Det är idag 25 år sedan kriget mot Jugoslavien startade med Nato:s bombkrig den 24 mars 1999.
Vi citerar här delar ur boken Lagen mot mot krig där ett kapitel handlar om kriget mot Jugoslavien.
[…] Bombkriget 1999 pågick oavbrutet i 78 dygn (24 mars till 10 juni) mot landet, inklusive huvudstaden Belgrad, och bostadsområden, fabriker, broar, och elverk förstördes. NATO satte in över 1 000 flyg och bombade från hög höjd (5 000–7 000 m) och använde bland annat tiotusentals klusterbomber, vilket ledde till många civila offer. Uppgifter om antalet dödade går något isär. Det var 4 000 dödade och 10 000 sårade enligt Jugoslaviens tidigare utrikesminister Zivadin Jovanovi medan Independent Commission of Inquiry bedömde att ”flera tusen” civila dödades. Över 6 000 skadades allvarligt, varav 40 % var barn, och omkring 900 000 människor i centrala Serbien tvingades lämna sina hem för att undkomma bombningarna enligt International Action Center. För första gången sedan andra världskriget hade huvudstaden i en europeisk suverän stat som var medlem i FN bombats.
Bombningarna saknade stöd i folkrätten och utgjorde ett öppet brott mot FN-stadgans våldsförbud. NATO intervenerade i ett inbördeskrig till stöd för ena parten. […]
Tidigare statsministern Ingvar Carlsson fördömde kriget som stridande mot folkrätten. Han och Shridath Rampahal, vilka tillsammans var ordförande i FN-kommissionen Commission on Global Governance, skrev i New York Times, 1 april 1999: ”NATO:s flygattacker mot Jugoslavien har inte bemyndigats av Förenta Nationerna. Det förekom inte ens ett försök att erhålla sådant bemyndigande. De utgör följaktligen angreppshandlingar mot ett suveränt land; och som sådana slår de mot själva hjärtat i den internationella rättsordningen och mot FN:s auktoritet. Då detta är handlingar utförda av världens militärt mäktigaste länder blir denna skada oöverskådlig.” (Carlsson 1999)