Den finska armén anger i ett pressmeddelande att den nu inlett ett stort projekt, som ska genomföras under perioden 2025–2035, med målet att förnya hela markförsvaret. Denna satsning är av svenskt intresse. Ett skäl är att länderna är nära allierade med en ”operativ planering bortom fredstida förhållanden”, som det heter. Ett tyngre vägande skäl är att Sverige har mycket att lära av Finland, som redan har ett imponerande markförsvar.
Att Finland fokuserar starkt på markförsvaret, är givetvis ingen slump. Arméns styrka är utslagsgivande för landets säkerhet, även om den behöver kompletteras av övriga vapenslag.
Som vi rapporterat har den finska regeringen lagt fram ett förslag som innebär att antalet värnpliktiga i reserven ska öka med 125 000 under en femårsperiod. Det innebär att Finland inom några år kan ha en miljon personer i sin försvarsreserv. De krigstida trupperna består till cirka 95 procent av reservister. Samtidigt pågår en separat utredning om att höja den finska krigsorganisationens styrka från dagens 280 000 soldater.
Projektet ska fokusera på utbildning, indirekt eld (där man inte ser målet) och obemannade system, och ska anpassas till Finlands särförhållanden – den allmänna värnplikten, den nordliga terrängen och stödet från allierade.
Den finska armén understryker den starka nationella försvarspolitiska styrningen av det markbaserade försvaret enligt inhemska policydokument, men anger samtidigt – som sig bör av en allierad stat – att de uppställda målen i Natos försvarsplaneringsprocess (”capability targets”) också har beaktats.
Av den finska armén krävs det enligt pressmeddelandet förmåga till långvarig krigföring. Defensiv sådan förmåga är vad som erfordras av en stat, som vill upprätthålla ett krigsavhållande försvar. Det finska försvaret har sådan förmåga. Detta är en realistisk och välövervägd inriktning som knappast berörs i samband med den svenska armén, som saknar numerär för att utkämpa ett uthålligt försvarskrig.
Dessa tankegångar utvecklas i det finska statsrådets senaste försvarsredogörelse där man tar höjd för ”omfattande krigföring som pågår i flera år”:
”Värnplikten och den höga försvarsviljan är också framöver grundläggande faktorer i Finlands försvar. Värnpliktssystemet producerar en omfattande, kunnig och handlingskraftig reserv som gör det möjligt att försvara hela landet också som medlem av alliansen.”
Finlands försvar ”grundar sig på värnplikten”. Detta är nödvändigt för ett litet land, som eftersträvar ett starkt försvar av hela landet. I Sveriges ledande militärpolitiska kretsar förbigår man den finska klarsynen med tystnad och föreställer sig att allierat bistånd ska råda bot på det militära vakuum som det svenska territoriet för närvarande utgör.
Men som försvarsredogörelsen klargör måste även en allierad stat vara inställd på att möta en attack med egna styrkor:
”Som en stat vid Natos yttre gräns måste Finlands försvarssystem även framöver upprätthålla sin kapacitet, som möjliggör en första insats med nationella förmågor.”
Om allierad assistans sedan kommer eller inte, och när och med vad, i så fall, det vet varken Finland eller Sverige.
Det finska försvarsutskottet framhåller i ett yttrande över försvarsredogörelsen armén som prioriterad och utslagsgivande komponent i Finlands försvarssystem:
”Armén har en central roll särskilt i att trygga den territoriella integriteten och i det nationella försvarets första försvarslinje. Enligt utskottet kräver reformen av markförsvaret stora resurser. Storleksklassen ligger på samma nivå som de pågående strategiska projekten inom sjöförsvaret och luftförsvaret sammantaget.”
När det gäller långvarigt krig framhåller utskottet apropå kriget i Ukraina:
”Även om ny teknik har tillfört nya förmågor på slagfältet har den inte ersatt traditionell kinetisk (konventionell) krigföring. Ett långvarigt krig lyfter fram betydelsen av värnpliktsbaserad trupproduktion och inhemsk produktion av försvarsmateriel, särskilt vad gäller ammunition till artilleri och granatkastare. ”
I Sverige försummar de försvarspolitiska etablissemangen uppbyggnaden av den egna armén som bas för det nationella försvaret.
Armén framhåller i sitt pressmeddelande att Finland tillsammans med allierade måste hålla ett kvalitativt och kvalitativt tekniskt försprång för att undvika att hamna i ett utnötningskrig. Också i det redan omnämnda yttrandet från försvarsutskottet tas denna aspekt upp:
” … att ett utnötningskrig inte är en hållbar strategi för Finland, eftersom motståndaren kan vara numerärt överlägsen och ha förmåga till rikstäckande eldgivning. Därför måste Finlands försvar bygga på manöverkrigföring, där tonvikten ligger på lägesbild, rörlighet, överraskning, precisionsverkan och decentraliserad ledning. Strävan är att alltid att behålla initiativet.”
Detta låter som en genomtänkt strategi. Problemställningen bottnar i erfarenheterna från kriget i Ukraina.
Kriget där visar dock hur komplext det kan vara att uppnå ett bestående teknikövertag gentemot en kapabel motståndare, då kvalitativa innovationer ofta möts av motdrag, vilka i sin tur leder till nya motdrag i en utvecklingskedja. Frågan om kvantitet är en särskild aspekt som primärt handlar om resurser och framförhållning.
Vad beträffar det teknologiska, som svenska militära skribenter gärna ägnar stort intresse åt i stället för att fokusera på hur vi ska bygga upp ett försvar värt namnet, framhålls i pressmeddelandet tämligen kortfattat att ändrad teknik gör det möjligt att förnya försvarsförmågan och stridssätten och att det handlar om obemannade, fjärrstyrda och autonoma system, som utnyttjar ny teknik med mångsidig användning.
Denna inriktning på utvecklingen är numera typisk för ett stort antal länder, inklusive Sverige, som tycks befinna sig i startgroparna. Men en för svensk del angelägnare sak att prioritera är att utveckla ett hållbart försvarssystem med en aktningsvärd armé som bas, där ny teknik kan fogas in på ett effektivt sätt.
Den finska utgångspunkten och prioriteringen är att utveckla en balanserad, vidmakthållbar och prestationsduglig armé – människorna, verksamheten, materielen och infrastrukturen.
Som avslutning framhålls i pressmeddelandet att målet är en trovärdig avvärjningsförmåga. Den finska arméns mål är att avvärja ett markanfall, som riktas mot Finland. Detta förutsätter att man förnyar materiel, truppstrukturer och verksamhetssätt samt tryggar beredskapen och förmågan till långvarig krigföring.
Sverige har mycket att lära av det finska försvaret som i grunden är baserat på den ”allmänna värnplikten” och som ”tryggar hela landet”. Teknik och teknologi är inte oviktigt, men har bara verkligt värde om man utgår från det försvar som människorna ska bygga och den verksamhet som utgör försvarets kärna. Att det markbaserade försvaret står i centrum, är naturligtvis rätt. Det är avgörande för möjligheterna att försvara landet. Sverige har en mycket lång väg att gå.
Läs pressmeddelandet och försvarsutskottets utlåtande här:
Målet är ett starkare markförsvar – Puolustusvoimat – Försvarsmakten
DEM99D1.tmp.xml (eduskunta.fi)