Det låg i farans riktning att den ensamutredning om den militära personalförsörjningen, som igår avlämnade sitt betänkande, Redo! En utredning om personalförsörjningen av det militära försvaret, SOU 2025:86, skulle lagt fram förslag om att värnpliktiga skulle förpliktigas delta i militära operationer utomlands. Så sker emellertid inte!
Ensamutredaren konstaterar att frågan om hur långt värnpliktigas tjänstgöringsskyldighet sträcker sig har analyserats i en utredning om en översyn av vissa rättsliga frågor inför ett medlemskap i Nato (Fö2022:A) och att utredningens slutsatser bereds inom Regeringskansliet. Den utredningens slutsatser är inte offentliggjorda.
Ensamutredaren redovisar vidare senaste nytt från regeringen, som framgår av propositionen Totalförsvaret 2025–2030 (prop. 2024/25:34 s. 91 f.), där regeringen anger följande:
”En förutsättning för all tjänstgöringsskyldighet är att tjänstgöringen behövs för Sveriges försvar. Det finns ingen begränsning som innebär att sådan tjänstgöring endast får ske i Sverige. Situationen kan vara sådan att Sverige försvaras bäst genom operationer och annan verksamhet utanför Sveriges gränser, t.ex. i ett allierat land. Krigsplacerade värnpliktiga kan alltså enligt gällande rätt sändas utomlands, om tjänstgöringen behövs för försvaret av Sverige. Värnpliktigas tjänstgöring förutsätter emellertid i dagsläget att beslut om beredskapstjänstgöring eller krigstjänstgöring fattas.”
Vi delar inte denna tolkning av gällande rätt och definitivt inte heller bedömningen av hur ”Sverige försvaras bäst”: Värnpliktiga för krigsinsatser i utlandet dit vad vi har av armé redan är på väg? – BEVARA ALLIANSFRIHETEN
I totalförsvarspropositionen utmynnar emellertid regeringens resonemang i följande slutsats:
”Det finns dock skäl att närmare analysera behovet och regelverket. Det kan även finnas skäl att införa ytterligare reglering för att skapa en större tillgänglighet, användbarhet och flexibilitet kring värnpliktigas tjänstgöring inom Nato. Regeringen delar Försvarsberedningens uppfattning om att värnpliktigas tjänstgöring innefattar komplexa frågor och att det är av vikt att nå en så bred politisk enighet som möjligt. Regeringen avser att ta initiativ till att involvera riksdagens partier i det fortsatta arbetet.”
Ensamutredaren noterar mot den bakgrunden:
”Som framgår av ovan bedrivs ett arbete utanför utredningen som rör värnpliktigas tjänstgöring i Nato och regeringen har för avsikt att involvera riksdagens partier i det fortsatta arbetet. Därför kommer utredningen inte att beakta behovet av värnpliktiga för tjänstgöring i Nato utanför Sveriges gränser vid sin analys av behovet av att i större utsträckning kunna använda värnpliktiga under grundutbildning för beredskap och annan verksamhet.”
Där står vi alltså idag. Om och i så fall hur regeringen involverat riksdagens partier i ”det fortsatta arbetet” har inte öppet redovisats.
Det man här från det ledande militärpolitiska etablissemangets sida är inne på rimmar med den ohållbara strategin att Sverige försvaras bäst utomlands och att det lilla vi har av försvar ska prioriteras för operationer i utlandet. Försvarsvänner bör hålla i ögonen på de förslag som kan förväntas dyka upp i nästa steg av ”det fortsatta arbetet”. Som regeringen åtminstone tvingats medge rör det sig om ”komplexa frågor” och dessa kan inte gärna hanteras genom lättvindiga tolkningar med undermåligt lagstöd.
Komplexiteten ligger i det politiska dilemmat. Det är känsligt att inför allmänheten gå ut med att man kan skicka värnpliktiga utomlands. Det strider mot all historisk svensk försvarsopinion. Därav också den klara skrivningen i pliktlagstiftningen att värnplikten är till för att försvara Sverige. Därför måste regeringen ha socialdemokraterna med sig först.