Oxfordprofessorn Peter H. Wilsons bok Iron and Blood: A Military History of the German-Speaking Peoples since 1500 (Harvard University Press 2023) på knappt tusen sidor är omöjlig att göra rättvisa i en begränsad anmälan. I korthet är det en analytisk bok som i fem långa, kronologiskt uppdelade avsnitt behandlat utvecklingen av strategi och taktik, militär planering, finanser och resurser, soldaternas rekrytering och därmed förknippade sociala strukturer, vapen och utrustning, idéer om krig och mycket mer. Tyskland sedan 1945 visar enligt författaren att tysk historia, sett på lång sikt, består av mer än en oändlig serie av krig.
Intressant är hur Västtyskland sökte lyfta av sig det historiska krigsoket och avskaffade traditionella titlar, som fältmarskalk och infanterigeneral, dels för att de hade blivit alltför nära förknippade med den preussiska militarismen, dels för att anpassa ranghierarkin med Natos. År 1997 ville den tyska regeringen öka den civila kontrollen och avskedade en generallöjtnant efter att en nynazistisk talare varit inbjuden att tala till militärakademin, medan chefen för specialstyrkorna avlägsnades 2003 efter att han hyllade ett tal av en extremhöger. Varken Väst- eller Östtyskland återupprättade en generalstab, dels för att en sådan organisation var alltför förknippad med aggressivt framkallande av krig, dels av mer praktiska skäl, då upprustning skedde inom det kalla krigets allianser, vilket inte lämnade något utrymme för självständigt agerande eller utveckling av en nationell doktrin. Även om det ibland talas om det tyska konceptet Mission Tactics (uppdragstaktik), förblir tyska styrkor inlemmade i Natos och EU:s multilaterala strukturer och vägleds av dessa organisationers doktriner, framhåller författaren. Den växande bördan av utlandsuppdrag nödvändiggjorde emellertid inrättandet 2001 av en operativ ledning för gemensamma styrkor för att samordna utplaceringar utanför riket. I en ytterligare avsiktlig brytning med det förflutna skapade Västtyskland en helt civil federal försvarsadministration i oktober 1955 för att hantera upphandling, underhåll av infrastruktur, juridiska tjänster, rekrytering, välfärd och pensioner, vilka funktioner alla styrs av civila och affärsmässiga snarare än militära ändamål.
Wilson påpekar vidare att delar av de nazistiska underrättelsetjänsterna kvarblev under efterkrigstiden i väst, baserat på ett informellt nätverk av före detta generalstabsofficerare, från Abwehr (tyska krigsmaktens spionageavdelningar), polis och SS-underrättelsepersonal, och samordnat av Reinhard Gehlen, tidigare chef för arméns underrättelseenhet på östfronten. Gehlen hade avskedats av Hitler i april 1945 efter att ha skickat för många pessimistiska rapporter; något som förbättrade hans trovärdighet hos de västallierade, till vilka han överlämnade sig efter att ha noggrant mikrofilmat femtio lådor med hemliga filer om Röda armén. Han lyckades övertyga inte bara västerländska underrättelsetjänster utan även kanslern Konrad Adenauer om att han var oumbärlig under det kalla kriget. Hans Speidel och Adolf Heusinger, den nya Bundeswehrs huvudarkitekter, betraktade till en början Gehlen som en allierad, men tog avstånd när det stod klart att ett upprustat Tyskland inte skulle tillåta en generalstab där det kunde ha funnits plats för sådana som Gehlen. Han blev alltmer en belastning genom sina tvivelaktiga medarbetare. Gehlens organisation var baserad i Pullach i utkanten av München och utökades med generösa CIA-medel till ett nätverk av 4 000 agenter. Trots upprepade farhågor om den tvivelaktiga bakgrunden hos många av dess anställda, etablerades organisationen formellt som Federal Intelligence Service (Bundesnachrichten Dienst – BND ) i april 1946. Till sist gick Gehlen i pension 1968, samtidigt som 200 anställda i BND blev uppsagda, men byrån fortsatte dock att tillhandahålla utrikes- och kontraspionagetjänster, medan en annan civil byrå, etablerad 1950, kom att bekämpa inhemska hot, särskilt den inhemska terrorismen på 1970-talet. En separat militär kontraspionageenhet inrättades också i Köln 1956.
Vad gäller frågan om värnplikt, framhåller författaren, att debatterna präglades av känslomässiga attityder. De som var emot hävdade att värnplikten äventyrade individuella friheter och inte längre var lämplig i ett modernt samhälle. Försvararna betonade dess fortsatta värde som en medborgerlig plikt, de utbildningsmässiga fördelarna med värnplikten och det demokratiska värdet av en armé av medborgare. Vänstern förespråkade värnplikt i Tyskland, men motsatte sig det i Österrike.
I motsats till tidigare generationer av tyska officerare, föredrog man nu i det moderna Bundeswehr att avskaffa värnplikten eftersom det krävdes 20 000 ordinarie personal för att utbilda varje kohort (militär enhet), varav den sista endast uppgick till 55 000 värnpliktiga. Författaren påpekar att endast 8 547 ”frivilliga värnpliktiga” tjänstgjorde i augusti 2021, och endast 302 valde det alternativa civiltjänstalternativet.
Boken handlar om tysk militärhistoria sedan 1500-talet, men Tysklands officiella användning av militärhistoria efter 1945 ha varit mycket försiktig och utgjort en del av en vidare process för att ”komma överens med det förflutna” (Vergangenheitsbewältigung ).
En bok med snarlik titel har den tysk-brittiska historikern Katja Hoyer skrivit: Blood and Iron: The Rise and Fall of the German Empire 1871–1918 (The History Press 2022). Boken är mer begränsad i tiden, men inte desto mindre mycket läsvärd. Och i förgrunden står Otto von Bismarck, som dog 1898, men ändå kom att påverka den tyska politiken långt därefter
Hoyer understryker att åren från 1890 till 1914 såg en självsäker nation växa fram med en kraftfull ekonomisk ryggrad som drev kravet på expansion. Där Bismarck hade krav på världsomspännande expansion. Redan från början hade detta en obehaglig underström av socialdarwinism över sig som gjorde de andra europeiska makterna nervösa. Där det talades om Tysklands kamp för att hävda sig och finna sin rättmätiga plats bland världens nationer, försvann plötsligt begrepp som maktbalans i bakgrunden. Tyskland var mycket större än Storbritannien och Frankrike i produktion av stål, kol, och andra industriprodukter, och mycket större befolkningsmässigt. Tyskland hade alltså alla ingredienser för krig 1914 och ingen bra strategisk anledning att dra sig undan konflikter om någon vågade stå i vägen för den unga nationens väg till storhet, framhåller författaren. Dessutom hade den fortsatta tekniska och ekonomiska framgången visat sig vara en kraftfull källa till nationell stolthet som inspirerade till en nationell enhet hos många tyskar. Den ”sociala imperialismens” dragningskraft var stor.
Den tyska flottan och dess Flottenpolitik skulle förvaltas diplomatiskt och men kom att skapa anglo-tyska friktioner innan världskriget. Alfred Thayer Mahan, en amerikansk sjöofficer, sammanfattade det i boken The Influence of Sea Power Upon History, där han hävdar att den som styr havet också styr världen. Den publicerades 1890 och blev snabbt inte bara en favorit hos Kaiser Wilhelm utan en besatthet. 1914 hade Storbritannien tjugonio slagskepp (dreadnoughts) medan Tyskland hade bara sjutton.
Författaren noterar att Storbritannien lät förbundskansler Bethmann-Hollweg veta att landets neutralitet var föga sannolik i ett krig och att man från brittisk sida förmodligen skulle vara skyldiga att stödja Frankrike och Ryssland om det skulle komma till krigshandlingar. Detta klargjordes när full rysk mobilisering beordrades den 30 juli 1914.
Intressant är att SPD, Tysklands socialdemokratiska parti, och resten av riksdagsledamöterna godkände enhälligt de krigskrediter som regeringen begärt. Några kraftfulla ansatser från den tyska arbetarrörelsen att hindra kriget gjordes inte, utan här dominerade Burgfrieden.
Det blod och järn som hade förötts fem decennier tidigare, i samband med det tyska enandet, kom vida att överstigas under världskriget. Kriget förstörde det tyska imperiets strukturer – dess kejserliga krona, dess gränser, dess militär – men Bismarcks arv skulle leva vidare, avrundar Katja Hoyer. Och hon kunde gott ha citerat Hitler: ”Unter all den Männern, die es beanspruchen können, ebenfalls Wegbereiter des neuen Reiches gewesen zu sein, ragt einer in gewaltiger Einsamkeit heraus: Bismarck.” (Bland alla de män som kan hävda att de också varit pionjärer för det nya riket sticker en man ut i mäktig ensamhet: Bismarck)