Ambassadör Ingolf Kiesow tar i en kyligt analyserande artikel upp flera av samtidens allvarliga frågor. Bakgrunden är framför allt USA:s förändrade position på den internationella scenen och dess konsekvenser. Den amerikanska reträtten från ställningen som ledande maktcentrum analyseras konkret i sitt sammanhang med rivaliserande stormakter och då inte minst Kina. Kiesows realistiska grundsyn är kallsinnig utan ideologiska skygglappar. Här är det Realpolitik sett med europeiska ögon som står i centrum med fördomsfri öppenhet för nya samarbeten och kombinationer. Några av de frågeställningar som Kiesow lyfter fram är följande:
Golden Dome
Golden Dome, ett av Trumpadministrationen introducerat projekt, siktar till att utveckla ett heltäckande amerikanskt missilförsvarssystem, som har som mål att göra USA osårbart för bland annat kärnvapenangrepp. Det är fråga om enorma investeringar, som ingen i dagsläget kan överblicka. Det handlar här om variabler som kostnader, tidsperspektiv och förväntad förmåga; tre ytterst osäkra faktorer som är beroende av varandra med inbyggda förutsebara förskjutningar.
Kommer detta projekt – om det skulle förverkligas – att rubba den redan skakiga kärnvapenbalansen (den 5 januari nästa år löper New Start-avtalet ut utan att förhandlingar om en fortsättning inletts)? Det är värt att notera att Europa inte är involverat i projektet.
Skulle ett sådant amerikanskt missilförsvarssystem kunna gardera mot de nya vapensystem som Kina men även Ryssland parallellt tar fram? Det är naturligtvis högst ovisst med tanke på den teknologiska duellstrid som hela tiden pågår mellan stormakterna och där den ena sidan svarar på den andra sidans ”framsteg” i ett ständigt pågående kretslopp.
Det är möjligt att Golden Dome kan bli något av en ny Maginotlinje och skapa en falsk känsla av säkerhet som i sin tur kan leda till farligt offensiva beslut. Men det kan ju också vara möjligt att se Golden Dome som ett i huvudsak defensivt projekt, skyddet av ”the Homeland”!
Handelskrig
Fokus är här framför allt på USA:s förhållande till Kina. Kiesow menar att man snarare kan tala om ett vapenstillestånd i tullkriget än ett fredsavtal i handelskriget, där USA varit den vädjande parten och Kina håller inne med mycket av det som USA eftersträvar.
Kiesow tar även upp den utpressning av länder med handelsöverskott gentemot USA som drabbat länder i Asien.
Kapprustning
Kiesow nämner bland annat en ny rysk kärnkraftsdriven kryssningsmissil med förmåga att bära kärnvapen; tveksamheter rörande bärigheten i Golden Dome projektet; en ny rysk undervattenstorped, som drivs av en kärnreaktor och kan bära kärnvapen; samt USA:s besked i anslutning till ett möte med Kinas ledare Xi att Trump hade instruerat USA:s krigsminister att omgående inleda tester av USA:s kärnvapen.
Bottnar det senare utspelet – som inte verkar ha satt några spår utöver retoriken – i en rädsla för att det ska se ut som om USA har hamnat på efterkälken?
Kina
Befinner sig USA nu i en fas av ”påtvingat tillbakadragande”? Är Kina på väg att inta USA:s plats? Särskilt stater i Asien frågar sig det, enligt Kiesow, och tecknen tyder på att USA inte längre är en dominerande makt i Stilla havet.
Nya vapen, nya utgifter?
Frågeställningen aktualiseras mot bakgrund av den ”revolution inom markkrigföringen”, som användningen och teknikutvecklingen av drönare i kriget i Ukraina aktualiserat. Kiesow menar att USA inte kan komma undan från att ta itu med hela detta komplex, som leder till nya stora utgifter.
Som vi informerat om på den här sajten är den amerikanska statsskulden och räntebetalningarna redan skyhöga. Om man till detta skuldberg lägger kostnaderna för Golden Dome och drönarutvecklingen blir räntebetalningarna enorma. Redan den nyligen antagna försvarsbudgeten för 2026 uppgår till ”$901 billion” (varav en ringa del torde avse Golden Dome).
Europa
Golden Dome är bara för USA:s behov. Europa har därmed anledning till oro. En rimlig bedömning enligt Kiesow är att USA inte kommer att ha ekonomiska resurser att ta ansvar för Natos militära försvar.
Vad ska man då tro om ett europeiskt försvar med integrering av Nato och EU? Kiesow håller detta öppet men pläderar för europeisk autonomi.
EU-kommissionens president Ursula von der Leyen underströk i ett tal före jul att Europa måste ta ansvar for sin egen säkerhet: ”Detta är inte längre ett alternativ. Det är nödvändigt.” Och hon la till att Europa ”icke har råd till att låta andra definiera sin världsbild”. Sådana tongångar har vi hört länge vid det här laget, men så snart man närmar sig de konkreta frågeställningar som EU och dess medlemsstater har att ta ställning till så blir det komplext och diffust. För Sveriges del borde det dock inte handla om annat än att satsa krafterna och resurserna på att bygga ett eget starkt försvar.
Kiesow noterar att ett samarbete med USA baserat på gemensamma värderingar inte längre ter sig ”som ett gångbart slagord i den globala södern” och att den effekten börjar skönjas även i Europa.
Det ligger mycket i den bedömningen och USA:s nya National Security Strategy som knappast bidrar inte till att återställa tilliten i Europa. Tvärtom. Även bland ledande svenska politiker som vår utrikesminister och vår försvarsminister har viss oro kunnat skönjas och de talade om att dokumentet behövde studeras på allvar. Därefter har inget substantiellt avhörts.
WTO: USA går emot frihandel medan Kina försvarar den
Som Kiesow konstaterar obstruerar USA sedan länge verksamheten i världshandelsorganisationen WTO helt öppet. USA sätter sig över regelverket i WTO:s stadga och vägrar att tillsätta medlemmar i de skiljenämnder som ska avgöra handelstvister. Detta skadar världshandeln. Många länder driver därför på för att förhandlingsverksamheten i WTO ska återställas, däribland Kina, som ställt sig i spetsen för kampanjen. EU har hittills valt att ligga lågt; säkerligen för att inte störa USA.
Kiesow menar att EU bör ompröva sin hållning och ”inte dra sig för att ansluta till försöken av Kina och länderna i den globala södern att blåsa liv i WTO utan att göra USA:s medverkan till ett villkor. Att det är just Kina som går i spetsen för kampanjen bör inte ses som ett hinder.”
Beträffande förhållandet mellan BRICS och EU är Kiesow skeptisk till en anslutning, men ser det som att ett närmande på sikt är tänkbart till följd av den negativa effekten av USA:s angrepp på frihandeln.
Nato
När USA nu lägger om kursen, samtidigt som NATO alltjämt är byggt för att stå under amerikansk ledning, måste Europa skapa en egen organisation redan i fredstid för att kunna fungera utan eller med ett försvagat stöd i krigstid. Det är enligt Kiesow den enda slutsats som det förefaller logiskt att dra.
Den tanken kan man ha sympati för, men i ett svenskt perspektiv bör fokus vara på det egna landets försvar.
Kiesows slutsatser sett ur ett europeiskt perspektiv
”USA har blivit en obekväm allierad för Europa, och Kina har samtidigt kommit att framstå som en mindre antagonistisk makt”, en uppfattning som Kiesow delar med många oberoende analytiker.
Som Kiesow konstaterar har USA under Trumpadminstrationen ”begått allvarliga brott mot folkrätten, exempelvis förbudet mot folkmord i samband med stödet till Israels krigföring i Gaza och mot reglerna om havens frihet och mänskliga rättigheter i samband med dödandet av misstänkta smugglare från Venezuela och Colombia utan föregående rättegång.”
Som han påpekar att ”tillhöra NATO och vara en del av samma allians som USA börjar upplevas som genant för en europé.”
Han noterar vidare att den amerikanska ”Nonchalansen med folkrättsreglerna inger också osäkerhet om hur seriöst USA är med sitt eget medlemskap i NATO och sina skyldigheter att hjälpa EU att bevara suveräniteten över sitt territorium.”
Läget är alltså osäkert för Europa. Som Kiesow ser det innebär det för Europa att ”behöva gå en balansgång mellan önskan att inte förlora USA som bundsförvant på lång sikt och å den andra sidan utsikterna att kanske ensamt få möta ett växande hot från Ryssland.”
En sådan balansgång är dock svår och har ett högt pris att betala. Det handlar om politiska eftergifter och ”transnaktionell” anpassning över hela fältet – handelspolitiskt, ideologiskt och militärt.
Att bygga försvaret på att USA kommer till hjälp i ett allvarligt krisläge är en chanstagning. Att låta spekulationer om eventuellt amerikanskt bistånd styra det egna försvarets struktur, uppbyggnad och ledning är inte långsiktigt hållbart. Sverige borde lita till egna krafter, agera självständigt och inte låta sig dras in i stormaktspolitikens konfrontationer, där småstaten lätt blir ett bondeoffer i likhet med Ukraina.
En annan sak är att man nog kan räkna med att USA kommer till hjälp förutsatt att det ligger i USA:s eget nationella intresse. Men det är inget att bygga på, vilket understryks av vad som är känt om den amerikanska linjen i förhandlingarna om fred i Ukraina och den nya amerikanska nationella säkerhetsstrategin.
En viktig slutsats som Kiesow drar är ”att USA kan komma att kräva hjälp i sin maktkamp med Kina, något som det inte är i Europas intresse att avsätta resurser för.” Detta borde begrundas av bland andra försvarsminister Pål Jonson, som naivt strävar efter att koppla Sverige militärt till den Indo-pacifiska regionen.
Artikeln som rekommenderas för läsning återfinns här: