Sverige och Finland är två alliansfria stater med likartade geostrategiska lägen i Norden.
Ändå skiljer sig hotbilderna som tas fram av respektive militära underrättelsetjänster (MUST och Finska Försvarsstyrkorna) för läget 2020.
MUST tecknar en närmast alarmistisk bild med uttalade hot från Ryssland och potentiella hot från Kina, även om det sägs att vi inte står inför omedelbart krigshot.
Finska Försvarsstyrkorna ger en mer balanserad bild som speglar småstatens traditionella hållning och undviker att ensidigt lyfta fram hot från öst.
Breddad och komplex hotbild
MUST slår fast att det är rivaliteten mellan stormakterna som ligger bakom det försämrade säkerhetspolitiska läget:
”Inget påverkar den globala geopolitiska och geoekonomiska utvecklingen mer än hur rivaliteten mellan Kina och USA utvecklas. Ländernas försämrade relationer tycks leda mot en ökad ekonomisk och teknologisk särkoppling, och mot en närmare sammankoppling av säkerheten i Europa och Asien.”
En klarsynt analys samtidigt som ena sidan särskilt pekas ut medan USA bara sägs sträva efter samarbete mellan demokratiska stater:
”Ryssland och Kina agerar för att skapa eller utnyttja splittring inom och mellan västländerna. Den nya amerikanska administrationen har understrukit sin vilja att stärka och utveckla USA:s allianser och samarbete främst med andra demokratiska stater.”
Hoten är inte enbart militära. Hotbilden mot Sverige blir bredare och allt mer komplex. Den är idag samtidigt politisk, ekonomisk och militär. Det görs också allt fler kopplingar mellan olika områden. Till exempel används ekonomiska påtryckningar för att uppnå politiska mål.
Sådana aktiviteter tillskrivs i första hand Ryssland och Kina, även om det inte ges konkreta exempel:
”Stormakter som Ryssland och Kina genomför antagonistiska aktiviteter riktade mot svenska intressen. Båda länderna kan använda sig av hela spektret av samhällets resurser för att nå sina målsättningar och har en god förmåga att samordna olika medel.
De ryska och kinesiska underrättelse- och säkerhetstjänsterna är centrala och resursstarka aktörer.”
Här kunde man förvänta sig att rapporten även skulle ta upp USA:s agerande med omfattande avlyssning via Danmark av svenska politiker och företag och påverkan genom sanktioner, också sekundära sådana, som drabbat Sverige.
Hot i närområdet
MUST understryker att det är rivaliteten mellan stormakterna som är grunden för osäkerheten i vårt närområde:
”De militära huvudaktörerna i Sveriges närområde är Nato och Ryssland, vars säkerhetspolitiska och militärstrategiska intressen här står emot varandra. Intressena är oförändrade och till stor del oförenliga. Den militära verksamheten bedöms därför fortsätta i minst samma omfattning som nu.”
Ett viktigt konstaterande är: ” Det finns en växelverkan mellan de ryska och västliga aktiviteterna.” Det nästan självklara förhållandet beskrivs sällan av Sveriges försvarsminister och ÖB. Sveriges ökade deltagande i västsidans militära övningar gör att vi blir medagerande i denna växelvisa upptrappning.
MUST ger en trovärdig förklaring till ryska drivkrafter vid en möjlig konflikt:
”I en konflikt skulle Ryssland sannolikt inledningsvis ha en regional överlägsenhet gentemot Nato. Men samtidigt upplever Ryssland sig vara instängt i Östersjön vars inlopp kan kontrolleras av Nato-länder. Den ryska handlingsfriheten skulle försämras vid en förstärkning av Nato i Östersjöområdet och Ryssland skulle agera för att motverka en sådan utveckling.”
Motsvarande klarsyn lyser med sin frånvaro när det gäller USA och västsidans avsikter. Här säger rapporten om USA:
”Bidenadministrationen avser stärka USA:s allianser och demokratiska värderingar som fundament för säkerhetspolitiken.”
Hoten mot Europa
För Europa anger rapporten åter Ryssland som hotet:
”Den europeiska säkerhetsordningen är idag allvarligt försvagad. Främst undergrävs den av Rysslands försök att med kraftfulla medel påverka andra länders säkerhetspolitiska vägval.”
Kriget i Georgien och annekteringen av Krim samt konflikten i östra Ukraina är exempel. Även cyber-och påverkansoperationer (utan att exemplifiera) anges liksom underrättelseverksamhet riktad mot väst.
De flesta bedömare skulle dock komplettera den bilden med USA:s starka politiska och ekonomiska stöd till Ukraina, ökade västliga militäroperationer i Svarta havsområdet, kapplöpningen i Arktis med mera.
Finska Försvarsstyrkornas rapport
Den finska rapporten ger ungefär samma översikt som MUST men nämner bara i undantagsfall enskilda länder. Överlag är den mer balanserad och talar om stormakter utan att specifikt peka ut någon som mer aggressiv.
Den talar i ett par fall om Ryssland som ett möjligt hot:
”Återvändandet till maktpolitiken har ökat spänningarna i Europa. Ryssland, till exempel, har visat sin förmåga och vilja att använda, om nödvändigt, väpnad makt för att uppnå sina mål också i Europa, vilket ökat militär konfrontation och aktivitet i Östersjöområdet.”
Ryssland omtalas också som en av ”nyckelaktörerna” i Finlands militära operationsområde.
Genomgående är dock att man pekar på stormaktsrivaliteten.
I Arktis beskrivs Rysslands upprustning med skapandet av ett femte militärdistrikt men också västsidans flottövningar och ökade flottnärvaro.
På samma sätt som MUST skriver den finska rapporten om cyberkapacitet och spionageaktiviteter, men skillnaden är att man talar om ”nyckelaktörer” utan att ange någon av stormakterna.
Finska Försvarsstyrkornas rapport behandlar också militära aktiviteter i landets närhet på ett mer objektivt sätt. Den ökade militära närvaron anges – som övningar, överflygningar av strategiskt bombflyg och flottövningar – och avslutas med: ”Både USA och Ryssland söker uppnå överraskningseffekter vid sina övningsaktiviteter, vilket gör operationerna mer oförutsägbara.”
Rapporten konstaterar att Ryssland har mer kapabla och teknologiskt avancerade vapensystem i Finlands närliggande områden men säger också att samma trend syns i Nato-ländernas uppbyggnad i regionen som dock är något långsammare.
*
Sammanfattningsvis ger rapporterna från de bägge länderna en, såvitt man kan bedöma, trovärdig bild av säkerhetssituationen vad gäller drivkrafter för den rent militära uppbyggnaden i regionen.
Rivaliteten mellan stormakterna driver upprustningen och ökar spänningen. Det är en växelverkan mellan Rysslands upprustning och övningar och USA:s och Natos så att den ena partens agerande driver fram den andras.
Det som främst skiljer MUST:s rapport från den finska är att man ovanpå på den relativt objektiva bilden av stormakternas kapprustning lägger ett politiskt filter som innebär att Ryssland pekas ut som mer eller mindre ensamt ansvarigt för det försämrade säkerhetsläget.
Man kan inte komma ifrån intrycket av att MUST-rapporten är delvis ett beställningsarbete som skall passa in i den alltmer alarmistiska och ryssfientliga politik som drivs av regeringen med ivrigt stöd av högsta försvarsledningen.
Försvarets säkerhetsrapport som är tillgänglig för allmänheten borde stå fri från politisk styrning och tillfälliga säkerhetspolitiska ideologier. Försvarsupplysning och sansad småstatsrealism borde styra hos oss liksom i Finland.