Med Sören Sommelius’ bortgång har den seriösa publicistiken i Sverige blivit fattigare. Han lämnade visserligen det aktiva tidningsmannaskapet för ett par decennier sedan och sålde av familjearvet, Helsingborgs Dagblad. När han tillträdde som chefredaktör där 1974, hade han under flera år som kulturredaktör gjort sig bemärkt som en rättrådig opinionsbildare.
Han tog över efter sin fader Ove, som styrt och ställt i ett halvt sekel, men han övertog inte dennes utrikespolitiska hållningar. Under 1930- och 40-talet hade HD manat till uppslutning på den expansionistiska Tysklands sida. Sören tog i den stora sextio- och sjuttiotalsfrågan – Förenta staternas folkrättsstridiga bombkrig i Vietnam – entydigt ställning för den angripna parten.
Som bloggande pensionär fördömde han med samma logik Rysslands överfall på den självständiga staten Ukraina. Han var en konsekvent realist och antiimperialist. Den långa neutralitetslinjen i svensk utrikes- och säkerhetspolitik hade i honom en talför förfäktare, och han beklagade att den bröts.
Den vittbereste Sommelius försvarade städse bildning och kulturarv. Man såg honom på bokmässor och seminarier. Han var alltid glad. Notisblocket var hans bästa vän. Efter att redan efter ett par år ha avgått från posten som chefredaktör inledde han en bana som utrikesreporter. De initierade böcker han utgav under Jugoslavienkrigen håller alla solid klass.