General Janne Jaakola befälhavare för Finlands försvarsmakt talade vid invigningsceremonin för den 255:e nationella försvarskursen den 19 januari 2026 och berörde principerna för hur den finska försvarsmakten byggts upp och hur den skall utvecklas.
Genomgående är hans syn att försvarsmakten skall gå framåt steg för steg och att man skall vara försiktig med att hänga på trender inom försvarsteknik och politik. Han sammanfattar hur historien lärt Finland att inte uppträda alarmistiskt utan lita på egna erfarenheter, egen praktik och egen styrka och inte hoppa på teoretiska utläggningar:
”Avskräckning och styrka kommer inte från processer och planer. De uppstår ur trovärdig förmåga, visad beredskap och viljan att agera även i osäkerhet. Det finska DNA:t – kanske som en lektion i historien – har ett lugn och en viss stoicism, vilket kombineras med praktisk exekutiv förmåga.”
Detta synsätt illustreras tydligt av diskussionen nyligen om risken för en rysk attack mot Sverige. Sveriges ÖB Michael Claesson varnade för att Ryssland inom en snar framtid kan vilja testa Nato genom att ockupera ett mindre territorium i svenska eller finska skärgården. Finlands president Alexander Stubb avfärdade detta som obefogade alarm och föreslog att Claesson borde ta ett bastubad istället för att oroa sig.
Finland har sin 130 mil långa gräns mot Ryssland och känner av det hårdnande säkerhetspolitiska läget och baserat på sina tidigare erfarenheter tycks man var klar över vad som måste prioriteras:
”Utgångspunkten för allt är beredskap. Under de korsande påtryckningarna i den nuvarande säkerhetsmiljön kommer framtidens försvarsmakt att byggas upp i etapper, med ansvar för beredskap.”
Till skillnad mot svenska politiker och försvarsledningen är man försiktig med att utan eftertanke följa Natos planering och signaler från stormakter:
”Vi springer inte tanklöst efter trender. Vi frågar alltid ”varför”, och som en följdfråga, hur formar vi framtiden och slagfältet utifrån våra egna utgångspunkter.”
När Jaakola listar de fyra viktigaste områdena sätter han det nationella försvaret främst. Medlemskapet i Nato är förstås med men ges inte samma plats som när svenska försvarsledningen upprepar som ett mantra att nu gäller det att snabbt ställa om och sätta Nato främst. För Sverige tycks Natos så kallade capacity planning process styra i detalj hur försvarets skall utvecklas. Tonvikten ligger på beredskap för insatser utomlands och återuppbyggnaden av ett eget territorialförsvar finns fortfarande inte med.
Jaakola understryker att avgörande är att se förändringar ur soldatens synvinkel och att bygga en gemensam förståelse, samarbeta och göra saker; nu är inte ögonblicket för stora beslut.
Han återkommer till att det nationella försvaret är viktigast:
”Allt bygger fortfarande på vår nationella förmåga att säkra Finland och det finska folket. När denna förmåga är i ordning kan du också möta utmaningarna med samarbete med ett mer självsäkert sinne.”
Finland kastar alltså inte all tidigare försvarsuppbyggnad över ände men är öppet för militärt samarbete om man först har en stark grund i ett eget försvar att stå på. Även om finska försvaret skall förändras till exempel som följd av erfarenheterna från Ukrainakriget som visat betydelsen av bland annat drönare står man fast vid grunden:
”Vi är fortfarande igelkotten som inte bara är svår att svälja utan också extremt obekväm.”
Finlands försvar skall förändras då det geostrategiska säkerhetsläget förändras men samtidigt är försvarets uppgift ”att hålla baslinjen stabil”.
Här återkommer Jaakola till tidigare uttalanden från finskt håll att grunden är ett starkt eget nationellt försvar för att landet skall vara relevant i diskussioner och förhandlingar med andra länder.