En ny järnväg för 1,2 miljarder norska kronor skall möjliggöra transporter under krig från Narvik till Rovaniemi. Banan dras också över svenskt territorium fram till Torneå och går sedan vidare till norra Finland.
Järnvägen skall bli en viktig del i Natos försvar i Nordkalotten, och Sverige får en viktig roll som ansvarigt för den framskjutna basen (FLF) för markstyrkor i Rovaniemi.
I Norge sätter försvarsmakten sitt hopp till att den nya järnvägen och den framskjutna basen skall försvara Finnmark och Norges landgräns mot Ryssland.
På papperet ser det logiskt ut att de tre nordiska länderna samverkar i försvaret av regionen och etablerar en transportkorridor för Nato. Storbritannien, Frankrike, Danmark och Island kommer också att delta med styrkor i FLF-basen.
Svagheten ligger i att varken Norge eller Sverige har några betydande egna markstyrkor. Norge planerar att efter många år få till stånd en brigad som skall kunna sättas in i Finnmark. Sverige har en brigad i Boden men i övrigt är det inte mycket till eget territorialförsvar: landet måste förlita sig på hjälp utifrån.
Vad som händer vid en säkerhetspolitisk kris eller krig kan inte avgöras på förhand. Den svenske arméchefens uttalande för något år sedan att vi slipper ett krig på vår mark om vi från början placerar våra fåtaliga markstyrkor i norra Finland är naivt. Ryssland kommer knappast att lämna en transportväg för Nato fram till Rovaniemi i fred. Det troliga vid en sådan kris är att Ryssland kommer att försöka slå ut den tidigt, antingen genom insättande av markstyrkor eller genom bombning med flyg och drönare.
För Sverige finns ingen garanti från något håll om att skydda vårt territorium. Det krävs ett eget territorialförsvar.