Överbefälhavaren Michael Claesson och arméchefen Jonny Lindfors har i intervjuer, som United24media publicerade den 6 april, givit sin syn på vilka lärdomar som kan dras av kriget i Ukraina.
Michael Claesson framhöll att den ryska krigföringen har haft ”extremt fokus” på att få civila att lida genom attacker mot energianläggningar och även bostadshus. Det är ett krig mot hela samhället. När det gäller lärdomar av slagfältet i Ukraina får vi av Claesson bara veta att Sverige och Ukraina utbyter information, där vunna erfarenheter kan bli till något användbart
Arméchefen Jonny Lindfors underströk att Sverige lär sig av Ukraina, som har erfarenheten och kontinuerligt anpassar sig till striderna som pågår. Hans lista över gjorda lärdomar handlar om hur man på ett bättre sätt ska integrera luftförsvarsenheter; bygga effektiva blockerande positioner; anpassa till skyttegravskriget; integrera drönare i striden; samt kombinera artilleri, drönare och luftförsvar mer effektivt.
Vilken inverkan arméchefens komprimerade och allmänt hållna lista kan tänkas få vid en applicering på den svenska armén lämnas öppet. Den frågan inställer sig dock osökt hur dessa erfarenheter, som är knutna till Ukrainas självförsvar, ska tas tillvara av vår armé, som har fokus på insatser i utlandet; på att tillhandahålla bas- och uppmarschområden för allierade styrkor på väg norr- och österut; och på att ingå i Natos storskaliga och sofistikerade så kallade Multi Domain Operations (MDO).
Sammantaget handlar detta enligt Lindfors om anpassning till slagfältet, men den för honom mest slående erfarenheten är inte val av vapen eller taktiken på slagfältet: “It is how you are able to utilize your command and control system … integrated in a very effective way”. Dessa system låter enligt arméchefen de stridande enheterna dela information, spåra slagfältet i real tid och koordinera snabbt.
Såvitt vi förstår är tanken här att försvararen genom den kontinuerligt uppdaterade information, som systemen gör tillgänglig, kan följa motståndarens varje rörelse på slagfältet och vid sådana rörelser sätta in vapenmakt med precision. Detta förutsätter förstås att allt fungerar som det är tänkt, vilket långt ifrån alltid är fallet i krig, där friktioner av olika slag har en tendens att inverka på planerna.
Lindfors anser att en av de huvudsakliga förändringarna av kriget sedan 2022 är “the entrance of the scale of drones”. Ukraina har nu tillgång till en mängd drönare med precisionsförmåga till överkomlig kostnad, och detta har eroderat den äldre fördelen av långt mer kostsamma anfallssystem. Han pekar också på betydelsen och hela vidden av det här teknikskiftet: det faktum att man utkämpar ett marint krig utan en beaktansvärd flotta; att man strider i luftdomänen utan ett robust flygvapen; och att man strider i markdomänen på ett nytt sätt som vi inte har sett tidigare.
Vilka slutsatser kan man då för svensk del dra av dessa iakttagelser?
En slutsats vore enligt vår mening att avstå från att köpa nya fregatter för runt 140 miljarder kronor (ett belopp som dessutom inte kommer att förslå när allt någon gång i framtiden är klappat och klart). Ukraina har ju med övertygande framgång visat att en mindre stat med dolda och utspridda landbaserade ”anti-ship”-system kan föra ett effektivt marint krig i självförsvar utan mycket till egen flotta. Motsvarande frågeställning gör sig gällande även beträffande de
satsningar, som är under övervägande avseende nytt jaktflygplan. Ukrainas mobila luftförsvarssystem har inte slagits ut, trots Rysslands överlägsna numerär i luftrummet, och ryssarna har inte uppnått egen kontroll över den domänen.
Lindfors ger för sin del en antydan om slutsatserna då han framhåller att krigets karaktär är definitivt ”shifting towards small units, being able to fight at distance”, vilket gör det mycket svårare att operera i ett ingenmansland mellan styrkorna.
Arméchefen refererar då säkerligen till effekterna av det alltmer avancerade drönarvapnet (och missiler), som kan användas i svärmar, autonomt och halv-autonomt; den genomträngande och detaljerade övervakning av geografin som idag är tillgänglig via satellitbilder av hög kvalitet för att spåra motståndarens rörelsemönster och slå mot dennes styrkor (även övervakningsdrönare används för kritisk information till taktiska enheter i strid); samt den spridning av de egna styrkorna som möjliggörs. Andra sidan av detta mynt är givetvis alla de avancerade motåtgärder som motståndaren frenetiskt utvecklar för att störa, avleda, stå emot och slå tillbaka sådan krigföring (och även själv utnyttja sådan krigföring). Angriparen har fördelen av att välja tid och plats för attacken, men nutida möjligheter att observera trupprörelser kan bidra till att underminera det försteget.
Sverige har att uppmärksamt följa och värdera de förskjutningar i krigföringen, som striderna i Ukraina synliggjort, och att ta till vara de erfarenheter, militärt och kostnadsmässigt, som med fördel kan tillämpas för ett taktiskt och strategiskt defensivt försvar av landet.
Erfarenheterna av kriget i Ukraina har en tendens att fokusera på tekniska aspekter och på utifrån kommande stödleveranser av krigsmateriel. Det är emellertid det starka militära och civila motståndet från det ukrainska folkets sida, som i grunden möjliggjort den framgångsrika försvarskampen. Ukraina hade redan då kriget inleddes en aktningsvärd armé. Det är en lärdom för Sverige att ta på allvar.
Intervjuerna återfinns här: