Har hämningar mot att använda väpnat våld mellan stater minskat under de senaste decennierna? Håller djungelns lag på att ersätta eller erodera FN stadgans folkrätt? Kommer hybridkrigföring komplettera – eller kanske ersätta –traditionell krigföring?
Låt oss börja med frågan: Vad avhåller individer och stater i dagens värld från att använda våld?
Inom enskilda stater har sociala normer alltid varit den första och främsta barriären mot individers användning av våld. Den förstärks och preciseras av lagnormer, exekutiv våldshindrande makt, lagföring och straff.
I det internationella samhället har under de gångna hundra åren normer mot mellanstatligt våld kommit att utvecklas och dekreteras, men de har endast sällan effektivt stärkts av exekutiv makt. Enskilda och allierade staters militära kraft har förblivit ett tyngre element i avskräckning och mötande av våld.
I Nationernas Förbunds stadga (1920) enades man efter det första världskrigets fasor om ett folkrättsligt förbud för stater att använda våld mot varandra. Varken detta förbud eller militär avskräckning hejdade Tyskland, Italien eller Japan. I Nürnbergs rättegångarna bekräftade segrarna i det andra världskriget att förbudet gällde och utkrävde därutöver personligt ansvar för aggressionskrig. I FN stadgan (1945) utvecklades förbudet och blev en av stadgans huvudprinciper (Art. 2:4). Undantag stipulerades endast för rätt till individuellt eller kollektivt självförsvar ’då ett väpnat angrepp inträffar’(Art.51) och för ingrepp bemyndigade av säkerhetsrådet (Art. 42). En permanent internationell brottsmålsdomstol inrättades 1998 som permanent organ för utkrävande av personligt ansvar för bl.a. aggressionsbrott.
HUR HAR FN-STADGANS REGLER MOT VÅLD EFTERLEVTS?
Inga regler för staternas umgänge är mer centrala och fundamentala än dessa. Vi har nu haft 80 år med en hel del mellanstatligt (och ännu mer inom-statligt) våld men utan världskrig. FN har varit en central mötesplats för alla stater och ett omistligt — och otillräckligt — instrument för konfliktlösning och nödvändig växande samverkan i en krympande värld.
Fall av mellanstatligt våld har många gånger lett Generalförsamlingen och Säkerhetsrådet till fördömanden och därmed till prejudikat som tolkar och utvecklar reglerna. Men FN-bemyndigade exekutiva tvångsåtgärder har varit sällsynta.
Det förtjänar att påpekas att brott som begås mot FN:s regler inte berövar reglerna giltighet och kraft– lika lite som begångna mord upphäver nationella lagrum mot mord. Ett utbrett ignorerande av och invändningar mot dem skulle dock undergräva dem. Där är vi inte nu. Inte ens stater som fördömts för brott mot reglerna reser invändningar mot dem utan anför särskilda skäl som de hävdar tillät avvikelse från dem. Hur ser efterlevnaden ut?
Vi genomlevde det bipolära kalla kriget utan väpnad global urladdning, gladde oss åt Helsingforsdeklarationen (1975) och några år av avspänning. En Pax Americana rådde i den unipolära värld som uppstod efter Sovjetunionens upplösning. Den av USA ledda FN operationen mot Iraks ockupation av Kuwait 1991 hälsades av President Bush d.ä. som ’a new international order.’
Men därefter? Den relativt godartade utvecklingen under 90-talet bröts med terrorangreppet på USA 9/11 2001 och har följts av en långvarig utspridd krigföring mot terrorism. Vidare av att USA och allierade stater utan FN bemyndigande och med otillförlitligt underlag genomförde en invasion av Irak 2003. Fem år senare -2008 – reagerade Ryssland mot ett mindre georgiskt angrepp i Ossetien med en storskalig väpnad intervention i Georgien. Efter ett kort hybridkrig annekterade Ryssland Krim 2014 och har sedan 2022 drivit öppet krig i Ukraina. Alla dessa aktioner har innefattat överträdelser av FN-stadgans regler mot våld. Detsamma gäller Israel-USA:s 12-dagars krig med Iran i juni 2025 och – senast — Israels isolerade angrepp av en byggnad i Qatar i syfte att döda en grupp förhandlare för palestinska Hamas.
En första observation som måste göras är att FN-stadgans våldsförbud uppenbarligen inte utgjort någon hög tröskel för världens största militärmakter, Ryssland och USA. Med långsökta juridiska ursäkter har de använt våld när de känt starkt intresse och bedömt riskerna vara små.
Trump instämmer visserligen med en amerikansk opinion mot ’ändlösa krigsäventyr’ och längtar att bli hyllad som fredsfurste (och få Nobelpriset), men han talar också om möjlig ockupation av Grönland, ingrepp i Panama, om Kanada som en möjlig delstat i USA och rapporteras bemyndiga CIA ’operera’ på Venezuelas territorium. Kanske har han en genuin vilja att skapa fred genom uppgörelser -deals –och därvid använda USA:s militära och ekonomiska makt, men han visar ovilja mot bindande normer och en beredvillighet att använda våld — eller åtminstone att hota med våld. Han har nyligen godkänt att det amerikanska Pentagon byter namn till Krigsdepartement efter att sedan 1945 ha kallats Försvarsdepartement. Trumps egen försvarsminister – numera krigsminister — Pete Hegseth– låter så här
“We’re going to go on offense, not just on defense. Maximum lethality, not tepid legality. Violent effect, not politically correct“.
Oron för ökad internationell kris och användning av väpnat våld utan respekt för FN-stadgan får näring inte bara av Rysslands och USA:s hållningar och beteenden. I dagens multipolära värld står krav från västländer på upprätthållande av en av dem erkänd (men opreciserad) ’regelbaserad’ världsordning mot krav från Kina, Ryssland och en rad andra (BRIC) länder på en ny (likaledes odefinierad) multipolär världsordning där de ges större inflytande. Ingendera sidan förefaller dock yrka på någon ändring av det i FN-stadgan inskrivna förbudet av mellanstatligt våld. Inte heller framförs några förslag om och hur det internationella samfundet skulle kunna ingripa och hindra eller minska den enorma användningen av väpnat våld som idag pågår i talrika inomstatliga konflikter.
Vid sidan av Rysslands och USA:s bristande respekt för FN stadgans restriktiva regler om användning av våld måste Israels långvariga och frekventa användande av våldsåtgärder uppmärksammas. Det hypotetiska nukleära hot som Israel identifierat som rättfärdigande bombningarna i Iran i årets 12-dagars krig är uppenbarligen mycket annorlunda och mer avlägset än läget då ett ’väpnat angrepp inträffar’ och väpnat självförsvar blir tillåtet enligt stadgans Art.51. Angreppen följer en lång israelisk praxis att oavsett FN-stadgans restriktiva regler använda våld (inklusive väpnat våld) i preventivt syfte mot objekt eller aktiviteter som landet bedömer kunna bli potentiella hot. Den mest kända tillämpningen av detta tänkesätt var Israels bombning 1981 av den irakiska forskningsreaktorn Osiraq. Den stod under IAEA-kontroll, hade ännu inte satts i gång och utgjorde förvisso inte något ’väpnat angrepp’. FN:s säkerhetsråd – inklusive USA – fördömde bombningen som ett olagligt bruk av våld. Många andra israeliska väpnade aktioner har under de senaste decennierna följt som kan antas ha syftat till att minska eventuella framtida hot. Några har som Osiraq-anfallet haft nukleär anknytning:
-bombning 2007 i Al Kibar (Syrien) av en installation som möjligen var en kopia av en nordkoreansk forskningsreaktor
-cyberangrepp 2010 — med namnet Stuxnet – varigenom centrifuger i Iran för anrikning av uran gjordes obrukbara
-åtskilliga mord i Iran på nukleära experter
USA:s medverkan i 12-dagarskriget mot Iran i år måste tolkas som att Washington anslöt sig till Israels praxis att– i strid med FN-stadgan — bedriva preventiv krigföring. Detta ligger f.ö. i linje med resonemang som i USA fördes redan 2002 i samband med ’kriget mot terrorism’ och mot ’rogue states’. I den ’National Security Strategy’ som USA antog 2002 (ett år efter 9/11 anfallet) förklarades att USA ansåg att den accepterade tolkningen av rätten till självförsvar som omfattande inte bara ’inträffade’ utan också ’’omedelbart förestående ’ (’imminent’ ) anfall inte var tillräckligt tillåtande (’permissive’). Ett hots allvarsnivå snarare än dess omedelbarhet borde vara avgörande för rätten till självförsvar. Condoleezza Rice förklarade att man ’did not have to wait for the smoking gun to become a mushroom cloud’. Uttrycket ’anticipatory self-defence’ myntades för den frihet man ansåg sig behöva.
För en sådan utvidgning av den stipulerade självförsvarsrätten har det dock inte funnits stöd. En av FN:s Generalsekreterare tillsatt högnivågrupp (inkluderande toppnamn från Kina, Ryssland och USA) skrev
‘In a world full of perceived potential threats, the risk to the global order… is simply too great for the legality of unilateral preventive action, as distinct from collectively endorsed action, to be accepted. Allowing one to act so is to allow all.’
Slutsatsen blir att folkrätten som manifesteras i FN:s stadga och praxis inte ger någon rätt till preventivkrig eller andra mellanstatliga ingrepp med användning av våld (eller metoder jämförbara med våld) för att möta eller minska (prevent) risken av potentiella, icke överhängande hot. I sådana situationer bör tid finnas för FN att ingripa eller bemyndiga våld eller för lösningar utan våld genom diplomati och utrikespolitik,
Även med den uppmjukning av regeln som skett genom att tolka ’inträffade anfall’ som omfattande ’omedelbart förestående anfall’ kan tillämpningen ibland bli svår. Det gäller särskilt om hur militärt självförsvar får bedrivas mot geografiskt spridd och sporadiskt krigförande terrorism. Regeln utformades inte med några tankar på när insats av militär styrka och krigshandling och inte bara brottsbekämpande polisiär makt blir tillåtlig (aktuell fråga idag rörande USA:s jämställande av narkotika smuggling med terrorism och insats av väpnat våld utanför Venezuela).
Även i några andra – ovanliga – fall har regeln visat sig för stel och lett till att FN blundat. Det skedde då Tanzania jagade i väg inte bara en ugandisk väpnad intervention (1974) utan också med militär trupp till allmänt internationellt gillande jagade bort Ugandas brutala diktator, Amin. I enstaka situationer har man alltså blundat för vad som bokstavligen är överträdelser av våldsförbudet. Mer anmärkningsvärt är dock att den världsopinion ur vilken förbudet mot mellanstatligt våld vuxit fram under de senaste hundra åren fortsätter att inom och utanför FN driva på för stram efterlevnad. Regelns tyngd och inflytande på regeringar kan väntas öka då en stark majoritet av FN:s medlemmar och av världsopinionen står bakom den.
KUNDE PREVENTIV UTRIKESPOLITIK ERSATT OLAGLIGT VÅLD?
Efter bedömningen ovan att stormakterna USA och Ryssland i flera spektakulära fall gripit till olagligt militärt våld är det naturligt att fråga hur handlandet hade kunnat undvikas genom preventiv diplomati och utrikespolitik.
USA:s och allierade staters väpnade intervention i Irak i mars 2003 har nästan universellt bedömts som ett olagligt ignorerande av FN-stadgan och som ett katastrofalt strategiskt misstag . Om, som det framhävdes, främsta syftet var att säkra eliminering av massförstörelsevapen, hade detta enkelt kunnat uppnås med några månaders uppskov med anfall. Det var vad det realistiskt skulle ha tagit FN-inspektionerna att skapa tillräcklig klarhet. Saddam Husseins brutala regim hade blivit kvar men den var inte längre ens på medellång sikt något hot i regionen. I Syrien lämnade USA en annan brutal regim –Assad – orörd. Mindre av respekt för våldsförbudet, kan man anta, än av att landet inte spelade roll ur olje-synpunkt och att man inte ville riskera konflikt med Assad-regimens beskyddare Ryssland. Interventionen i Irak och likgiltigheten för FN-stadgans våldsförbud var ett resultat av hybris hos världens då enda supermakt.
Hade de olagliga ingrepp med våld som Ryssland gjorde i Georgien och Ukraina 2008, 2014 och 2022, kunnat undvikas genom preventiv utrikespolitik och diplomati? Aktionerna hävdas av många ha varit driven av en vilja att vidmakthålla ett ryskt stormaktsvälde. Putin citeras ofta för uttalandet att Sovjetunionens upplösning var det 20e seklets största geopolitiska katastrof. Kanske bör man dock ställa bredvid det ett annat uttalande av Putin att ”Den som inte saknar Sovjetunionen har inget hjärta, den som önskar sig den tillbaka har inget förstånd”. Enligt min mening är den troligaste tolkningen av Rysslands beteende att man främst ville hindra det som man uppfattade som en strategisk militär inringning av Ryssland. (Med dagens nära band med Kina och Nord Korea talas nu från rysk sida om inringningen av det euroasiatiska området.) Den skulle uppstå om NATO:s beslut 2008 om medlemskap för Georgien och Ukraina blev verklighet. Om — som jag tror – en fortsättning av den stegvisa politiska och militära förändring som skett genom att forna Warszawa pakts stater integrerades som NATO medlemmar var Rysslands främsta oro och huvudvärk, hade preventiv utrikespolitik kunnat vara att de två länderna avstod från ambitionen att bli medlem i NATO och kanske därtill foga projekt för avspänning genom internationellt inspekterade demilitariserade zoner på ömse sidor av gränserna. Det kan noteras att Moldavien som klargjort sin avsikt att söka EU-medlemskap men inte NATO-medlemskap visserligen utsatts för stark, delvis subversiv, rysk påverkan att behålla nära band med Ryssland– hittills – undgått rysk väpnad intervention. Vidare att Ryssland uttryckligen förklarat sig ej vara emot ukrainsk EU-anslutning. Det är nog troligt som hävdats att Ryssland skulle avstått från sin invasion av Ukraina 2022 om landet varit medlem av NATO, men det är också troligt att invasionen hade uteblivit om det klargjorts att Ukraina skulle förbli alliansfritt och ej militärt integreras in NATO.
I fallet med Israels och USA:s bombningar i Iran i juni 2025 handlade det varken om att hindra något pågående eller omedelbart förestående angrepp på Israel av Iran. Syftet var att hindra eller minska en verksamhet — främst 60%ig anrikning av uran — som pågick och som av Israel bedömdes vara ett hypotetiskt hot om utveckling av kärnvapen riktade mot Israel. Sannolikt hade denna fråga kunnat hanteras genom fortsättning av de diplomatiska förhandlingar som USA och Iran var engagerade i innan de avbröts av att Israel startade 12-dagarskriget. I den multilaterala överenskommelse (JCPOA) som 2015 — med USA:s medverkan och efter segslitna förhandlingar—nåddes var en huvudpunkt att anrikning av uran i Iran kunde ske under sträng IAEA kontroll och till högst reaktorbränslenivå – 3,67 %. Den formeln –som sedan 2015 hade gett visst skydd mot produktion av material för kärnvapen samt ett alternativ som byggde på regionalisering av produktion och kontroll av reaktorbränsle — tycks i juni 2025 ha varit på förhandlingsbordet mellan USA och Iran. Vi vet inte om förhandlingarna kunde ha lyckats eftersom de avbröts av de israeliska bombningarna. Vi vet däremot att de genomförda bombningarna som åtminstone temporärt slog ut Irans förmåga att anrika uran, ökat farhågorna att Iran en dag anrikar uran utan internationell kontroll och förvandlar den hypotetiska risken för ett iranskt kärnvapen till att bli mer konkret. Även Israels regering är fullt medveten härom. Den anses följa en doktrin som kallas för ’mowing the grass’ –att klippa ner strån som bedöms farliga allteftersom de sticker upp ur marken. Ett önskvärt men stort och svårt projekt som nämnts är att söka genom en kärnvapenfri zon eliminera potentiella kärnvapenhot i regionen Ett sådant projekt får dock troligen vänta tills en bred uppgörelse söks för Mellersta Östern.
BORDE VÅLDSFÖRBUDET I FN-STADGAN UPPMJUKAS?
I ett anförande i Chicago 1999 framkastade Tony Blair tanken att ’ansvarskännande stormakter’ borde tillåtas ingripa med våld mot obotliga diktatorer och regimer. Hans propå väckte inget positivt gensvar, men vi måste notera att ingen nämnvärd internationell kritik framfördes då några västliga stormakter 2018 tog sig för att — ingalunda i självförsvar utan– som självutnämnda världs-sheriffer bomba i Syrien som straff för Assad-regimens användning av kemiska stridsmedel. I USA fick Trump beröm för att landet genom deltagande ’visat kraft’ och inte följt Obamas ’veka’ återhållsamhet. I (åtminstone västlig) opinion fanns det tydligen den gången större sympati för en av enskilda stater utförd bestraffning av krigsbrott än för den folkrättsliga begränsningen av rätten att använda våld.
Det kan också antecknas att det på en del håll i väst uttrycktes tillfredställelse över att de israelisk-amerikanska anfallen Iran i under juni 2025 förstörde en hel del nukleär kapacitet i mullornas Iran. I en artikel i SvD 22 juni anslöt sig tidningens politiska chefredaktör till dem som gillade det kraftfulla ingripandet och avfärdade kritiken med att ’folkrätten skrevs för en annan tid’ och har sina brister. Eftertänksamhet borde enligt min mening ha lett till fortsatt stöd för existerande strama folkrättsliga regel. Borde en ’tidsenlig’ folkrätt ha tillåtit angrepp med våld exempelvis för att minska risken att Iran– trots ständigt deklarerad avsikt att förbli kärnvapenfritt -skulle välja att tillverka kärnvapen? Knappast. Man kan erinra sig att USA 1964 övervägde bombningar då det stod klart att Kina höll på att framställa kärnvapen. Man avstod dock härifrån. Man insåg givetvis att ett sådant anfall skulle varit ett spektakulärt brott mot FN-stadgan. Säkert insåg man också att man inte kunde eliminera den kinesiska tekniska förmågan att bygga kärnvapen.
Någon skulle idag kunna fråga om USA borde bomba känd nordkoreansk nukleär kapacitet ? Den citerade SvD artikeln illustrerades av en bild från en Youtube film som visar kraftlösheten i det internationella samhällets reaktion mot nya kärnvapenländer: En FN-inspektör (med viss likhet med undertecknad) förklarar för en nordkoreansk ledare (typ Kim Jong Un) att han blir ’förargad’, om landet inte deklarerar sitt vapeninnehav. Ledarens svar blir att öppna en fallucka och låta inspektören ramla ner i vatten fyllt av hajar. Hur borde inspektören och världen (USA) ha handlat? Kraftfullt beteende –men ogörligt –kunde ha varit att bomba kända mål i Nordkorea. Det skulle ha riskerat omedelbar retaliering i form av bomber över Sydkorea. En långsiktig amerikansk diplomati kunde vara att trots nu spända relationer med Kina och Ryssland bygga på det gemensamma intresset av nordkoreansk de-nuklearisering och söka locka Nordkorea med lättnade sanktioner, avspänning och säkerhet snarare än att skrämma med mer sanktioner.
En spektakulär amerikansk diplomati kunde vara att Trump, som nyligen väckt stor oro genom ett otydligt uttalande om nya amerikanska kärnvapenprov i stället– i linje med tidigare uttalanden som han gjort om nukleär nedrustning –föreslog en ’deal’ som ställde USA:s anslutning till det fullständiga provstoppsavtalet i utsikt på villkor att Kina, Nord-Korea och några få andra stater också anslöt sig. Ett sådant – dessvärre osannolikt –utspel skulle bringa Trump globala hyllningar och få det efterlängtade avtalet i kraft nästan 30 år efter det antogs.
KAN KONVENTIONELLA KRIG KOMMA att ERSÄTTAS av HYBRIDKRIG?
I en bok för två år sen —’A Farewell to Wars’ (Cambridge University Press 2023) – analyserade jag en del moderna faktorer som pekade emot användning av mellanstatligt våld. Förvärv a v territorium har blivit mindre intressant och inflytande på de politiska och ekonomiska planen viktigare – och kanske mindre kostsamt. Jag pekade särskilt på att risker för eskalering till kärnvapenkrig och till ovissa dueller i rymden och kanske även önskan att undvika utmana världsopinionen och ignorera FN-stadgan kan leda stormakterna till att fortsätta undvika direkt väpnad strid. De kan tänkas i stället använda sig av subversion och andra former av hybridkrigföring. Vi kan notera att i Ukraina en oro för eskalering – i sista hand till insats av kärnvapen – hela tiden påverkat vilket stöd som Väst gett och var det kunnat sättas in. Vi har också i och utanför Ukrainakonflikten kunnat se en stark ökning av vad som kommit att kallas hybridkrigföring – främst på ekonomiska och finansiella slagfält.
Någon accepterad definition av hybridkrig finns inte, men ofta åsyftas metoder som stater utan eller med föga väpnat våld använder för att skada varandra eller genom starkt tryck söker destabilisera eller påverka varandra till -eller från – visst beteende. Det handlar bl.a. om cyberangrepp, sabotage, subversion, störningar med drönare, ekonomiska eller finansiella sanktioner. I ett anförande nyligen inför ett stort möte med högre amerikansk militär har President Trump pekat på att tullar kunde användas som tryck för att åstadkomma fredliga uppgörelser.
Påtryckningar som använder svagare medel än militärt våld år inte något nytt, men har haft andra namn. I Nationernas Förbund talade man om ‘measures short of war’. Termen ‘intervention’ har länge använts på ett brett spektrum av åtgärder. En del har varit förbjudna då de innefattat väpnat våld men även åtgärder som inte innefattat väpnat våld men som omfattat starkt tryck kan utgöra förbjuden intervention. Andra åter som är mindre grava kan utgöra tillåten, kanske klandervärd, inblandning i inre angelägenheter. FN:s generalförsamling har i en deklaration sökt definiera förbjudna former av intervention, men den vidare utveckling av reglerna som nu skulle behövas kanske bäst kan ske genom praxis – ställningstaganden av internationella organ som domstolar I enskilda fall.
Mycket omskrivna idag – som hybridkrig — är aktiviteter för att påverka val eller annan politisk opinionsbildning i andra länder. I det internationella samhället pågår ständig påverkan mellan stater. Aktivitet för att vinna inflytande är normal och många metoder är accepterade. Irritation, men inte protester, kommer när regeringar i västliga demokratier påtalar brist på frihet i autoritära samhällen. Inte heller när Ryssland och andra stater talar om sina egna samhällsformer och kulturer som överlägsna och kritiserar västliga samhällen som dekadenta. Diskussionerna framstår snarast som ‘beauty contests’ för att attrahera sympatier och vinna inflytande.
Annorlunda förhåller det sig med direkta köp av röster inför val eller av politiker eller omfattande dolda cyber inspel i politiska kontroverser, desinformation och ekonomiska eller finansiella sanktioner och andra former av påtryckningar . Sådana verksamheter är ofta förbjudna av nationell rätt och kan även vara stämplade som otillåten intervention i internationell rätt. Mest omskrivna har de omfattande verksamheterna från ryskt håll varit som i nutid sökt påverka politik i USA och Europa. Från det färska parlamentsvalet i Moldavien (september 2025) har rapporterats om storskaliga ryska köp av röster I syfte att få ett resultat som skulle motverka landets anslutning till EU. Den opinion som önskade sådan anslutning vann valet. Hur stor roll EU-länders bistånd -som säkert var omfattande men inte innefattade röstköp – har inte uppskattats. Ett öst-västligt hybridkrig bedrevs på Moldovas territorium.
När det gäller staters påverkan på andra länders politiska kurs kanske man slutligen bör erinra sig att det under det kalla kriget fanns en risk att stora kommunistiska partier i västeuropa kunde bistås av och följa signaler från Moskva. NATO:s tillkomst åberopas ofta som avgörande skydd mot ett befarat hot av sovjetisk expansion med militärt våld. Kanske var dock den framgångsrika ekonomiska och demokratiska utvecklingen i västeuropa ännu viktigare – för att möta en kommunistisk expansion med politiska medel.
Till nutidens hyberkrigföring hör åtskilliga tyngre metoder än valpåverkan, t.ex. sabotage genom cybermedel av kommunikationer, el- eller vattenförsörjning, banktransaktioner. Den israeliska ‘stuxnet’ operationen som hejdade iransk anrikning av uran genom att skada centrifuger är ett omtalat exempel. Sabotage mot undervattensledningar för gas eller el är andra exempel.Det bör nämnas att man inom NATO inte utesluter att angrepp med cybermetod skulle kunna nå sådan nivå att det kan jämställas med nukleärt anfall.
Är en övergång från kinetiskt (kulor och krut) krig till hybridkrig att välkomna? I den civila världen accepterar vi att människor och företag konkurrerar med varandra på många sätt inklusive ekonomiska och finansiella, men vi förbjuder fysiskt våld som otillåten konkurrens. I den mellanstatliga världen ter sig en avledning (offramp) från väg som befaras leda mot kärnvapen- och rymdkrig till väg mot hybridkrigföring som ett steg i civilisatorisk riktning — även om omfattningen av lidande och skador som kan möta på den nya vägen är oviss.
SÄTT ATT HINDRA VÅLD INOM STATER GER FÖREBILDER FÖR VÄRLDEN
Vi gör rätt i att på hemmaplan söka inspiration hur vi kan förhindra våld mellan stater. Våra statliga samfund uppvisar många olika faktorer medverkar till att användning av våld starkt reducerats .
NORMER
Den första och främsta barriären mot användning av våld inom stater är, som ovan utvecklats, är sociala normer och lagstadgade sanktionsförstärkta normer. De tjänar som vägledning, socialt tryck och avskräckning. Motsvarande normer på det mellanstaliga planet har utvecklats endast sedan ett hundratal år. Det minsta vi kan göra är självfallet att politiskt stå upp för, utveckla och kräva respekt för de civiliserande normer som sent omsider kommit in i vårt internationella samfund.
AVVÄPNING
Vid sidan av normer är inom stater centralmaktens anspråk på och säkrande av monopol på innehav och användning av våldsmedel — avväpning av medborgarna – huvudvägen bort från okontrollerat enskilt våld. Våldsbrott mot enskilda ses som brott mot staten och beivras av staten. ‘Privat’ hämnd – retaliering –förbjuds. Akut självförsvar finns kvar men det har I huvudsak överlåtits till statens polis att stoppa våld på gator och torg. I några stater – mest omtalade exemplet USA – accepteras dock som vi vet, självbeväpning för avskräckning och självförsvar i stor utsträckning. Med högre våldsfrekvens som följd.
I det internationella samfundet söker vi följa det statliga mönstret men vi har inte lyckats komma långt på vägen mot avväpning – nedrustning. I stället bibehåller vi den faktor som inom de flesta stater nu spelar liten roll för att motverka våld – nämligen avskräckande självförsvar. Formellt har ett internationellt rättsligt våldsmonopol skapats och placerats i FN:s säkerhetsråd, men det har inte kompletterats med desarmering av staterna och inte utrustats med kapacitet att praktiskt upprätthålla det teoretiska våldsmonopolet. Självförsvar har alltså förblivit en huvudväg för att hindra (avskräcka) våldsanvändning i stats-samfundet.
AVSKRÄCKNING är ett RISKABELT MEDEL för att HINDRA VÄPNAT VÅLD
Det kan tyckas vara en märklig tanke att bästa sättet att undvika stridshandlingar mellan konkurrerande parter är att placera maximalt avskräckande militär kraft öga mot öga med potentiell motståndare — som tänker och gör likadant. Den militära kraft som varje sida mobiliserar till skydd mot eventuellt anfall läses av motsidan som potentiellt hot och varje förstärkning av detta skydd (‘peace through strength’) läses av motsidan som ökat potentiellt hot – och riskerar utlösa kapprustning. Om konkurrerande motparter tror sig kunna dödligt såra varandra landar man i vad som kallats ’ömsesidigt plågsamt dödläge’ (’mutually hurting stalemate’) Förhoppningsvis leder det till återhållsamt beteende och fred.
Tanken att stimulera återhållsamhet genom att hålla risken för ömsesidigt självmord öppen låg bakom det s.k. ABM avtalet genom vilket USA och Sovjet båda åtog sig att i huvudsak avstå från missilförsvar mot kärnvapenhot. Avtalet har emellertid upphört och USA (kanske även Ryssland och Kina?) har fortsatt att söka utveckla pålitlig sköld mot inkommande kärnvapen – hittills utan framgång.
Dagens tävlan mellan USA, Ryssland och Kina kan knappast gälla bombernas destruktions kapacitet (som väl bedöms som mer än tillräcklig…) utan handla om bevarad förmåga att drabba motpart med ett andra slag genom tillräckligt effektiva och smarta vapenbärare och därmed upprätthålla hotet om ’säker ömsesidig utplåning’ (mutually assured destruction- M.A.D).
Med tanke på de motsättningar som f.n. finns mellan de ledande kärnvapenstaterna utgör placeringen av militära styrkor inom varandras räckhåll en oroande risk för friktioner och utlösning av våld. Vi behöver eftersträva flera återhållande element än oron för ultimat utplåning. Hur?
Viktigaste väg att minska risker och hot mot världsfreden är att söka avspänning genom utrikespolitik. Om det i dag låter utopiskt bör vi erinra oss att för inte så längesen –2007– fyra ledande amerikanska utrikespolitiker med Kissinger i spetsen i en gemensam skrift uttalade att det kalla krigets slut gjort doktrinen om ömsesidig avskräckning mellan USA och Ryssland obsolet. Klimatet är idag förvisso ett annat. Vi får höra att efter kriget med Ukraina ett upprustande och evigt offensivt Ryssland måste avskräckas av ett militärt starkare Europa. Jag tror bilden bör nyanseras. Säkert behöver Europa – som redan sker – stärka sitt försvar. Vi måste kompensera för en förväntad — och rimlig –minskning av amerikanska trupper i Europa. Men varför måste vi utgå från att Ryssland efter att i flera år ha drivit ett felkalkylerat, kostsamt och i landet rätt impopulärt krig skulle genast efter krigsstopp ivrigt bereda sig på nytt europeiskt krigsäventyr?
Vi har fått lära oss att stridstuppar bör hållas isär. Bör vi inte undvika bygga framtida fred på ömsesidig militär upprustning och avskräckning? Bör inte Europa—inklusive Ukraina, trots hat och bitter fred — verka för en efterkrigsfas som siktar långsiktig till samexistens på den euro-asiatiska landmassan? Enligt min mening bör den militära makt som på ömse håll kommer att byggs upp och demonstreras så utformas, lokaliseras och begränsas att den inte av andra sidan uppfattas som hot. Det bör vara vad som kallats ’defensiv’-inte ’offensiv’- avskräckning. Grundtanken uttrycktes redan i European Security Charter som antogs vid OSCE ländernas konferens i Istanbul 1999:
No participating State will strengthen its security at the expense of the security of other States.
Motparter behöver inse att brist på återhållsamhet riskerar leda till kostsam rustnings kapplöpning och ökad risk för gnistbildning och väpnad konfrontation. Det bör leda dem inte bara till öppna kanaler för kontinuerlig kommunikation och ’hot lines’ utan också till ömsesidig transparens och rustningskontroll med åtgärder för militär avspänning — som vapenfria eller vapentunna zoner.
MINSKNING AV MOTSÄTTNINGAR som kan leda till våld
Många medel utöver normer och statliga våldsmonopol används inom stater för att minska incitament till våldsanvändning mellan individer och grupper. Staket mellan tomter minskar risken för våld mot intrång, Regler om förkörsrätt minskar risken för ilska och våld bland trafikanter. Skydd mot diskriminering av grupper och minoriteter kan förebygga våldsdåd och terrorism. Utjämning av ekonomiska villkor kan förbygga revolution. Medling I arbetskonflikter kan minska risker att strejker utvecklas till våld.
På liknande sätt som enskilda stater med många metoder utöver lagföring och straff söker stävja impulser till våld behöver statskollektivet minska risken av brott mot folkrättsliga regler om krig och våld genom åtgärder för avspänning, genom förutseende utrikespolitik syftande till avspänning, preventiv diplomati och ett bättre utnyttjande av institutioner för lösning av tvister.
Man måste dystert konstatera att medan stora mängder av experter och väldiga resurser i många länder nu ägnas åt att analysera vilka militära resurser som finns var och hur de skulle kunna användas för avskräckning eller i olika krigiska förvecklingar, så ägnas – trots tillväxt på senare år –en mycket blygsam kapacitet att analysera och skissera fredsfrämjande utrikespolitik och preventiv diplomati. En stor del av planering för den militära världen sträcker sig decennier framåt, medan den största delen av den utrikespolitiska analysen gäller pågående förhandlingar och perspektiv på något år.
Man kan inte undgå att känna oro för den enorma globala militära upprustning som på de flesta håll rekommenderas och är på gång och som till synes äger rum med föga analys av utrikespolitiska steg som kan leda till avspänning, fred och frigörande av resurser som behövs för att bevara våra gemensamma livsbetingelser.