Professor Alf W. Johansson avled den 15 maj i den aktningsvärda åldern av 85 år. Av många ansågs han vara sin generations främste historiker, alla kategorier. Han skrev sin doktorsavhandling (1973) om Finska vinterkriget och svensk opinionsbildning, inom ramen för det stora forskningsprojektet Sverige under andra världskriget (SUAV).
I flera vetenskapliga uppsatser diskuterade han svensk regeringspolitik under andra världskriget, och han tillbakavisade där uppfattningen att Sverige skulle ha gjort onödiga och otillåtliga eftergifter mot Nazityskland. En väl avvägd småstatsrealism lyckades hålla vårt land utanför krigshandlingarna. Det var det väsentliga. Man hade inte råd att vara godhetsdyrkare.
I den mäktiga boken Per Albin och kriget (1988) summerade han SUAV-projektet. Den nazistiska utmaningen (1983 och flera följande upplagor) beskrev ur ett brett perspektiv den rådande tidsandan i vår del av världen. En av hans poänger i flera artiklar var att den socialdemokratiska folkhemspolitiken verksamt bidrog till att hindra utbredningen av fascistiska rörelser i Sverige. Demokrati och jämlikhet lönar sig.
Hans bok Herbert Tingsten och det kalla kriget (1995) fokuserade på atlantismen och Nato-propagandan under den tidiga efterkrigstiden. Verket Europas krig (1989) belönades med en medalj av Kungliga Krigsvetenskapsakademien. Kants traktat Om den eviga freden läser vi i Alf W. Johanssons lyhörda översättning.
Han bidrog också i bakgrunden till att Clausewitz’ verk Om kriget kunde komma ut på svenska.
Om Alf W. Johansson kan man säga att han var en självständig tänkare. Han gick inte i ledband.