Försvarsmakten och MSB har tagit fram en rapport som visar hoten mot Sverige vid en konflikt eller vid krig i vår närhet.
Rapporten vänder sig till alla myndigheter och kommuner.
Rapporten ger en delvis annan bild av situationen för Sverige vid en säkerhetspolitisk kris eller krig i vår närhet än vad som tidigare framförts. Försvarsmakten har hävdat att strategin med att placera våra fåtaliga markstyrkor i östra Finland och Baltikum är ett sätt att ta kriget långt ifrån vårt eget territorium och att det kan motivera att vi i stort sett saknar nationellt territorialförsvar. Nu anger istället Försvarsmakten och MSB flera typsituationer där just vårt territorium angrips militärt.
Rapporten beskriver att när Sverige tillhandahåller värdlandsstöd kan vi komma att utsättas för angrepp på logistikflöden och transporter till och från allierade genom svenskt territorium på land, i luften och till sjöss. Vidare kommer transiteringar genom Sverige av allierade förband som ska förstärka fronten i Finland och Baltikum att kunna angripas på vårt territorium.
Delar av Sverige kan komma att angripas och besättas för kortare eller längre tid. Det gäller till exempel norra Sverige där ett angrepp kan syfta till att störa logistikflöden mot Finland och Norge. Angrepp kan även vara inriktade på att kontrollera nyckelterräng.
Anfall mot Gotland är ett annat exempel där fientliga förband luftlandsätts eller landsätts med understöd av sjö- och luftstridskrafter.
Ingen del av Sverige kan garanterat undgå ett krig enligt rapporten som pekar på risken för fjärrangrepp som omfattar fientlig fjärrbekämpning av civil infrastruktur, militär förmåga och tätbefolkade områden.
Analysen borde visa att Sverige måste återskapa ett starkt territorialförsvar för hela landet och inte låta vårt territorium bli ett bas- och uppmarschområde för krig i andra länder. Det är det säkraste sättet att minimera risken för att dras in i krig. Men någon sådan slutsats dras inte.
I rapporten hävdas att vi har en avgörande roll och man konstaterar allvarliga hot mot riket men har inga robusta råd alls om vad som bör göras. Det finns inget om vad Försvarsmakten kan göra konkret för att möta hoten.
Den ansvarige för läget inom försvaret är politikerna. Försvarsminister Pål Jonson säger om rapporten endast att den ger konkreta exempel på hotbilden men han tar inte upp bristen på åtgärder för att möta hoten.
Uppgiften som ställs är att delta i Natos försvar med styrkor under Natos befäl och att försvara det egna landet men utan att prioritera mellan dessa uppgifter. Därmed saknas en tydlig riktning för hur Försvarsmakten skall byggas upp.
Idag har vi inget territorialförsvar värt namnet. Hemvärn och på sikt några diffusa mindre territorialstyrkor är vad som planeras. Först 2030 skall fyra brigader finnas och då kan två av dessa komma att öronmärkas för insats i öst under Nato.
Ett territorialförsvar kräver stora markstyrkor och Sverige kan lära av Finland som med den allmänna värnplikten som bas skapat ett starkt och trovärdigt försvar. I Finland har man insikten att trots Natomedlemskap så finns det inga säkerhetsgarantier annat än de som ett eget försvar kan ge.