Polens historia är fängslande. Under medeltiden växte Polen i union med Litauen till ett av Europas största och mäktigaste riken. Territoriet sträckte sig från Östersjön till Svarta havet. Samväldets guldålder inträffade från andra hälften av 1500-talet och en bit in på 1600-talet. Under slutet av 1700-talet delades landet upp mellan Preussen, Österrike och Ryssland. Efter första världskriget ”återskapades” Polen, under ledning av Joszef Pilsudski (1867–1935). Polens östra gräns kom att motsvara sträckningen före delningarna (1772), vilket ledde till att Vilnius med omnejd först ockuperades (1920) och sedermera annekterades (1922) av Polen. På samma sätt annekterade Polen – efter det polsk-sovjetiska kriget 1919 – 1921 – områden motsvarande dagens västra Vitryssland och västra Ukraina.
Den för oss i stort sett okände Pilsudski har nu tillärats en ny biografi: Joshua Zimmerman, Jozef Pilsudski, Founding Father of Modern Poland (Harvard University Press 2022).
Pilsudski kom att 1892 medverka till grundandet av det polska socialdemokratiska partiet (PPS), med polsk nationalism, socialism och självständighetssträvan på dagordningen. Några år senare startade han tidningen ”Arbetaren”. Vid sekelskiftet greps Pilsudski, simulerade sinnessjukdom och lyckades fly till Kraków i Galizien i Österrike-Ungern. Därifrån organiserade han upprorsrörelser i ryska Polen, med det polska januariupproret, 1863–1864, som inspirationskälla.
På tröskeln till första världskriget hade Pilsudski redan skapat sig en plats i sitt lands historia, som överbefälhavare för ”Riflemen”-föreningarna, som militär befälhavare för kommissionen för självständighetspartierna och som medlem av centralkommittén för PPS (Revolutionary Faction).
Pilsudski kom att samarbeta med centralmakterna Tyskland och Österrike-Ungern (även Bulgarien och det Osmanska riket tillhörde centralmakterna) innan det skar sig. Och i augusti 1914 ryckte han in i Polen från Galizien med sina polska ”upprorsmän”, cirka 30 000 man.
Den 5 augusti 1915 intog tyska trupper Warszawa och ”befriade” den historiska polska huvudstaden från ryskt styre för första gången på hundra år.
Pilsudski blev senare internerad av centralmakterna och släpptes först i november 1918, i samband med den tyska novemberrevolutionen.
Samma månad utsågs han till Polens riksföreståndare. Hans regering genomförde snabbt ett antal reformer som åttatimmarsdagen, kvinnlig rösträtt och fri skolgång. Och nu la Pilsudski socialismen på hyllan.
Ryssland hade tidigare investerat stort i Polen för att utveckla järnvägen där, och koncentrerat en miljon soldater för att invadera Galizien. Men Pilsudski var dock i maj 1915 övertygad om centralmakterna skulle besegra Ryssland. Och kriget kom inte att utveckla sig bra för Ryssland. Efter revolutionen där kom bolsjevikerna att ingå fredsfördraget med centralmakterna vid Brest-Litovsk i mars 1918.
”I utbyte mot fred på östfronten gav Ryssland upp Finland, Polen, Ukraina, Vitryssland, Estland, Lettland och Litauen, motsvarande hälften av sina europeiska territorier och med detta cirka 75 % av sina tunga industrier, samt landet söder om Kaukasus (Transkaukasus, nuvarande Armenien, Azerbajdzjan och Georgien). Ryssland blev också skyldigt ett krigsskadestånd på 6 miljarder guldmark.
Fördraget upphävdes av de allierade 11 november 1918, sedan Tyskland besegrats. Efter det tyska nederlaget i väst kunde röda armén återta Ukraina, Vitryssland och Transkaukasus. Först i och med fredsfördraget i Rapallo i april 1922, vilket ersatte fördraget från Brest-Litovsk, inträdde fredstillstånd mellan Ryssland och Tyskland.” (Wikipedia)
Frågan om Polens gränser var en prioriterad fråga. Genom Versaillesfördraget 1919 hade bestämts att Polens västgräns skulle dras bland annat inne i västra Preussen, som hade erövrats från Tyskland. Pilsudski hade därtill krävt att Polen skulle få tillgång till Östersjön, men staden Danzig kom att bli en så kallad fri stad, vilket varade till 1939.
Vid fredsslutet 1919 kontrollerade Warszawa endast kungariket Polen och västra Galizien, en liten del av landets historiska territorier. Under de följande två åren utökade Pilsudski gränserna med vapenmakt åt alla håll, vilket ledde till väpnade konflikter med ukrainare, tyskar, ryssar, litauer och tjecker.
Polen kom under det polsk-sovjetiska kriget 1919 – 1921 att anfalla Sovjetunionen i hopp om att kunna återställa 1700-talet gränser och bilda ett ”Stor-Polen.” Pilsudskis trupper trängde långt in i Ukraina. Men röda armén tryckte därefter tillbaka de polska trupperna till Warszawa. I slaget vid Warszawa 1920 besegrades de sovjetiska styrkorna, som förgäves siktade till att kontrollera och omvandla Polen till en sovjetrepublik.
Segern uppnåddes inte minst tack vare en mans strategiska insikter och genomförandet av en manöver så farlig att den inte bara krävde särskild förmåga, utan även osedvanligt mod, framhåller Zimmerman. Och han noterar att Pilsudski hade läst Carl von Clausewitzs Om Kriget (1832).
Den 21 mars 1920 slöts freden i Riga mellan Polen och bolsjevikerna, vilken gav Polen stora områden i öster. Områden som blev en del av Sovjetunionen efter andra världskriget.
Rigafördraget markerade kollapsen av två strävanden: Pilsudskis nationella, federalistiska program och Lenins önskan om en kommunistisk revolution i Central- och Västeuropa.
Vad gäller det ryska inbördeskriget förblev Pilsudski neutral, trots påtryckningar från väst att hjälpa den vita armén.
Tidigare, den 1 november 1918, medan Pilsudski fortfarande satt i fängelse i Magdeburg, hade den siste habsburgska vicekungen i Lwów (Lemberg, i gårdagens Österike-Ungern; Livid i dagens Ukraina) överlämnat stadens kontroll till ukrainare. Det ukrainska nationella rådet tog tillfället i akt och förklarade sig självständigt. Västukrainska nationalrepubliken (ZUNR) utropades, med huvudstad i Lwów. Man deklarerade Östra Galizien som ukrainskt territorium.
Polen hade dock tillerkänts Galizien vid freden i Saint Germain, 1919, det vill säga en del av dagens Ukraina.
Men, framhåller författaren, kritiker ansåg Pilsudskis ockupation av Kiev i maj 1920 som ett provocerande och hänsynslöst drag som gav nytt liv åt synen på den polska politiken som imperialistisk och skapade motvilja mot den polska republiken hos många allierade statsmän, särskilt i England. Storbritanniens premiärminister Lloyd George var öppet kritisk och varnade för att Pilsudskis militära satsningar hotade freden i Europa. En fransk armémajor kritiserade på liknande sätt Pilsudskis angrepp på Kiev som ”förknippat med de senaste årens värsta eskapader.” En ukrainsk studie publicerad 1934 hänvisade till erövringen av Lwów som ”Polens koloniala krig” i Ukraina.
Det nationella demokratiska partiets ordförande för utrikesutskottet, Stanisław Grabski, skrev att kriget mot Sovjetryssland ”bör handla om upprättandet av den polsk-ryska gränsen, och vi borde inte bry oss om Ukraina.” Han varnade att ”för att ha Kiev i permanent besittning skulle det vara nödvändigt att gå långt bortom floden Dnepr, och en sådan marsch skulle hota [Polen] med ett nederlag som Napoleons 1812.”
Som en annan författare understryker: ” Konflikten mellan polacker och ukrainare i östra Galicien skulle fortsätta att sjuda genom åren” (Patrice M. Dabrowski, Polen. The First thousen years (Northen Illinois University Press 2016, sidan 385).
Under mer än fyrahundra år, från 1339 till 1772, hade Lwów varit en del av kungariket Polen, och från 1772 till 1918 var staden huvudstad i kungariket Galicien och Lodomeria, som i sin tur var en del av Österrike – Ungern, alltså det Habsburgska riket. Efter första världskriget var Galicien under några månader en del av den nämnda oberoende västukrainska folkrepubliken (ZUNR), innan hela regionen integrerades i Polen, efter hårda strider. Under andra världskriget ockuperades Lwów/Lviv tre gånger: först av Sovjetunionen 1939, sedan av nazisterna 1941, för att återtas av Sovjetunionen 1944. I slutet av kriget införlivades Lviv och Östra Galicien in i den ukrainska socialistiska sovjetrepubliken och polackerna drevs ut. Sedan ett kvarts sekel, sedan 1991, har Lviv varit en del av Ukraina.
1922 var över 30 % av befolkningen i Polen icke-polacker (Dabrowski, sid 390)
Att Vilnius med omnejd först ockuperades (1920) och sedermera annekterades (1922) av Polen såg många som oacceptabelt.
Pilsudski avgick som statschef 1922, och återvände till makten efter en statskupp först 1926, då som diktator och han kom att upplösa parlamentet 1930.
Pilsudski blev alltmer oroad över den växande sympatin för Tyskland i västerländska diplomatiska kretsar, och han kände ett behov av att låta den amerikanska administrationen veta att Polen inte var villigt att böja sig i frågan om gränser.
Ett genombrott i förhandlingarna med Sovjetunionen kom den 25 juli 1932, när den polske ambassadören i Moskva, Stanisław Patek, undertecknade en länge efterlängtad icke-angreppspakt. Sovjetunionen erkände Polens östra gränser, och de två länderna lovade vänskapliga band under en period av tre år.
Vad som inte är ifrågasatt är Pilsudskis förmåga att se Hitlers hot tydligt och tidigare än andra statsmän. Enligt tillgängliga dokument vet vi, framhåller Zimmerman, att den tyska regeringen i mars och april 1933 fick rapporter om att Pilsudski planerade 1933 ett förebyggande krig mot Tyskland.
Den 2 maj 1933 ägde ett möte rum mellan Pilsudskis särskilda sändebud i Berlin, Wysocki, och Hitler. ”Kanslern betonade den tyska regeringens bestämda avsikt att hålla sin attityd och sina handlingar strikt inom gränserna för de befintliga fördragen.” Men Pilsudskis misstankar återupplivades den 14 oktober 1933, när Hitler drog sig ut ur Nationernas Förbund och dess konferens om nedrustning.
Den 26 januari 1934 hölls en ceremoni i Berlin vid undertecknandet av en polsk-tyska deklaration, som pressen kallade en ickeangreppspakt.
Stockholm meddelade att Pilsudskis namn hade lagts fram för ett Nobels fredspris, ”som den man som har gjort mest för att upprätthålla världsfreden.” Något sådant pris fick han dock inte.
Vid ett möte med Nationernas Förbund i Genève den 13 september 1934 meddelade utrikesminister Beck att Polen officiellt drog sig ur ”minoritetsfördraget” som undertecknats 1919 i Paris.
Pilsudskis död den 12 maj 1935 kom som en chock för många.
Många framhöll att han var en beskyddare av judarna, men han hade inte kunnat avstyra alla de pogromer som hade förevarit i Polen.
Efter andra världskriget kom den kommunistiska ledningen i Polen att försöka utplåna minnet av Pilsudski, men efter det kalla kriget har intresset för honom exploderat, då det var han som besegrade bolsjevikerna i slaget om Warszawa 1920: “The history of contemporary civilization knows no event of greater importance than the Battle of Warsaw”.