsockeln samma gräns. Utanför denna gräns finns antingen det fria havet, eller annan nations kontinentalsockel.
Men UNCLOS innehåller undantag såvitt gäller kontinentalsockeln, som i vissa fall kan sträcka sig ännu längre ut, artikel 76 p 4–6. Undantag gäller bland annat när det finns upphöjningar i havsbotten som utgör en naturlig del av kontinentalsockelranden.
Kuststat som hävdar gräns för kontinentalsockeln som går utöver 200 nautiska mil från baslinjen skall underställa Kontinentalsockelkommissionen (CLCS), information om detta. Den ”på grundval av rättvis geografisk representation” tillsatta kommissionen skall därefter avge rekommendationer i frågor som rör fastställandet av de yttre gränserna för kuststatens kontinentalsockel. Dessa gränser skall vara slutgiltiga och bindande, artikel 76 p 8.
Här kan man se vilka anspråk som har inkommit till CLCS:
https://www.un.org/depts/los/clcs_new/commission_submissions.htm
Kartan på sidan 13 i regeringen styrdokument Sveriges strategi för den arktiska regionen från november 2020 visar de anspråk på utökade gränser för kontinentalsockeln som anmälts till CLCS. Kartan visar även de erkända gränserna i Arktis mellan de fem arktiska kuststaterna. Kartan bedöms av undertecknad fortfarande vara i huvudsak aktuell och den kan studeras här:
https://www.regeringen.se/informationsmaterial/2020/11/sveriges-strategi-for-den-arktiska-regionen/
Rysslands har den i särklass längsta kustlinjen mot Arktis och är därför betydligt större än de övriga när det gäller havsytan inom EEZ gränsen ut till 200 nautiska mil från baslinjen. Även Norge, Kanada och Danmark har stora områden. USA har det minsta området.
De största oupptäckta olje- och gasreserverna i Arktis bedöms finnas inom kuststaternas kontinentalsocklar. Även havsbotten runt Nordpolen anses innehålla stora mängder naturresurser inklusive mineral.
Staternas anspråk på kontinentalsockel utanför EEZ gränsen är vidsträckta. Endast mindre områden av det fria havet, som normalt tar vid utanför nämnda gräns, finns kvar. Internationella myndigheten för djuphavsbotten (ISA) har en viktig roll för skyddet av naturresurser på havsbotten i det fria havet.
I stället täcks nästan hela Arktis havsbotten av kuststaters anspråk på utökade gränser för kontinentalsockeln.
Ryssland anmälde 2001 till CLCS krav på utökad kontinentalsockel men blev då förelagda att komplettera och precisera sin ansökan. Norge anmälde sina krav omfattande 235 000 kvadratkilometer år 2006 och erhöll 2009 CLCS rekommendation om att utöka sin kontinentalsockel. Danmark anmälde år 2014 krav omfattande 895 000 kvadratkilometer. Dessa anspråk bildar en bred korridor som sträcker sig över Nordpolen och vidare lång in mot Ryssland, hela Lomonosov Ridge. Ryssland reviderade 2015 sin anmälan till 1.2 miljoner kvadratkilometer, inklusive stora delar av Lomonosov Ridge. Kanada anmälde 2013 krav på cirka 1.2 miljoner kvadratkilometer och har 2019 preciserat sina anspråk innefattande bland annat delar av Lomonosov Ridge. Både Danmark, Kanada och Ryssland har således anmält anspråk på kontinentalsockeln vid Nordpolen.
USA har inte ratificerat UNCLOS men har i vart fall tidigare agerat som om Havsrättskonventionen vore sedvanerätt. Kanada och USA konkurrerar om vissa områden.
Efter 2019 har inga nya anspråk avseende kontinentalsockeln i Arktis anmälts till CLCS. Men Ryssland har under 2020-talet inkommit med ett flertal kompletteringar som gäller tidigare anmälningar.
Genom den så kallade Ilulissatdeklarationen som undertecknades av de fem kuststaterna 2008 och åter bekräftades av samtliga arktiska stater 2018 finns ett gemensamt åtagande att bevara Arktis som en fredlig och stabil region. De arktiska staterna åtar sig bland annat att lösa utestående frågor om överlappande anspråk på kontinentalsockeln inom ramen för gällande folkrätt.
Norges suveränitet över Svalbard grundas på det så kallade Spetsbergfördraget från 1920. Medborgare och företag från alla fördragsslutande stater (för närvarande 48 länder) har i princip samma rättigheter till fiske, jakt och kommersiella aktiviteter som norrmän. Norge har dock rätt och skyldighet att administrera och samordna aktiviteterna och att stå för miljöskyddet. I artikel 9 slås fast att Svalbard skall vara demilitariserat:
Med förbehåll för de rättigheter och förpliktelser, som kunna uppkomma för Norge på grund av dess anslutning till Nationernas förbund, förbinder sig Norge att icke anlägga eller tillåta upprättandet av någon flottbas inom de i artikel 1 omförmälda områden samt att icke uppföra någon befästning inom nämnda områden, vilka aldrig få användas för krigsändamål.
Här kan man läsa Spetsbergfördraget:
https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/sveriges-internationella-overenskommelser/1994/01/so-192425/
Barents hav är ett havsområde mellan Svalbard och Novaya Zemlya söder om Frans Josef Land. Det har funnits ett fungerande fiskeriavtal mellan Norge och Ryssland sedan1976. Efter lång tid av gränstvister mellan de två länderna träffades 2010 också ett gränsavtal som skulle lösa gränsfrågorna. Avtalet innehåller också två annex som handlar om gränsöverskridande fiske respektive gränsöverskridande utvinning av olja och gas. Barentsrådet lanserades 1993, då Danmark, Finland, Island, Norge, Ryska federationen, Sverige och EU-kommissionen vid en utrikesministerkonferens i Kirkenes undertecknade den så kallade Kirkenesdeklarationen som etablerade Barents euro-arktiska råd (Barentsrådet). Ryssland lämnade Barentsrådet 2023. Samarbetet mellan Norge och Ryssland har gnisslat ordentligt under senare år. I juli 2025 satte Norges regering upp två stora ryska fiskeriföretag på sin sanktionslista och förbjöd dem att angöra norska hamnar. Orsaken var att fiskebåtar från dessa företag misstänktes för att spionera åt ryska staten. Ryssland har å sin sida hotat med att lämna avtalet. En liten ljusglimt är dock att man 19 december 2025 lyckades träffa en överenskommelse om fiskekvoter mellan de två länderna. Se: Norway, Russia reach agreement on fisheries, thebarentsobserver.com – BEVARA ALLIANSFRIHETEN
Se karta över Barents hav:
https://polarjournal.net/wp-content/uploads/2025/11/Barents_Sea_map-1.webp
Här finns 2010 års bilaterala avtal mellan Norge och Ryssland:
https://www.un.org/depts/los/LEGISLATIONANDTREATIES/PDFFILES/TREATIES/NOR-RUS2010.PDF
En annan intressant karta, från Canadian Geographic, visar Arktis ur ett kanadensiskt perspektiv. Där kan man också kan se ursprungsbefolkningarnas platser, förväntade fyndigheter av olja och gas samt militärbaser med mera:
https://canadiangeographic.ca/articles/everybody-wants-the-arctic-this-map-shows-why/#&gid=1&pid=2