Efter Folk och Försvars konferens i Sälen konstaterade flera medier att regeringen saknar en plan för den händelse att USA drar sig ur Nato. Det är emellertid tänkbart att regeringen har en plan, men ingen som den avslöjar utåt.
Krav har från olika håll lyfts fram på att alternativ till Nato-medlemskapet måste formuleras, vilket avvisats från politiskt och militärt håll. ÖB har till och med uttalat att en sådan diskussion kan vara farlig.
Inga tydliga konkreta förslag har hittills lagts fram i den säkerhetspolitiska debatten.
I Svenska Dagbladet skriver statsvetaren August Danielson den 15 januari att Sverige måste ta fram ”en plan B”. Hur den närmare skall se ut har han emellertid inget svar på utan pekar på några möjliga alternativ för det fall att EU är alltför splittrat. Då skulle Sverige kunna driva på ”för trovärdiga säkerhetsarrangemang med de länder som delar vår hotbild, exempelvis de nordisk-baltiska länderna samt Tyskland och Polen”.
Inom EU finns en vag solidaritetsklausul i artikel 42.7 i EU-fördraget, men då flera av medlemsländerna är splittrade i synen på Ryssland och stödet till Ukraina konstaterar Danielson att det råder osäkerhet om huruvida klausulen är tillräcklig för att stödja sig på.
Frida Wallnor skriver den 11 januari i en ledare i Dagens Industri om behovet av en plan B till Nato-medlemskapet.
Också här saknas mer konkreta förslag. Wallnor skriver: ”Den europeiska säkerhetsstrukturen måste snarare bygga på den krassa verkligheten, på europeiska förmågor och beslutsamhet. Faller Nato i sin nuvarande form får det inte finnas tillstymmelse till tvekan om att Europa kommer att ta ansvar för sitt eget försvar, sitt öde.” Hur detta skall se ut ger hon dock inget svar på annat än att ”[n]ågot nytt måste snabbt byggas upp i Natos ställe, kanske ett europeiskt Nato som i högre grad än tidigare samarbetar med EU” och att ”Europa måste börja se sig själv som en geopolitisk maktfaktor i världen, och agera därefter”.
Inget av de av Danielson och Wallnor vagt indikerade alternativen framstår som särskilt gångbara och avsaknaden av konkretion medför att de hänger i luften.
Ett alternativ till Nato-medlemskapet som diskuterats är ett nordiskt försvarsförbund. Sådana förslag fanns redan efter andra världskriget, men förhandlingarna mellan Danmark, Norge och Sverige rann ut i sanden 1949, då Danmark och Norge i stället gick med i Nato. Framför allt berodde det på att de svenska och norska motsättningarna om principerna för ett förbund inte kunde överbryggas.
Det finns dock skäl att återknyta till några utgångspunkter för ett nordiskt försvarsförbund, som då fördes fram. För Sverige var det centralt att klargöra för stormakterna att länderna inte avsåg att ansluta sig till något av blocken och att länderna skulle säkra en egen väg genom att vidmakthålla och utveckla starka defensivt inriktade försvar, som också skulle tjäna till att minska spänningsnivån i närområdet. Länderna skulle med ett försvarsförbund sikta till att hålla stormakterna utanför Norden för att undvika konfrontationer. Inga kärnvapen skulle tillåtas i fredstid.
Dessa utgångspunkter borde vara relevanta även för en diskussion om ett eventuellt nordiskt försvarsförbund idag.
Vissa steg till ett närmare nordiskt försvarssamarbete har tagits:
-Nordefco är ett samarbete mellan de nordiska länderna för att stärka ländernas försvar.
-Norge har idag ett samordningsansvar för Natos flygoperationer över Nordkalotten med operationscenter i Bodø.
-Finland har idag ett samordningsansvar för Natos markstyrkor i norr med operationscenter i S:t Michel.
-Sverige leder en Forward Land Forces-bas för markstyrkor med tyngdpunkt i norra Finland (Sverige skall förutom ledningsfunktioner bidra med vad som kan bli en brigad och styrkan skall tas från Bodens regemente).
-De nordiska länderna har under flera år nu genomfört gemensamma militärövningar på Nordkalotten.
-I mitten av januari förra året etablerades den nordiska divisionen vid det norska Joint Air Operation Centre (JAOC) i Bodø.
Detta försvarssamarbete är dock starkt präglat av en Natostrategi, som knappast är förenlig med svenska nationella intressen. Sverige har inte under överblickbar tid någon militär försvarskapacitet att avvara och kan inte heller på förhand utfästa sig att delta i till exempel försvaret av Finland eller i förväg underställa sina flygstridskrafter ett gemensamt nordiskt kommando. Alla sådana helt avgörande frågor måste ytterst vara förbehållna ett självständigt nationellt beslut. Detta hindrar dock inte ett nordiskt försvarssamarbete som stärker ländernas försvarsförmåga och kan bidra till att dämpa spänningarna i den Höga Norden.
Ett framtida nordiskt försvarsförbund måste, för att övervägas på allvar och kunna bli ett alternativ till Nato, frigöras från inflytande från USA. Idag står de nordiska ländernas under Natos kommando i Norfolk, Virginia.
Alla de nordiska länderna har DCA-avtal, som ger USA rätt att utan hinder använda ländernas territorier. Avtalen gäller emellertid under tio år. Som läget är för närvarande torde nordisk samstämmighet om att försöka frigöra sig från avtalen kräva något mycket drastiskt, såsom att USA lägger beslag på Grönland utan danskt medgivande. Det skall dock sannolikt oerhört mycket till för att till exempel Norge ska vända sig mot USA, som enligt den norska synen har starka geopolitiska skäl att måna om sin norska utpost mot Ryssland. Detsamma torde i viss mån gälla även Finland.
En annan förutsättning för att ett nordiskt försvarsförbund skulle kunna bli ett alternativ är att länderna har egna starka territorialförsvar. Idag är det bara Finland som uppfyller det kravet. Sverige, Norge och Danmark saknar i stort sett egna markstyrkor.
För att ett land alls skall uppfattas som relevant i diskussioner med andra om försvarssamarbeten måste man, som Finland understrukit, själv ha byggt upp sitt nationella försvar. Så länge de övriga nordiska länderna inte på allvar återställer egna territorialförsvar finns inte grunden för ett självständigt nordiskt försvarsförbund.
För svensk del i detta oroliga och svårbedömda läge som tarvar försiktighet finns det en central uppgift som inte kräver betänketid, nämligen att återställa den försvarsförmåga vi hade innan den av olika regeringar under decennier raderades. Vad beträffar försvarssamarbeten brukar den starkaste grundvalen för dessa vara att de stater som deltar har en konkret fiende som hotar med våld och som de utsatta staterna gemensamt vill försvara sig emot. Den utpekade fienden är Ryssland. Hur pass hotfullt det av ett långvarigt krig försvagade Ryssland är kan alltid diskuteras. Likaså kan det diskuteras med vilka stater det egna landet ska alliera sig för att skydda landets fred så effektivt som möjligt. Till vilka tänkbara stater eller kombinationer av stater kan Sverige ha strategisk tillit baserad på reella gemensamma intressen? Svaret på den frågan är ytterst osäkert, men kan komma att kräva ett ställningstagande, eftersom vi genom vår svaghet försatt oss i en verklig knipa. Allianser som ökar risken för att landet dras in i andras krig utan att avgörandet ligger helt i egna händer kan dock inte vara vad Sverige är betjänt av.