I ett pressmeddelande (10/2) aviserar Nato en omfördelning av vissa ledarroller på toppnivå i alliansens kommandostruktur. Hur hänger dessa omgrupperingar – till vilka vi återkommer – samman med USA:s omläggning av sin strategiska kurs?
I november förra året förklarade USA:s Natoambassadör, Matt Whitaker, att han hoppades att posten som SACEUR, alliansens högste militära befälhavare, en dag skulle stå under tyskt kommando. Om han verkligen menade detta, och om det var den amerikanska regeringens inställning, finns det ingen anledning att nu spekulera om. På posten som SACEUR förblir en amerikansk militär av högsta rang.
Vad som står klart är att USA pressar på för att uppnå besparingar genom att övervältra åtaganden och kostnader på sina europeiska allierade. Det gäller i hög grad kostnaderna för kriget i Ukraina, där Europa betalar för krigsmateriel, som USA tillskjuter, och dessutom har funnit sig i att fylla det tomrum som Washington lämnat efter sig. USA har dragit ner på deltagandet i Natos övningsverksamhet och aviserat att man inte avser att delta i det framtida planeringsarbetet. En reducering av personal i staber och andra enheter i storleksordningen 200 personer har inletts. Framför allt har det från ledande amerikanskt håll talats om att ta hem åtskilliga tusentals soldater från Europa. Även om det än så länge inte gått dithän, framstår det scenariot som sannolikt. Vad man inte behöver betvivla är hur som helst att USA inte har gjort och ej heller kommer att göra några åtaganden av innebörd att Washington skulle vara skyldigt att tillhandahålla marktrupper för Europas försvar.
USA behöver avveckla ”onödiga” kostnader och helst låta Europa betala. Trumps mer eller mindre fantastiska planer på en ”Golden Dome” och stora skepp av ”Trump-klassen” är inte gratis, och det amerikanska skuldberget kan kanske inte fyllas på med hur mycket som helst.
Även om USA lägger om kursen med inriktning på den västra hemisfären och med riktning mot Kina, finns det starka skäl för Washington att bevara sin dominans i Nato och att inte släppa taget om alla de bindningar till USA, som skapat ett svårartat europeiskt beroende. Det är trots allt säkrare för USA att ha Europa hyggligt på sin sida och att kunna kontrollera och manövrera för att involvera de europeiska staterna vid kommande stormaktskonfrontationer. Dessa stater bidrar dessutom starkt till att den amerikanska krigsmaterielindustrin kan frodas och utvecklas.
Enligt det aktuella pressmeddelandet från Nato (10/2) kommer europeiska allierade, inklusive Natos nyaste medlemmar, att spela en mer framträdande roll i alliansens militära ledarskap. Detta framstår emellertid – om man ser till helheten – som en sanning med modifikation.
Storbritannien kommer att ta över befälet för kommandot i Norfolk och Italien kommer att ta över befälet för kommandot i Naples. Dessa kommandon leds för närvarande av amerikanska befälhavare. Tyskland och Polen kommer att dela befälet över kommandot i Brunssum på roterande basis. Detta kommando leds för närvarande av en tysk befälhavare. Dessa omdispositioner medför att alla tre kommandona – vilka på operationell nivå leder i kriser och konflikt – kommer att stå under befäl av européer. Ett steg i europeisk riktning, alltså.
Men USA kommer att leda de tre övergripande kommandona. USA har nyligen tagit över ansvaret för Allied Maritime Command och bibehåller även ledarskapet för Allied Land Command och Allied Air Command. Allied Maritime Command ledes tidigare av en brittisk befälhavare.
Dessa överenskommelser är enligt pressmeddelandet en del av en förskjutning mot en mer rättvis ansvarsfördelning inom Nato, där europeiska allierade tar på sig större ledarroller i Natos kommandostruktur.
Men som pressmeddelandet understryker så klargör överenskommelserna samtidigt också ”the US commitment to NATO command and control, including in maintaining the role of Supreme Allied Commander Europe (SACEUR).”
Så mycket var alltså talet om ökat europeiskt inflytande värt när det kom till kritan. Natos militära ramverk är byggt på en hierarkisk befälsstruktur. Högst upp i den strukturen har vi Supreme Allied Commander Europe (SACEUR), som leder de allierade styrkorna i Europa. Denne är enligt tradition alltid en amerikansk general (amiral), som samtidigt också leder U.S. European Command (EUCOM) och har befälet över de amerikanska styrkorna i Europa. På denna avgörande toppnivå föreslås ingen ändring. USA:s centrala roll och dominans kommer alltså att bestå genom kontrollen över valet av SACEUR och genom kontrollen över kärnan i Natos förmågor avseende flygvapen, landstyrkor och marina resurser. Det är säkerligen så att de europeiska allierade inte tagit politisk strid med USA om omgrupperingarna utan samtyckt i brist på egna alternativ.
Under den högsta befälsordningen, nivån under SACEUR alltså, befinner sig de strategiska kommandona i Brunssum, Naples och Norfolk. De ansvarar för operationsplanering och övningsverksamhet och hanterar hur kriser ska bemötas i ett operationsområde. Det är på den nivån ”europeiska” förändringar nu genomförs.
De tre övergripande marina, landbaserade och flygbaserade kommandona har fokus på förmågor som är specifika för respektive domän. På den nivån bekräftas alltså att USA ska ha kontrollen över de tre kommandona, vilka i och för sig är hierarkiskt inordnade i systemet, men inte desto mindre torde vara av central betydelse för den löpande militära samordningen. Att Storbritannien tappade det marina kommandot sågs som ett pinsamt nederlag av tidigare brittiska marina höjdare som hänvisade till att den egna flottan var svagare än någonsin.
Kommandot i Norfolk, där Storbritannien ska ta över befälet, är av särskilt intresse för de i norr belägna staterna. I december förra året inplacerades de nordiska länderna under Norfolk, vars ansvarsområde numera omfattar Danmark (inklusive Grönland), Finland, Island, Norge, Sverige, och Storbritannien, utöver Atlanten. Det bör noteras att samtliga de nämnda staterna ingår i Joint Expeditionary Force, JEF, som leds av Storbritannien. Vad detta kommer att innebära för Sveriges del återstår att se. Huruvida ett brittiskt ledarskap är berett att stå upp mot Trumpadministrationens krav mot Danmark på Grönland lär också visa sig och torde bero bland annat på uppbackningen.
De aktuella omgrupperingarna rimmar på ytan tämligen väl med olika utspel och markeringar från Trumpadministrationens sida i syfte att förmå de europeiska allierade att ta ett större ansvar för den egna säkerheten. Det har talats om 2027 som ett mål för Europa att överta ansvaret för huvuddelen av Natos konventionella försvarsförmågor; en tidplan som flera europeiska företrädare invänt mot som orealistisk under hänvisning till bland annat ”förmågeluckor”.
USA har dominerat genom att bland annat tillhandahålla nukleär avskräckning, sofistikerat krigsmateriel, avancerad lägesinformation och logistiska resurser, som de europeiska staterna förlitat sig på. Om detta kommer att förändras genom den beslutade omgrupperingen kan inte utläsa av pressmeddelandet från Nato. Huruvida omgrupperingen i sig kan bana vägen för steg mot europeiskt oberoende framstår som högst tvivelaktigt.
Inom EU talas det om att vägen framåt är att etablera förmåga att agera självständigt när det gäller utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken genom industriella satsningar, försvarsprojekt som PESCO, försvarsfonder som EDF och riktlinjer som den Strategic Compass som har tagits fram. Projekt som ”ReArm Europe” har initierats, men snarast som ett komplement till Nato. Debatten har bland annat handlat om en ”europeisk pelare” vid sidan om eller inom Nato, medan andra krafter med generalsekreteraren Rutte i spetsen starkt varnat för tankar på autonomi som drömmar eftersom USA:s nukleära sköld och tillgångar i form av information och data är oersättliga.
Inget vet vad det blir av detta. Den enda säkra slutsatsen för svensk del är att bygga ett eget försvar värt namnet.
Pressmeddelandet kan läsas här: