Under kalla kriget stod Öst mot Väst, i både politiskt och militärt hänseende. Med Natos och Warszawapaktens tillkomst (1949 respektive 1955) cementerades blockgränserna i Europa. De ledande makterna hade fullt upp med åtaganden runt om i världen, och truppnärvaron på ömse sidor om järnridån var i sig en stabiliserande faktor.
Erfarenheterna från andra världskriget gjorde emellertid att invasionshot inte kunde avskrivas, ens i vår del av världen. För Sverige som fortsatte sin alliansfria linje också efter krigsslutet, och avstod från att ansluta sig till den USA-styrda Västalliansen, kunde grannlandet Sovjetunionen – en av världskrigets segrarmakter – upplevas som ett allvarligt bekymmer, en källa till permanent oro vad gäller planer och avsikter.
Svensk socialdemokrati hade tampats med kommunister på hemmaplan med avsevärd framgång. Den hade som statsbärande parti en oavvislig skyldighet att värna landet också mot en yttre fiende som kunde antas vilja utnyttja den neutrala statens utsatthet i en större konflikt. Sveriges militära beredskap behövde vara åtskilligt bättre än den hade varit före krigsutbrottet 1939.
Detta var bakgrunden till att statsminister Tage Erlander samma år som Nato bildades – och Sverige ställde sig utanför – tog initiativet till att bygga upp en svensk motståndsrörelse som skulle kunna bekämpa en invaderande armé, om andra försvarsställningar slogs ut. Den skulle vara beredd att verka bakom fiendens linjer, utföra sabotage, kort sagt utkämpa ett partisankrig. Den skulle vidare skydda statsledningen och se till att denna om nödvändigt kunde föras ut ur landet. På fackspråk kallas sådant stay behind.
Förberedelser och organisation skulle hållas strikt hemliga. Inom regeringen tycks förutom statsministern endast försvars- och inrikesministrarna ha varit fullt ut underrättade. I övrigt förtegs existensen av denna skugg- eller parallellverksamhet i det offentliga Sverige. Full legitimitet fick den genom ett sekret konseljbeslut 1955. Med kalla krigets upphörande avvecklades den successivt. Under resans gång läckte information om vad som pågick, och till slut blev det en journalistisk subgenre att gräva i saken.
Väldigt mycket av det som presenterades var spekulativt. På många håll gjordes det gällande att de svenska statsorganen hade spelat under bordet med och att motståndsrörelsen var uppsydd av de ledande västmakterna USA och Storbritannien som båda skulle ha haft ett bestämmande inflytande över det som skedde på svensk mark. Detta var både överdrivet och vilseledande.
Det kan man nu slå fast efter statsvetaren Johan Wennströms gedigna utredning i boken Sveriges sak var vår. Den hemliga svenska motståndsrörelsen (Bonniers 2025, 256 s.). Svensk suveränitet övergavs aldrig i detta skyddsvärn. Särskilt nyckelspelaren Thede Palm, legendarisk svensk spionchef, motsatte sig effektivt alla propåer om att Sverige skulle binda sig till västmakterna. Förankringen i de svenska bygderna var viktigare än utländskt inflytande. Samarbete med andra länders underrättelsetjänster förekom men var ingalunda liktydigt med någon dold allians.
Den var en liten krets högrankade befattningshavare som konstituerade rörelsen. Ytterst få andra personer inom elitskiktet och inom befolkningen som helhet kände till vilka de var. De som drogs med på lägre nivåer visste inte vilka som gjorde det eller hur verksamheten i övrigt var uppbyggd. En hög direktör i ett försäkringsbolag, högrankade befattningshavare inom SAF, LO och Bondesverige knöts till ledningen som opererade ytterst diskret. I ett nödläge när regeringen hade drivits i exil skulle dessa kunna ta över rikets styrelse.
Det Erlanderska hemlighetsmakeriet kombinerade ett ringa antal makthavare inom företag och folkrörelser som skaffade sig patriotiska stödjepunkter runtomkring i det avlånga landet. Det var inte alltid gnisselfritt, men det fungerade som det skulle. Johan Wennströms bok redovisar detaljerat den sinnrika väv som Sveriges eget stay bihand utgjorde. Han säger själv, med all rätt, att detta är ett pionjärarbete, och han är i lagom doser polemisk mot andra som har försökt sig på materian.