Tankar som för vilse, Anders Björnsson

”Tiden talar för Nato”, anser en huvudledare i Upsala Nya Tidning. Innebörden är främst att Sverige skaffar sig allt tätare kontakter och att medlemskap i militäralliansen efter hand kommer att framstå som en naturlig konsekvens därav.

Det finns två invändningar mot ett sådant synsätt.

För det första är det inte givet att Nato är en långsiktigt hållbar stabil faktor. Det finns redan nu tecken på oro och desintegration i medlemskretsen. De så kallade säkerhetsgarantierna har prövats en gång: när USA utlöste Afghanistankriget. Alltså ett angreppskrig. Att svensk militär har deltagit i detta utgör ett stort politiskt misstag. Det har inte främjat vårt lands säkerhet. Det har inte lett till några framsteg alls, utan stora mänskliga lidanden, som den amerikanska jättebomben över detta fattiga land nyligen visade. Auktoritativa bedömare i Nato-landet Norge har gjort denna bedömning, och den officiella svenska utvärderingen hamnade i närheten av den.

Det som gör att den svenska opinionen inte omfamnar ett Nato-medlemskap är att det är en riskfaktor. När Nato med rätt eller orätt kan uppfattas som aggressivt, blir varje medlem i alliansen en potentiell måltavla. Samtidigt är det oklart hur mycket Atlantfördragets säkerhetsgarantier är värda. Inom Tyskland finns det exempelvis ett klart folkligt motstånd mot att tyska soldater ska sändas iväg om något annat Nato-land blir anfallet – opinionen där är till övervägande delen pacifistisk. (Inte så konstigt med tanke på tyskarnas förödande nederlag i två krig som de själva var skuld till.) Andra stater i alliansen spelar utrikespolitiskt och militärt sitt eget spel. Så är det med Turkiet, ett land som förfogar över en väldig krigsmaskin. UNT-ledaren vill att Sverige, en obetydlig spelare, ska sätta sig i Nato för att balansera Turkiets inflytande!

Naturligtvis är detta politisk naivitet. Sverige har få intressen gemensamma med Turkiet. Förrådde inte Höga Porten en gång Karl XII inför ryssen? Den turkisk-relationen innehåller också idag mycken dynamik. Den lilla staten å sin sida bör slå vakt om sitt oberoende och sitt goda namn.

För det andra står ett svenskt Nato-medlemskap i konflikt med strävanden efter att återupprätta ett folkförsvar. De allra flesta Atlantpaktsländer har övergått till ett yrkesförsvar. De som inte har gjort det, som Estland, har fått det påskrivet av sina alliansbröder. De flesta alliansfria stater i Europa – Finland, Schweiz, Österrike – har värnpliktsarméer; Sverige har, liksom för övrigt Tyskland, inaktiverat sin allmänna värnplikt, också detta ett svårt misstag. Mycket arbete ligger framför oss för att återskapa ett försvar med verklig folkförankring. Ett Nato-medlemskap, liksom fortsatt Nato-anpassning genom idelig övningssamverkan, skulle avsevärt försvåra det arbetet.

Om folkförsvaret ska komma till stånd, måste Nato-optionen göras verkningslös. Svenska soldater ska försvara Sverige, och då krävs det ett folk i vapen, inte minst med tanke på landets stora yta. Svenskt territorium får inte bli en språngbräda för angrepp på andra länder, allians eller ej. Vi kan aldrig räkna med att någon kommer oss till undsättning. Ett europeiskt storskalekrig, som Sverige dras in i på ena sidan, kommer att leda till vårt lands undergång. Det är dåraktigt att utesluta möjligheterna att stå utanför en militär konfrontation som utspelar sig runtomkring oss – det vill säga hävda neutralitet.

Vi har ett antal medel för att lyckas: en förnuftsstyrd utrikespolitik, en aktiv diplomatisk dialog åt alla håll, ett effektivt gränsförsvar och en omfattande folkbeväpning som fungerar på djupet, med soldater som tränas kontinuerligt. Den sistnämnda förmågan måste idag stå högst på den försvarspolitiska dagordningen. De pengar som försvaret av vårt land kräver får inte slösas bort på att i alla lägen uppnå Nato-standard. Medlemskapstänkandet för därmed vilse.