Olof Kleberg var slavist och statsvetare, och detta speglade sig i det han skrev under sin långa publicistiska karriär, vilken sträckte långt utöver pensioneringen som chefredaktör för liberala Västerbottens-Kuriren. Han hade en förkärlek för tjeckiskt och slovakiskt och var en ivrig förmedlare av kontakter mellan Sverige och dessa bägge kulturkretsar.
Under en kort period tillhörde vi båda ett stadgelöst Antonín Reicha-sällskap, där vi njöt av den något förbisedde kompositörens verk, särskilt kammarmusiken. Reicha var jämngammal med Beethoven och hans fader hade varit stadsmusikant i Prag; till slut hamnade sonen i Paris. Vi njöt också av centraleuropeisk mat och av den ädla drycken Slivovitz, plommonbrännvin, som Olof kunde medföra från sina resor på kontinenten.
Partiman var han ej, och länge försvarade han den svenska säkerhetspolitiska doktrinen om alliansfrihet och neutralitet. Under vånda accepterade han den snabba men ingalunda nödtvungna omsvängningen av den socialdemokratiska regeringspolitiken som blev ett faktum våren 2022. I krigskören föll han aldrig in. Han prövade egna och andras ståndpunkter på ett intellektuellt hederligt sätt.
I diskussioner om den akademiska verksamheten var han starkt engagerad, och under sitt sista levnadsår kreerades han till hedersdoktor vid Umeå universitet.
Olof Kleberg hedras även av den som skriver dessa rader.