Sverige tycks okritiskt anamma allt som Nato kör fram, utan att vara tvunget därtill. Det gäller de hemliga förmågemålen, som styr försvaret på detaljnivå enligt Natos direktiv. Det gäller Natos operationsplaner, som tilldelar Sverige en osjälvständig roll och styr försvaret bort från landets territorium i riktning mot Baltikum och norrut i Finland.
Till detta kommer nu Natos nya sätt att föra krig genom konceptet ”Multi Domain Operations” (MDO), som Försvarsmakten inkorporerat i sin strategi. Det är ett koncept som emanerar från stormakten USA och som Nato införlivat i styrdokumenten.
Vår uppfattning är denna:
Sverige bör så långt möjligt formulera en egen försvarsstrategi, baserad på landets läge, hotbild, resurser och försvarsmål. Av medlemskapet i Nato följer emellertid att Sverige inte kan undgå att lämna bidrag till alliansen. Men det bidraget bör inte tära för mycket på förmågan att försvara det egna hemlandet.
I dagsläget har dock de dominerande militärpolitiska kretsarna här i landet en annan syn på dessa saker. Carl Bildts gedigna formulering från början av 1990-talet (”Ingen annan försvarar Sverige, och vi försvarar bara Sverige.”) har sedan länge tömts på innehåll och snarast transformerats till: Ingen försvarar Sverige, och vi försvarar bara andra Nato-allierade stater.
Kommer då implementeringen av stormaktskonceptet MDO att vara till nytta för försvaret av det svenska territoriet? Knappast. Det är föga troligt att MDO kan bli till någon vidare hjälp. Risken är tvärtom betydande att en aktivering av detta koncept kommer att leda till slöseri med tid, pengar och resurser, i kombination med att uppbyggnaden av det egna landets försvar försummas och prioriteras ned.
Koncept kan vara värdefulla, men också leda fel. Under inledningen av Ukrainas försvarskrig mot Ryssland instruerades landets stridskrafter av instruktörer från Nato om hur man skulle föra krig. De lärde ut sina egna koncept, och Ukraina blev tvunget att kasta ut dem och gå sin egen väg, då teorierna inte var användbara. I Gaza har Hamas genomfört massiva överraskningsattacker mot Israels styrkor, trots närmast total israelisk övervakning av området och trots att detta stod i strid mot förväntningarna enligt det israeliska multidomäna konceptet.
I samband med MDO anges ofta som det nydanande att kunna se allt, röra sig snabbt och slå till var som helst för att skyndsamt avgöra en konflikt med minimal civil inverkan. Så enkelt är det alltså inte på det konkreta slagfältet. Där kan det visa sig att MDO-konceptet inte erbjuder mycket mer än tomma löften, åtminstone vad mindre stater anbelangar.
Ett koncept för försvaret av Sverige bör ta tillvara erfarenheterna från de pågående krigen i Ukraina och Mellersta östen och anpassa det användbara till svenska förhållanden. Risken är att MDO-konceptet drar bort uppmärksamheten från att självständigt hantera egna konkreta, utmanande operationella och strategiska frågor.
MDO-konceptet förutsätter att en mängd funktioner är tillgängliga. Det gäller inte minst att ett stort antal beprövade teknologier finns att tillgå i erforderlig omfattning och kan tas i bruk av tränade och förberedda styrkor. Men är dessa förutsättningar för handen? I en artikel på sajten War on the Rocks (22/1 2024) hävdar författarna att så inte är fallet – åtminstone inte ännu.
Faran är att man bländas av en fixering vid och en övertro på det teknologiska. Det gäller särskilt kommunikationerna, som har så avgörande betydelse för MDO-konceptets tillämpning. Hur ska man kunna säkra att förbindelserna, trots nog så sofistikerad teknologi, inte kan spåras, störas, avledas eller till och förvrängas?
Ledningsstödsystem, stridsledningssystem, intranät, telekommunikationssystem, internet och inbyggda system i anläggningar, fordon och farkoster är känsliga funktioner, och effekterna av ett cyberangrepp kan påverka Försvarsmaktens förmåga i samtliga domäner. Enligt Officerstidningen (26/4) måste man inse att även stridsvagnar har IP-adresser som går att hacka: ”Allt som är digitalt och går att påverka kan man hacka. Det handlar bara om tid, motivation och resurser.”
Nyligen förvärvade Försvarsmakten ett stort antal motorcyklar för ordonnanser, som ska hantera kommunikationerna mellan förbanden. Denna robusta lösning anses vara nödvändig, då den är den enda säkra. I sammanhanget finns det också skäl att påminna om att Sverige runt millennieskiftet inledde en satsning på ett avancerat högteknologiskt ”Nätverksbaserat försvar (NBF)”, som dock aldrig förverkligades.
Efter en övning nyligen på Gotland där ukrainska drönarstyrkor deltog och satte Försvarsmakten på utmanande prov blev slutsatsen att det behövs en bredare diskussion om behovet av svensk drönarteknik, bättre skydd mot elektroniska angrepp och ett mer flexibelt försvar, som kan agera självständigt även i situationer där kommunikation och tekniska system störs ut.
Hög hastighet är ett kännetecknade drag i MDO-konceptet. Detta prioriteras starkt med betoning på hastigheten i kommunikationerna, åtgärderna och rörelserna. Men denna överbetoning av den höga hastigheten verkar inte ta hänsyn till nödvändigheten av att beakta själva tempot i operationen, med tid för övervägande och beslutsfattande, och bortser från risken att ledare på såväl politisk som militär nivå tappar kontrollen över en operation.
För MDO-operationer är vidare säkrad uppkoppling till systemen av central betydelse. Författarna på War on the Rocks ifrågasätter realismen i detta med hänvisning till tunga investeringar från rysk, kinesisk och iransk sida i elektronisk krigföring, som degraderat motståndares uppkoppling på slagfältet och gjort frågan till en blind fläck. De anser att man inte bör lägga ned en massa tid på koncept och strategier, där teknologin inte är mogen.
Författarna framhåller: “Det finns liten anledning att anta att den hastighet och den beslutsamhet som konceptet multidomäna operationer föreställer sig är teknologiskt görlig eller leder till de önskade resultaten … Denna hybris utgör en risk som fortsätter att genomsyra tänkandet om Västs sätt att föra krig.”
Författarna ser bland annat fyra risker i att okritiskt anamma MDO-konceptet: den som för befälet kan bli överbelastad genom ett alltför brett spann av kontroll; en övertro på uppkopplingen; ett mekaniskt, överdrivet komplext förhållningssätt som blir övertungt; samt antagandet att det hela ultimativt är mer än summan av delarna.
Enligt författarna är det ingen mening med att försöka göra krig till ”icke-krig” genom att vara överdrivet smart. Nya koncept kan inte radera bort nötningen på slagfältet eller lyfta krigets dimma. Sådana försök är i bästa fall donquijotiska. Författarna anser att fokus bör läggas på konkreta operationella problem och bygga lösningen därifrån. De understryker att kapacitet är lika eller viktigare än kvalitativ förmåga. Kvantitet är kvalitet. Massa kan inte ersättas effektivt, i synnerhet inte i utnötningskrig.
Författarna frågar och svarar avslutningsvis: Är löftena om MDO-operationer tomma? Inte nödvändigtvis. Enligt de kriterier som de identifierat i artikeln framstår faktiskt det kinesiska förhållningssättet som ganska robust. Detta har en tydlig fiende, en teori om framgång, verkar ha klarare relationer mellan vapenslagen och det politiskt-militära samt är baserat på existerande militära förmågor. Tyvärr kan de västra militära organisationerna inte säga detsamma. De har ett digert arbete framför sig för att försäkra att MDO-operationer infriar löftena.
Dessa synpunkter är såvitt vi kan förstå värda att hålla i minnet.
En transformation i riktning mot MDO kan hämma och äventyra den mindre statens utveckling av den egna försvarsförmågan. Mindre stater bör inte försöka att möta de krav som den multidomäna ”visionen” för med sig.
Visionen är att kunna orkestrera militär verksamhet över minst fem domäner och att samtidigt synkronisera operationerna med icke-militära aktörer. Detta ligger i praktiken bortom den mindre statens förmåga. De krav som alliansen ställer på mindre stater, enligt fastställda förmågemål och uppgjorda operationsplaner, blir som så ofta till orealistiska önskelistor, som dessa stater förgäves brottas med. Det blir för dyrt, det är för avancerat och det är antagligen ett hopplöst projekt. Men framför allt drar det åt fel håll. Det avleder från uppgiften att bygga ett aktningsvärt svenskt territorialförsvar. Att driva på för att Sverige ska möta kraven enligt MDO är att uppmuntra till mångsyssleri; det kan leda till fragmentisering och splittring.
I en artikel på sajten Modern War Institute (6/5) skriver författarna att ” … NATO’s MDO concept makes small member states weaker and more exposed, threatening both their relevance and ultimately that of the alliance”.
Det verkar ligga en hel del i denna bedömning, och det gäller förstås framför allt om det försvagar uppbyggnaden av försvaret av det egna landet.
Appendix
Försvarsmaktens något abstrakta syn på MDO-operationer
I Försvarsmaktens budgetunderlag för 2027, 27 februari 2026, kan man läsa följande, som torde belysa komplexiteten, de oerhört många delmomenten, de svaga länkarna i kedjan samt att MDO är riggat för stormakter:
”Försvarsmakten prioriterar förmågan att utveckla och leda samt genomföra och följa upp multidomäna operationer såväl nationellt som inom ramen för Nato och multilaterala samarbeten. Multidomäna operationer innebär att samordna effekter över flera domäner för att uppnå strategiska och operativa fördelar. Det bygger på samarbete, koordinering och synkronisering med tyngdpunkt på samverkan mellan mark-, luft-, sjö-, rymd-, och cyberdomänerna. Multidomäna operationer kräver en gemensam lägesbild och domänöverskridande ledning, vilket ställer ökade krav avseende framförallt interoperabilitet och ledningsförmåga. Förmågan att integrera verkan över domäner i realtid är avgörande för handlingsfrihet och tempo. Digitalisering utgör en möjliggörande grund för denna utveckling genom sensorer, nätverk och gemensamma ledningssystem som skapar en sammanhållen lägesbild. Samtidigt ökar beroendet av robusta och cybersäkra system. Artificiell intelligens (AI) förstärker beslutsstödet genom snabb analys av stora datamängder.”
En ledande företrädare för Nato anger visionen
Den franske Nato-generalen General Philippe Lavigne förklarade i ett tal 2023:
“Multi-Domain Operations is NATO’s strategic priority, a game changer for our strategic advantage. We’re transitioning from joint to multi-domain with a bold vision captured in a ground-breaking concept.”
Att läsa om MDO:
Svenska kallduschen under Aurora 26: ”Totalt överkörda” (tv4.se)
Empty Promises? A Year Inside the World of Multi-Domain Operations (warontherocks.com)
Möte med multidomäna operationer i fokus (forsvarsmakten.se)