Albert och Silvia, ett schweiziskt par, äger en gård i Björkhult, nära sjön Immelns nordspets. De har en djurbesättning som håller pensionärerna sysselsatta: höns till husbehov, hästar, nötkreatur, tre grisar (svarta) av den sällsynta Linderödsrasen. Vid sidan om driver de ett B&B. Jag gör en övernattning hos dem, och det blir en fin kvällssittning med en av deras vänner, Tommy Gustavsson på Ängaholms Gård och hans hustru bördig från Leipzig.
Ett lustfyllt ”blandsamtal” på tyska och Göingemål.
Makarna har båda varit lärare. Sylvia var under många år kommunstyrelseordförande i en kanton, Albert – till utbildningen konstruktör – ledde en skytteförening där. Sådana skytteföreningar ingår i det militära försvaret i ett land där alla män har ett vapen hängande på väggen i sina hem. Man är skyldig att varje år visa sin skjutskicklighet. Den som missar uppställda mål skickas på träning, säger han.
Här talar vi om medborgerlig trygghet förstås, långt ifrån all gängkriminalitet.
Björkhult räknas till gammal motståndsbygd. Mellan Örkened och grannsocknen Virestad i Småland ingicks den sista bondefreden 1676, när de gamla rikena ännu var i levande minne. Örkened ödelades genom brand av den svenske kungens soldater samma år i en bestraffningsaktion som ännu kan omtalas med rysningar av de boende. Alla gårdar utom tre gick upp i rök, allt manfolk som inte hann gömma sig i skogen slaktades. Snapphanar byggde skyttevärn längs åsar. På Ubbasjöns botten lade bönderna en osynlig väg av sten där de kunde gå fram med sina hästar mot intränglingar.
Vad är sanning, vad är sägen? Mytologi är ett inte oviktigt element i folkmedvetandet. Ett av de sista bondeupproren ägde rum på det sydskånska godset Klågerup år 1811. En skara bestående av mestadels drängar och torpare motsatte sig stränga utskrivningar, militär trupp dödade ett trettiotal missnöjda. Inte långt därefter började tanken på en nationell folkbeväpning att propageras i riksdagens bondestånd. Allmogen var sällan krigisk, men den ville ha kontroll över vapnen. Gränsfreder var annat än allianser mellan makterna.
Min sydsvenska odyssé för mig genom flera platser med stark symbolik för det nationella försvaret: skjutfälten i Rinkaby och Ravlunda, övningsförläggningen i Skillingaryd som nu har blivit museum, A6 i Jönköping med artilleriets kadettskola som nu har blivit shoppingcentrum – på de senare platserna tillbringade jag några sommarmånader för ett par generationer sedan. Också den militära ordningen tillhör kulturarvet. Den bästa utbildning jag upplevt gavs där.
Semestertrafiken på svenska vägar är tät. Men jag ser inte ett enda militärfordon i rörelse under min resa, hör inte ljudet av en projektil eller ett stridsflygplan. Är detta betryggande eller oroande? Då och då anländer främmande makt med sina styrkor, och då märks det nog i terrängen och i tidningarna. Men borde inte Försvarsmakten med sina förgreningar synas också i vardagen, i folklivet? Odlings- och industrilandskap breder ut sig, det ger styrkebesked. Det behövs nog flera sådana.