Henrik Gundenäs, Till tals – Yttrandefrihet förr, nu och sedan, Daidalos 2025, 282 sidor.
Henrik Gundenäs är verksam som översättare. Han ingår i redaktionen för tidskriften Fronesis. Till tals är hans första bok.
I prologen anger förf. vad han vill med sin bok:
”För den som värnar om yttrandefriheten gäller det därför inte bara att bekämpa ytterhögern och protestera mot lagar som inskränker yttrandeområdet på ett godtyckligt eller alltför ingripande sätt. Det gäller också att utöva tolerans, att uppmuntra frimodigt tal, att försvara de olika yttrandeformer och yttrandesfärer som vuxit fram och att verka för en demokratisk offentlighet där stora grupper av medborgare kan komma till tals.”
Därpå följer sex essäer med rubrikerna Ansvar, Censur, Sanning, Jargong, Jämlikhet och Lojalitet samt en epilog om artificiell intelligens. Notförteckningen upptar ca 40 sidor, personregistret 5 sidor.
I den första essän med rubriken ”Ansvar” pekar förf. på opinionsbildarnas kluvenhet inför försvaret av yttrandefriheten. Några exempel: Mohammedteckningar, rondellhundar, koranbränningar, hindrandet av ryska RT:s och Sputniks tv-sändningar och Faurissons förnekande av Förintelsen. På ett intressant sätt diskuterar förf. Jan Myrdals användning av argumentet om yttrandefrihet. Han kommer fram till att ett försvar av yttrandefriheten som bygger på strategiska och liknande överväganden blir ”devalverat”; försvaret blir ”ett tillhygge i åsiktskampen i stället för att uppfatta /yttrandefriheten/ som dess förutsättning”.
Förf. förbiser att förnekandet av Förintelsen eller av liknande förbrytelser även efter den 1 juli 2024 i Sverige är straffritt, med mindre gärningsmannen uttrycker sig på ett hotfullt eller missaktande sätt. Hans bedömning att den här sortens lagstiftning ”förbjuder lögnen” är därför inte helt träffande.
Förf:s bedömning av lagstiftningen om s.k. utlandsspioneri är riktig, dock att denna lagstiftning inte, som förf. hävdar, tillkom ”som ett led i ansträngningarna att blidka Turkiet”. I själva verket hade förarbetena för lagen inletts redan 2010.
I den andra essän, ”Censur”, går förf. igenom de strider som utkämpats för det fria ordet fram till det demokratiska genombrottet och 1949 års tryckfrihetsförordning. Han diskuterar här vad slags ”offentlighet” vi åsyftar: ”vill vi ha en censorernas offentlighet, en marknadens offentlighet eller en demokratisk offentlighet?” Han beskriver hur Sverige under flera decennier förde en politik som utgick från att ”marknaden lämnad åt sig själv inte främjar… medborgarnas möjlighet att bilda sig en mening och komma till tals”. Enligt förf. är denna politik idag utsatt för påfrestningar. Han noterar att S och M ”söker överträffa varandra med lagar och lagförslag som inte utvidgar utan inskränker tryck- och yttrandeområdet”. Till den negativa utvecklingen räknar förf. också det så kallade kulturkriget. Som exempel anför han en nyutgåva av Roald Dahls ungdomsbok Matilda, i vilken märkliga ändringar gjorts på förslag av s.k. känslighetsgranskare. Han uppmärksammar risken för att ytterhögern efter nästa val kommer in i regeringen och därmed kan börja styra och ställa med folkbiblioteken och folkbildningen.
Huruvida yttrandefriheten också banar väg för sanningen, är ett argument som förf. undersöker i bokens tredje essä. Efter en omfattande genomgång av vad filosofer skrivit om saken uttalar förf.: ”det är mycket lätt att bli besviken på yttrandefriheten om man tänker sig att dess värde som helhet – det vill säga dess värde för medborgarna snarare än för den mindre gruppen forskare – ligger i möjligheten att komma sanningen närmare. Dessbättre behöver vi inte tänka oss något sådant.” Enligt förf. blir yttrandefriheten i en demokrati som Sverige viktig ”genom att utövas av sinsemellan oense eller oliktänkande personer som talar med egen röst”. Förf. efterlyser ”ett visst mått av frimodighet och resning” hos dem som vill ta vår uppmärksamhet i anspråk. Det där med frimodighet förstod jag inte förrän förf. i en senare essä i boken (med rubriken Lojalitet) behandlar företeelser som lobbying och influencers.
Den fjärde essän med rubriken ”Jargong” undersöker vari hotet mot den akademiska friheten, ett specialfall av yttrandefrihet, består. Eftersom jag inte känner igen mig i de beskrivningar av olika teorier som essän innehåller, avstår jag från att recensera den.
Den femte essän med rubriken ”Jämlikhet” ger läsaren tillfälle att friska upp sitt minne av alla tokigheter som inträffat på senare år: hur akademiska lärare på ett omotiverat sätt blivit bortmotade av yttrandeaktivister med allehanda befängda argument, hur ”känsliga ord” rensats bort vid nyutgivning av äldre verk m.m. ”Yttrandeaktivism” beskriver förf. som ”politiskt handlande utanför de formella beslutsinstitutionerna”. Vidare vänder sig aktivisterna mot människor de uppfattar som felande eller ”kränkande” snarare än mot huvudmotståndaren. Förf.:s motargument mot dessa stolligheter och mot begreppet ”repressiv tolerans” är mycket övertygande.
I essän diskuterar förf. också hur man ska åstadkomma ett samhälle som är jämlikt när det gäller medborgarnas möjlighet att yttra sig. Hans citat ur 1974 års kulturpolitiska proposition ger i alla fall mig en nostalgikick; tänk att så mycket vatten har runnit under broarna sedan dess! Bristen på en fungerande likvärdig skola är naturligtvis det viktigaste som idag hindrar bygget av ett yttrandejämlikt samhälle.
Den sista essän, med rubriken Lojalitet, är den som har gett mig mest att tänka på. Förf. sätter här fingret på
- hur ledande politiker efter avslutad politisk karriär låter sig engageras av lobbying-företag,
- hur politiker samtidigt som de sitter i beslutande politiska organ startar eget i branschen lobbying,
- opinionsbildare, krönikörer och liknande låter sig utnyttjas i kommersiell reklam.
Problemet är ju att medborgaren inte vet vem det är som talar. Är det den tidigare partiledaren eller är det den kund hos lobbyingföretaget som han hjälper? Var ligger lojaliteten hos den som talar? Enligt förf. riskerar det demokratiska samtalet att bryta samman, när vi inte kan bedöma hur de talandes mottaglighet för yttre påverkan ”färgar av sig på deras åsikter”.
För den som i likhet med mig lätt kan tro att yttrandefrihet bara har att göra med de rättsliga begränsningar som kan ställas upp av staten är ”Till tals” en på sina ställen ögonöppnande bok. Den är inte lättläst. Tillsammans med Ida Ölmedals bok Där man bränner böcker, som är mer journalistiskt upplagd och som utkom något halvår före Till tals, ger den originella infallsvinklar på värdet av yttrandefrihet och på problemen med hur vårt samhälle hanterar yttrandefriheten.