Finlands försvarsmakt formulerar tydligt i ett styrdokument nyligen vad som alltjämt ligger fast för finsk del:
”Trots medlemskapet i Nato fastställs grundprinciperna för det militära försvaret av Finland också i fortsättningen på det nationella planet. Besluten fattas i Finland och i enlighet med Finlands intresse.”
Att hålla fast vid en sådan grundval är av särskild vikt för en mindre stat, som givit sig in i Natos hierarkier med sina motsättningar om prioriteringar och strategier; sin rivalitet mellan de mäktigare staterna; och ett oberäkneligt USA som alltjämt dominerar. Som Helsingfors ser det gäller det för Finland att hålla sig väl med Natos än så länge mest tongivande medlemsstat och att få ut så mycket som möjligt av alliansen, men att samtidigt bevara den egna nationella kärnan, ”sina egna särdrag och nationella försvarslösningar”, som finnarna inser är vad landet ytterst har att lita till. Det är hög tid att även Sverige övergår till att fokusera på realiteterna i stället för vaga förhoppningar om att andra stater ska lösa vårt försvarsproblem.
Natos högsta gemensamma doktrin Allied Joint Doctrine (AJP-01) är ett allmänt hållet dokument som anger ”de gemensamma utgångslägena och principerna”, men ger utrymme för nationella kompletteringar, som beaktar varje lands ”särskilda behov och försvarssystem”. Finland har tydliggjort dessa i en egen version (AJP-01 FI). Finnarna hävdar att denna ”med de nationella kompletteringarna begränsar inte självständigheten i Finlands försvarspolitik, utan den stöder och stärker interoperabiliteten med de allierade.” I Sverige har de ledande militärpolitiska kretsarna prioriterat bort att hålla fast vid självständigheten i den egna försvarspolitiken.
För Finland med sin mer än 1300 kilometer långa gräns mot Ryssland är det naturligtvis angeläget att dra fördel av Natomedlemskapet genom att utnyttja det som en krigsavhållande faktor. I det ingår att underbygga ett scenario, där allierat militärt stöd kommer till landets hjälp i ett krisläge. Tanken är att ryssarna ska övertygas om att det utfallet är trovärdigt och en faktor som måste tas med i beräkningen, då militära planer görs upp. Hur starkt finnarna själva tror på att Sverige, Norge, Storbritannien, Polen, Tyskland eller USA ställer upp när det verkligen gäller kan man spekulera om. Av erfarenhet vet finnarna att de ytterst har att lita till sig själva.
Men de gör nu vad de förmår för att ett angrepp på Finland samtidigt ska innebära ett angrepp på andra Natostaters militära styrkor, vilka därför bör uppehålla sig i Finland och med automatik dras in i stridigheter med en aggressor. Denna krigsavhållande strategi har satt sina spår genom etablering i Mikkeli av ett Natohögkvarter för alliansens arméoperationer i den nordvästliga regionen (med än så länge få officerare på plats) och genom etablering i nordliga Rovaniemi och Sodankylä av högkvarter för framskjutna allierade arméstyrkor, FLF Finland, vilka ska ledas av Sverige och med bidrag eventuellt från Frankrike, Storbritannien, Italien, Norge, Danmark och Island. FLF Finland innebär emellertid ingen permanent truppnärvaro utan verksamheten på plats kommer att begränsas till vissa övningar, varefter styrkorna reser hem. Helsingfors uppvaktade Washington om ett bidrag, men USA ställde inte upp. Försvarsminister Antti Häkkänen har varit på jakt efter ytterligare etableringar av Nato i Finland och har nu fått igenom beslut på en enhet för ledningssystem för att stärka Natos förmåga att hantera förband i alliansens norra områden genom data- och informationstjänster.
Som jämförelse kan noteras att en logistikstab för Nato är under etablering i Enköping, där det enligt försvarsminister Pål Jonson handlar om att hantera potentiella truppförflyttningar på divisionsnivå – uppåt 20 000 soldater – och allt däromkring och transporter av krigsmateriel över det svenska territoriet. I en tänkbar krigssituation så väntas det enligt Jonson i första hand handla om soldater från Nordamerika, som ska transporteras från norska hamnar på Atlantkusten, över Sverige, och vidare över Östersjön för att understödja Finland och Baltikum i händelse av en rysk attack. Om dessa förväntningar alltjämt lever kvar ska här lämnas öppet, men Jonsons tillit till USA torde fortfarande vara av det hoppfulla slaget. Men det är inte fråga om att stärka det svenska försvaret utan Sveriges tilldelade roll som uppmarschområde.
Finnarna har ”inte infört nationella begränsningar för Nato-medlemskapet.” Det har inte heller Sverige. Vad det bland annat syftar på är att Helsingfors inte gjort några förbehåll om hur nära ryskt territorium militära allierade övningar får genomföras. Ett exempel på denna oinskränkta allierade närvaro visade sig den 12 november förra året, då finskt jaktflyg eskorterade amerikanska B-52 Stratofortress bombplan som via svenskt territorium flög in över Finland för att genomföra simulerade bombattacker mot mål nära ryska gränsen, som pekades ut av en finsk sambandscentral vid Sotinpuro skjutfält. Helsingfors månar om samarbetet med USA. Det är en besvikelse för finnarna att USA inte visat något intresse för att bidra med trupp till FLF Finland.
Den finska synen markeras i AJP-01 FI på olika sätt. Nedan ges några exempel på det:
Finlands försvar grundar sig på värnplikten, en omfattande och utbildad reserv och en hög försvarsvilja. Värnplikten är en nödvändig förutsättning för att producera kvantitativt tillräckliga och mångsidigt användbara trupper. En omfattande och kunnig reserv möjliggör territoriell täckning och förmåga till långvarig verksamhet självständigt och som en del av alliansen.
Artikel 5 i Natos stadga är till sin natur framför allt ett politiskt verktyg. Varje allierad beslutar självständigt och i enlighet med sina nationella beslutprocesser om karaktären och omfattningen av hjälpen som ges. Trots att artikel 5 ålägger de allierade en stark förpliktelse att hjälpa en stat som utsatts för ett angrepp aktiverar åberopande av artikeln inte automatiskt Natos kollektiva försvar eller andra responsåtgärder av alliansen utan de förutsätter särskilda och enhälliga beslut av Natos råd.
När situationen så kräver kan överföringen av befälsrätt till Nato dras in då en styrka kan återföras till nationell ledning. Indragning av överföring av befälsrätt kan ske planmässigt i samverkan med alliansens ledning eller endast på grundval av nationellt behov. Det senare alternativet används endast i undantagsfall eftersom det kan ha negativa effekter på en alliansoperation.
Finland håller med självförtroende på sin relativa självständighet i Nato och gör anspråk på att vara en leverantör av säkerhet. Som frontstat mot Ryssland låter det sig sägas, då man som buffert kan mobilisera en armé om runt 800 000 man. Finland håller klokt nog en mycket lägre profil än Sverige i många frågor. Finnarna är njugga när det gäller truppbidrag till insatser i andra stater och militärt stöd till Ukraina. Vad som tydligast manifesterar Finlands satsning på USA är, förutom DCA-avtalet, investeringen till svindlande belopp i det amerikanska jaktflygplanet F-35, när Jas Gripen från alliansbrodern Sverige nog hade varit mer adekvat och billigare. Men så ser småstatspolitiken ofta ut. Finland gjorde ett långsiktigt säkerhetspolitiskt val, vars bestående strategiska värde kan vara tvivelaktigt, men grunden att utforma ett försvar i Finlands intresse ligger fast.
Det omnämnda strategidokumentet återfinns här: