Den beslutsprocess som ledde fram till en svensk ansökan om Natomedlemskap var så snabb att folkets vilja varken hann testas genom folkomröstning eller mellanliggande val. Som en konsekvens av detta blev den offentliga diskussionen och analysen ofta alltför grund. Denna process bekräftar bilden av ett politikområde där delvis andra spelregler gäller. När en hotbild framgångsrikt har etablerats framstår det i många fall som logiskt att ”suveränen” – här den svenska regeringen – vidtar extraordinära åtgärder. Även om det inte klart uttalades, går det på basis av hur beslutet fattades att konstatera att något som liknar ett undantagstillstånd rådde i Sverige våren 2022.
Den här typen av enväldig säkerhetspolitik förutsätter och tenderar att göra anspråk på säker kunskap, och kräver därtill en säker och tydlig idé om den egna identiteten. Detta är djupt ironiskt då både kunskap och identitet egentligen karakteriseras av stor osäkerhet. Även säkerhetsbedömningar är fundamentalt osäkra, trots alla påståenden om motsatsen. För att dölja denna osäkerhet ersätts analys ofta med mantran. Att Sverige befinner sig i ett ”nytt”, ”förändrat” och ”försämrat” ”säkerhetspolitiskt läge” upprepades exempelvis nära tjugotal gånger i den departementsrapport som låg till grund för Sveriges Natoansökan. Läs artikel