Det brittiska och ryska ”the great game” för regional dominans i Centralasien kulminerade i den anglo-ryska konventionen (eller ententen) 1907, som formellt delade Iran i brittiska och ryska inflytelsesfärer. Under större delen av 1900-talet utövade Storbritannien och Ryssland, och sedan USA, strategisk kontroll över Irans utrikespolitik och inrikespolitik, inklusive skapandet och upprätthållandet av Pahlavi-dynastin.
President Trumps utrikespolitik är obegriplig. Uppenbarligen har han usla militära rådgivare, som möjligen fått honom tro att USA och Israel kan besegra Iran. USA:s ”track reckord” är att man vinner slag men inga krig.
Efter att ha läst några färska böcker om Iran, förundras man över hur USA och vissa europeiska och sunnistater kunde stödja Irak/Saddam Hussein efter att Irak anfallit Iran den 22 september 1980, och möjliggjorde under det åtta år långa kriget att Hussein kunde (från 1982) använda kemiska stridsmedel. Iran, som aldrig anfallit en annan stat, kom att använda sig av gerillataktik, vilken erfarenhet kan komma till användning om USA nu sätter in marktrupper (”puts boots on the ground”) i Iran. Iran vann till slut kriget.
Att USA och Storbritannien, med Tony Blair i spetsen, senare tröttnade på Hussein och anföll Irak 2003 med ett blodbad som följd är en annan historia.
President Trumps utrikespolitik blir än mer obegriplig när det kommer till frågan om Irans tillgång till kärnvapen. President Obama insåg att det krävdes en överenskommelse för att hantera den frågan. Iran var villigt att reglera dess icke- tillgång till kärnvapen, mot att Väst släppte på sanktionerna mot Iran, vilka var de strängaste som fanns. Avtalet som slöts 2015 kallas Comprehensive Plan of Action (JCPOA) och, som fastställdes av FN:s säkerhetsråd. President Biden bröt mot avtalet och lättade inte på sanktionerna. President Trump sade upp avtalet 2018.
FN:s International Atomic Energy Agency bekräftade att Iran hade fullföljt sina åtaganden enligt avtalet.
Mot denna bakgrund är det förståeligt att Iran inte litar på amerikanarna, som redan 1953 genom CIA tillsåg att den demokratiskt tillsatta presidenten premiärministern Mosaddegh avsattes i en statskupp.
Historiska bevis visar att Iran efter revolutionen har varit – och, enligt iranier, vill vara – en fundamentalt defensiv stat. Till skillnad från andra makter i Mellanöstern har landet aldrig attackerat – eller ens hotat att attackera – en annan stat eller ens hotat att attackera en.
Och sedan kom 12-dagarskriget i juni 2025. USA och Israel bombade Iran.
Så nu då JCPOA inte längre gäller har Iran möjlighet att inom kort tid färdigställa kärnvapen. Vilka endast kommer att användas för det fall Iran blir anfallet av USA eller Israel, som har en stor arsenal av kärnvapenspetsar.
För en utomstående är det obegripligt att USA inte fullföljde Obamas fredspolitik gentemot Iran, men det är uppenbart att krigshökarna i Israel inte önskar fred i Mellersta östern. och Samma syn har den sionistiska lobbyn i USA, med stora ekonomiska tillgångar som man använder till att muta såväl republikanska som demokratiska politiker.
Boktips:
– Vali Nasr, professor of International Affairs and Middle East Studies at Johns Hopkins and described as “a leading world authority on Shia Islam” by The Economist, Iran’s Grand Strategy.: A Political History. Amazon.com: Books 2025.
– Flynt Leverett et al., Going to Tehran: Why America Must Accept the Islamic Republic of Iran. Metropolitan Book 2013.
– John Mearsheimer/Stephen Walt, The Israel Lobby and U.S. Foreign Policy. Farrar, Straus and Giroux 2007.