I en artikel på sajten War on the Rocks den 9 april skriver Maximilian Bremer och Kelly Grieco informativt om USA:s aggressionskrig och Irans asymmetriska krigföring i självförsvar, där man riktat in sig på amerikanska baser och kommandon.
Den 27 mars träffade iranska drönare och missiler Prince Sultan Air Base i Saudi Arabien, ett flygburet kommandocenter för USA:s operationer i regionen, och skadade ett flertal tankningsflygplan. Tidigare under månaden hade Iran skadat fem sådana plan på samma bas.
Innan eldupphör proklamerades riktade Iran systematiskt in sina attacker mot de förmågor, som gjorde det amerikanska luftvapnet så effektivt: radar- och kommunikationsinfrastruktur, luftburna tankningsflygplan och luftburna varnings- och kontrollsystem på USA:s baser i Bahrain, Kuwait, Saudi Arabien och Förenade Arabemiraten. Målet har varit att försvaga fiendens möjligheter att strida i luften. Iran använder sig framför allt av billiga drönare och missiler.
De två författarna framhåller att detta är första gången USA möter uthålliga asymmetriska motattacker i luften, som visar på amerikansk sårbarhet, och att man varit oförberedd på denna nya era av krigföring. De citerar den italienske generalen Douhet, som framhållit: ”It is easier and more effective to destroy the enemy’s aerial power by destroying his nests and eggs on the ground than to hunt his flying birds in the air.” Det innebär att slå mot fiendens flygplan, flygfält, och kommando- och kontrollsystem innan de kan sättas in.
Iran, som saknar avancerat jaktflyg och bombplan, förlitar sig på ballistiska missiler och attackdrönare, och på sina insikter om det amerikanska luftoperationssystemet. Iran kan inte sikta till luftherravälde, men kan störa USA:s operationer och öka kostnaderna för dessa.
Sedan den 28 februari har Iran slagit mot kontrollsystem, kommandosystem och annan militär infrastruktur, som det amerikanska flygvapnet identifierat som de mest kritiska för sina luftoperationer. Iran har också attackerat två satellitkommunikationsterminaler vid amerikanska flottans högkvarter i Bahrain och skadat eller förstört ”early warning”-radar i Qatar och Jordan, vilka används för att detektera bland annat ballistiska missiler. Enligt författarna visar satellitbilder även upprepade attacker mot radarkupoler vid flygbaser i Kuwait.
Att skada dessa system minskar varningstider, skapar glapp i täckningen och komplicerar koordinationen. Iran strävar systematiskt efter att försvaga hinder mot egna attacker för att öka sannolikheten för att dessa attacker ska ha framgång.
De skadade tankningsflygplanen skapar betydande problem för USA. Vågar man ersätta dem, ska de dras tillbaka eller ska man utgå från mycket längre bort liggande baser med allt vad det innebär av begränsad rörlighet, effektivitet och kapacitet?
Den 27 mars förstörde Iran vid flygbasen i Saudi Arabien ett flygplan, som fungerar som varnings-, kontroll- och kommandosystem (AWACS). Om det inte ersätts, vilket kräver omfattande omprioriteringar, kan det leda till att operationer utförs utan en klar luftbild.
Enligt författarna innebär dessa iranska attacker sammantaget att Iran systematiskt slagit mot de sensorer, den logistik och de kommando- och kontrollsystem, som får det amerikansk luftvapnet att fungera – och det med en inverkan som är reell.
Författarna menar att Irans asymmetriska krigföring varslar om framtida luftkrig och om USA:s sårbarhet. Baser som USA trodde var fredade kan nu nås av långräckviddiga ballistiska missiler, kryssningsmissiler och billiga attackdrönare, vapen med bred spridning.
Enligt författarna hade Gulfstaterna innan kriget började infört restriktioner beträffande användningen av deras baser för offensiva operationer mot Iran. Huruvida detta är riktigt och vad som i så falls menas med ”offensiva” operationer, lämnas här åt sidan (de kan dock knappast råda någon tvekan om att baserna utnyttjades av USA för aggressionskriget). Författarnas poäng är att då Gulfstaterna attackeras för att de låter amerikanska styrkor ha baser där kommer andra allierade, till exempel Filippinerna, att dra öronen åt sig och kanske tänka om när det gäller USA:s baser där. Vilken stat vill bli ett bombmål till följd av USA:s evinnerliga krigande?
Ytterligare en aspekt som författarna behandlar är ”mängd,” som tillåter en motståndare att föra krig genom uthållig utnötning mot ett amerikanskt flygvapen, som är byggt runt ett litet antal dyra och sofistikerade system, där man gått från kvantitet till kvalitet och har begränsad kapacitet att absorbera en utdragen utnötning som Iran byggt sitt självförsvar på med drönare och missiler.
Författarna lyfter vidare fram att spridningen närmast i realtid av tillgänglig information, övervakning och spaning gör det allt svårare att dölja utrustning och personal på krigsskådeplatsen. Flygplan, fartyg, system, rörelser och mönster kan följas löpande, alltmer genomskinligt. Man kan försöka gömma sig genom vilseledning, störningar och annat, men har man som USA satsat på ett litet antal stora, fasta plattformar blir detta svårare.
Författarna drar paralleller med kriget i Ukraina, där försvararna slagit mot ryska AWACS, liksom radar- och flygbränslebaser. De nämner naturligtvis att Kina kommer att lära sig av krigföringen och kunna genomföra det Iran visat vägen för, och det i stor och avancerad skala.
Författarna misströstar om USA:s möjligheter: USA lever i stort med gårdagens beslut och med en styrkestruktur och industriell bas byggd för en annan era och ett annat hot: ”While the ceasefire is welcome news, there is little that can be done to change that now.” De råd för framtiden som författarna ställer ut kan den särskilt intresserade ta del av i artikeln, som återfinns på sajtadressen nedan.
Det finns skäl att vara försiktig vid bedömningen av erfarenheterna av ett hänsynslöst krig, som förhoppningsvis inte kommer att förlängas, men som med en amerikansk statsledning präglad av brutalitet och aggression mycket väl kan få en fortsättning.
Det står dock klart att Iran, liksom Ukraina, visat att även en resursmässigt mycket svagare stat klart gynnas av att föra ett krig i självförsvar. Det gäller särskilt när försvarskampen förs under en ledning, som strategiskt och taktiskt tagit i anspråk alla till buds stående medel. Försvaret gynnas även av de förhållandevis billiga vapensystem som nu tas i bruk och av ny teknik som används för att spåra, följa och med ökad precision attackera motståndaren. Sverige bör följa detta med stor uppmärksamhet och tillgodogöra sig de för den mindre statens självförsvar användbara erfarenheterna.
Krigen bekräftar vad den tyske krigsteoretikern Carl von Clausewitz skriver i sitt berömda arbete Om kriget: ”Kriget är mera försvararens sak än inkräktarens, ty endast intrånget har framkallat försvaret och därmed kriget. Inkräktaren är alltid fredsälskande (som även Napoleon alltid hävdat), han skulle mycket gärna helt fredligt tränga in i vårt land. Men för att förhindra det måste vi acceptera kriget och följaktligen även förbereda det. Det innebär med andra ord att de svaga, som är tvungna att försvara sig, alltid bör vara rustade för att inte bli överfallna.”
Artikeln kan läsas här: