Den 11 mars antog säkerhetsrådet resolution 2817 med 11 röster för. Varken Kina eller Ryssland använde sitt veto utan lade ner sina röster, varför resolutionen antogs.
Den formella bakgrunden var att Gulfstaterna (Bahrain, Kuwait, Oman, Qatar, Saudi Arabien och Förenade Arabemiraten) hade vänt sig till säkerhetsrådet med anledning av iranska attacker mot mål inom dessa staters territorier.
Detta upplägg hade Gulfstaterna antagligen samordnat med USA. Genom att Gulfstaterna trädde fram som oskyldigt drabbade stater kunde USA:s aggressionskrig mot Iran nödtorftigt hållas borta från säkerhetsrådets dagordning.
Men hade inte dessa stater medverkat till USA:s aggressionskrig genom att tillhandahålla flygbaser, hamnar, lägesinformation och infrastruktur, som USA utnyttjade för attackerna mot Iran? Det vore märkligt om inte dessa baser på ett eller annat sätt användes av USA för bombkriget. Allt talar för att så har varit fallet. Sådana baser hade Iran rätt att slå ut i eget självförsvar.
I resolutionen hänvisas det till Gulfregionens vitala roll för världsekonomins stabilitet och till den fria sjöfarten. Dessa aspekter var säkerligen av central betydelse för säkerhetsrådets majoritetsbeslut. Staterna i säkerhetsrådet såg framför allt till den egna ekonomin, sitt beroende av världshandeln och sina relationer till de oljetunga Gulfstaterna.
Resolutionen är något av ett lågvattenmärke i säkerhetsrådets historia. Den fördömer Iran för aggression, men säger ingenting om att det var USA som tillsammans med Israel inledde kriget och har genomfört massiva bombningar av landet med förödande konsekvenser. Det bör dock hållas i minnet att säkerhetsrådet inte är en juridisk instans utan ett politiskt organ, där staternas nationella politiska intressen dominerar, varför resolutionen näppeligen bör tolkas som ett stöd för USA:s och Israels folkrättsstridiga aggressionskrig.
Det positiva med resolutionen är att den inte ger något mandat till någon stat eller koalition av villiga stater att använda våld mot Iran.
I säkerhetsrådet gjorde vissa stater uttalanden, som var mer balanserade än resolutionens ensidiga fördömande av Iran. Så till exempel Kina, som fördömde USA:s och Israels attacker mot Iran. Samtidigt som den kinesiska delegaten underströk att Gulfstaternas suveränitet, säkerhet och territoriella integritet måste respekteras, varnade han för att den antagna resolutionen inte fullt ut återspeglade konfliktens grundorsaker och övergripande karaktär på ett balanserat sätt.
Ryssland lade fram ett eget resolutionsförslag, som var neutralt hållet och inte pekade ut några av parterna i konflikten, men siktade till att skyndsamt deskalera läget. Resolutionen avvisades med fyra röster för (Kina, Pakistan, Ryssland och Somalia), två emot (Lettland och USA), samt nio avståenden (Bahrain, Colombia, Kongo, Danmark, Frankrike, Grekland, Liberia, Panama och Storbritannien). Förslaget föll alltså då inte minst nio stater röstade ja, och här lade USA dessutom in sitt veto.
Irans delegat summerade: “Let me make it clear — this resolution is a manifest injustice against my country, the main victim of a clear act of aggression.”
Den 7 april var kriget mot Iran åter på säkerhetsrådets dagordning genom ett förslag till resolution från Bahrain, Jordanien, Kuwait, Qatar, Saudi Arabien och Förenade Arabemiraten, som framför allt fördömde Irans attacker mot fartyg vid Hormuzsundet som olagliga och varnade för allvarliga ekonomiska konsekvenser för den globala ekonomin. Enligt förslaget utgjorde försök att hindra fredlig genomfart och den fria sjöfarten ”hot mot internationell fred och säkerhet”, som är ett krav enligt FN-stadgan för att säkerhetsrådet ska ha rätt att ingripa med våld.
Förslaget innehåller inget som ger ett mandat att utöva våld mot Iran. Däremot finns det några glidande skrivningar, som skulle kunna utnyttjas för förvrängda tolkningar i syfte att legitimera våld mot Iran:
“Strongly encourages States … to coordinate efforts, defensive in nature, commensurate to the circumstances, to contribute to ensuring the safety and security of navigation across the Strait of Hormuz, including through the escort of merchant and commercial vessels, and to deter attempts to close, obstruct or otherwise interfere with international navigation through the Strait of Hormuz”.
För att göra texten mer aptitlig hade man tagit med budskapet i förslaget som Ryssland lade fram den 11 mars, men som då inte vann erforderligt stöd och USA lade in sitt veto mot:
“Urges de-escalation of the ongoing hostilities in the Gulf, the Strait of Hormuz and the Gulf of Oman, further calls for a return to the path of diplomacy, and welcomes ongoing efforts seeking a durable peace in the region”.
För resolutionen röstade Bahrain, Kongo, Danmark, Frankrike, Grekland, Lettland, Liberia, Panama, Somalia, Storbritannien och USA. Mot röstade vetostaterna Kina och Ryssland, medan Colombia och Pakistan avstod från att rösta. Förslaget avvisades alltså.
Colombia utvecklade insiktsfullt varför man inte stödde resolutionen: “In particular, my delegation believes that the text remains selective, unbalanced and ambiguous. My country is also concerned that the lack of legal precision may give rise to interpretations beyond the intended objective, with broader implications for regional stability, including the risk of further escalation and the involvement of additional actors in an already highly volatile situation.”
För Pakistan som inte heller stödde resolutionen, men med framgång har intagit rollen som fredsmäklare, var linjen klar: ”At this critical juncture, restraint, diplomacy and dialogue must prevail.”
Kina som den här gången var tydlig med att fördöma USA:s aggression förklarade att man hade avvisat resolutionen, då den öppnade för försök att med FN:s hjälp legitimera våld mot Iran:
“It is regrettable … that the draft resolution fails to capture the root causes and full picture of the conflict in a comprehensive and balanced manner. It contains one-sided condemnation and pressure, refers to the situation as a threat to international peace and security and mentions the use of armed escorts. Such language is highly susceptible to misinterpretation or even abuse. At a time when the United States is openly threating the survival of a civilization and when the current war imposed on Iran is very likely to escalate further, the draft resolution, had it been adopted, would have sent the wrong message and had very serious consequences. The Security Council has recent lessons to learn from issues such as Libya and the Red Sea, and such past mistakes must not be repeated. The Security Council’s actions should be aimed at de-escalating the situation and cooling the temperature. They must not provide legitimacy for unauthorized military operations. The Council’s actions must not grant a licence to use force and further exacerbate tensions and add fuel to the fire, thereby leading to an escalation of the conflict. The Security Council should not rush to vote on draft resolutions when serious concerns have been raised among members.”
Det verkar som i alla fall stater som Kina och Columbia lärt sig av Libyen, där Väst förvrängde en säkerhetsrådsresolution för att legitimera ett bombkrig som ledde till katastrof för landet. Det var riktigt och i linje med folkrätten att med stöd av vetot få resolutionsförslaget avvisat. Att en majoritet var för resolutionen är illavarslande och präglat av kortsiktighet, oavsett om det nu förklaras av oro för den egna statens ekonomi, banden till Gulfstaterna eller ovilja att stöta sig med USA.
Om de amerikanska baserna I Gulfstaterna kan man läsa här:
How massive US footprint in the Gulf became a bullseye overnight | Responsible Statecraft
Det den 7 april nedröstade resolutionsförslaget återfinns här:
Mötesprotokollet kan läsas här:
Security Council Eighty-first year 10130th meeting Tuesday, 7 April 2026, 11 a.m. New York