Försvarsmakten har till regeringen lämnat in sitt budgetunderlag för 2027. Som bekant har riksdagen beslutat att Sveriges försvarsutgifter ska öka till 3,1 procent av BNP. Det handlar alltså om enorma belopp. Hur dessa pengar ska användas är av stor betydelse för medborgarna här i landet. Den som vänder sig till budgetunderlaget för besked om färdriktningen hamnar emellertid i centrala frågor i en återvändsgränd, eftersom svaren återfinns i bilagor som är hemliga till följd av långtgående sekretess förestavad av Nato.
Av budgetunderlaget framgår att Försvarsmakten avser att genomföra många saker som bör stärka möjligheterna att försvara landet. Dit hör bland annat ett flertal regementen som är under uppbyggnad.
Vi vill emellertid ta upp ett antal mer grundläggande frågeställningar, som ger perspektiv på budgetunderlaget och dess prioriteringar, vilka – det bör sägas – i stort är förankrade genom regerings- och riksdagsbeslut.
DE AV NATO FRAMDRIVNA OCH AV SVENSKA REGERINGEN GODTAGNA FÖRMÅGEMÅLEN
Vid Natos möte i Bryssel den 5 juni 2025 beslutade medlemsländernas försvarsministrar om nya förmågemål. Dessa är i dess helhet hemliga. I en bilaga till underlaget redovisas en ”prognos för uppfyllnad av förmågemålen”, som är hemlig.
Försvarsmakten skriver:
”Sveriges uppfyllande av Natos fastställda förmågemål är en central utgångspunkt. Därtill ligger bedömda operativa behov som allierad, på kort och lång sikt, till grund för Försvarsmaktens samlade prioriteringar. I Försvarsmaktens överväganden om det militära försvarets utformning föreslogs en prioritering av tillförda ekonomiska ramar för att Sveriges försvarsutgifter ska nå 3,1% av BNP. Denna prioritering avser ökad uppfyllnad av Natos förmågemål. Uppfyllnaden redovisas i underbilaga 1.1 (K).”
Förmågemålen utgör alltså den ”centrala” utgångspunkten för försvaret och de styr ”prioriteringen” av hur försvarsutgifterna ska användas. Utan att få åtminstone en övergripande bild av dessa förmågemål blir budgetunderlaget ett otillförlitligt instrument präglat av väsentliga informationsluckor. Det är ingen bra grund för att förankra försvaret hos medborgarna. Även underbilaga 1.1 (K) är hemlig.
Allmänt antyds närvaron av de styrande förmågemålen på flera ställen i underlaget: flygbasernas utveckling är knuten mot Natos förmågemål för stöd till basering av allierade luftstridskrafter; robustheten för JAS 39-systemen stärks i syfte att öka förutsättningarna för att långsiktigt kunna möta Natos förmågemål; och kommunikationsförbandets respektive telekrigsbataljonens förmåga förstärks inom ramen för Natos förmågemål. Men det blir bara till allmänna ordalag om enskildheter.
NYTT STRIDSFLYG
Under rubriken ”Vägval Stridsflyg” konstateras att Regeringen avser att senast 2030 fatta beslut om vägval för ersättare till JAS 39. Tre möjliga principiella val är tänkbara: nationellt utvecklat stridsflygsystem, stridsflygsystem utvecklat i internationellt samarbete samt anskaffning av utländskt stridsflygsystem.
Detta är naturligtvis en fråga av stor strategisk betydelse. Vår grundsyn är att ett beslut bör styras av vad som ligger i Sveriges nationella intresse.
FÖRSVAR AV SVERIGE ELLER ETT AV ALLIANSTÄNKANDE GENOMSYRAT OCH DOMINERAT FÖRSVAR
Under rubriken ”Försvar mot väpnat angrepp” skriver Försvarsmakten:
”Myndigheterna inom det militära försvaret ska bidra till att uppnå det mål för det militära försvaret som riksdagen har beslutat om. Regeringens inriktning är att det militära försvaret ska kunna försvara Sverige mot väpnat angrepp, hävda landets territoriella integritet samt värna svenska rättigheter och nationella intressen utanför Sveriges gränser i enlighet med internationell rätt.”
Det framstår som ett klokt mål, som borde ges högsta prioritet. Men läser man vidare finner man att det ständigt närvarande allierade perspektivet tenderar att ta överhanden. Strategin bygger inte på en hållbar självständig försvarsförmåga utan snarare på förhoppningar om alliansens ”åtgärder”:
”Försvarsmakten vidareutvecklar därför sin förmåga att snabbt möta ett väpnat angrepp mot Sverige eller en allierad, i syfte att begränsa angreppets konsekvenser och skapa handlingsfrihet för alliansens fortsatta åtgärder.”
Frågan vad som gäller om Sverige lyckas ”begränsa ” angreppet och skapa ”handlingsfrihet”, men allierat bistånd uteblir, kommer för sent eller saknar kraft, besvaras inte, trots att den är central för en trovärdig försvarsstrategi. Allt satsas på plan A och att den substanslösa paragrafen 5 i Natos stadga ska slå till med kraft. Det är ett vågat spel med vad som krävs för att försvara landet, särskilt som Nato domineras av ett alltmer opålitligt USA och brottas med interna motsättningar.
Stort utrymme ägnas åt att Sverige ska kunna delta i storstilade multinationella operationer, där svenska och allierade förband verkar tillsammans enligt en gemensam operationsplan, med avancerad koordinering och synkronisering, med samverkan mellan mark-, luft-, sjö-, rymd-, och cyberdomänerna, och med gemensam lägesbild och domänöverskridande ledning, vilket ställer ökade krav avseende framför allt interoperabilitet och ledningsförmåga.
I det läge vårt blygsamma försvar nu befinner sig i framstår dessa visionära, av amerikanskt krigstänkande inspirerade tankegångar som irrelevanta för att bygga ett fungerande svenskt försvar.
SVERIGE SOM BAS- OCH TRANSITOMRÅDE BEKRÄFTAS
Sveriges roll som basplatta för förflyttning, basering och framryckning av allierad trupp lyfts fram:
”Sveriges geografiska läge innebär att svenskt territorium ska kunna utgöra ett bas- och transiteringsområde för alliansens styrkeuppbyggnad.”
Det handlar inte här om att bygga försvaret av landet utan om att prioritera resurserna för värdlandsstöd och möjliggöra koncentrering av stora allierade trupprörelser genom Sverige, och basering av allierade luftstridskrafter här, som ska sättas in i operationer primärt i Finland eller Baltikum. Det rationella i dessa planer har ifrågasatts av oberoende militär expertis. Till detta kommer att den resurskrävande roll som tilldelats Sverige näppeligen ökar vår egen försvarsförmåga utan riskerar att dränera och snedvrida den, samtidigt som vi ökar risken för att tidigt bli ett strategiskt mål för motståndaren att slå mot.
Satsningen på att sända trupp till Baltikum permanentas genom att etablera Commander Task Force Baltic här i landet.
UPPBYGGNAD AV MILITÄR FÖRMÅGA
I underlaget framhävs förmågan att verka på ”strategiskt djup”, som ska möjliggöra ”degradering av en motståndares kritiska infrastruktur och militära installationer” och realiseras genom satsningar på långräckviddig bekämpning. Långräckviddig bekämpning går ut på att kunna nå mål bortom artilleriets räckvidd och även nå mål upp till cirka 2000 km avstånd, det vill säga mål i Ryssland. Inspiration har sannolikt hämtats från Ukraina, som lyckats slå till mot bland annat långt bort liggande oljeraffinaderier och stridsplananläggningar.
Det framstår som tveksamt om detta offensiva grepp är något som bör ges prioritet i det svaga läge försvaret för närvarande befinner sig.
MED VAD SKA SVERIGE FÖRSVARAS NÄR STORA DELAR AV ARMÉN ÄR DISPONERAD FÖR INSATSER I UTLANDET OCH ANDRA DELAR SKA SYSSLA MED VÄRDLANDSSTÖD?
Ett svar på den frågan har varit att det skulle ske genom ”territorialförband”. Några sådana förband har vi dock inte. Men i underlaget sägs det att territorialförbanden är geografiskt knutna och löser uppgifter som skydd och bevakning. Personalförsörjningen tänker man sig ska ske i huvudsak genom överföring av värnpliktiga från de fältmässiga förbanden.
Uppgiften för dessa tilltänkta förband verkar ligga nära hemvärnets. Vad det blir av dessa vaga, inte särskilt betryggande planer återstår att se.
Frågan om antalet brigader är en återkommande problematik (en brigad består av 5000 soldater har det tidigare redovisats men på senare tid har även 3500 man nämnts). Hur många fullrustade brigader har vi i dagsläget? Uppställda mål har hittills inte infriats.
Enligt underlaget utvecklar armén under perioden 2027–2030 ”sekventiellt” fyra brigader, varav två subarktiska mekaniserade brigader, en mekaniserad brigad och en infanteribrigad. Sammantaget skulle detta innebära att fyra brigader ”är i allt väsentligt operativa” senast 2030.
Även om detta infrias enligt plan så har vi 2030 inte en aktningsvärd armé, som kan imponera på en motståndare. Det gäller särskilt som armén under perioden ska delta med förband i Natos Forward Land Forces (FLF) Lettland, samtidigt som Sverige utgör Framework Nation för FLF Finland. Som det konstateras i underlaget innebär detta att personal-, materiel-, infra- och ekonomiska resurser prioriteras till dessa uppgifter. Vad blir kvar till försvaret av Sverige? Hemvärn och territorialförband, som inte lämnat startgroparna utan ska börja organiseras!
När det gäller marina stridskrafter ska Sverige under perioden 2027–2030 förbereda ytterligare en resurskrävande uppgift, nämligen ramnationsansvar för ledningen av Natos sjöstyrkor i östersjöregionen, CTF Baltic, med en permanent lokalisering i Karlskrona.
Under perioden genomförs etableringen i Sverige av JLSG HQ North West i Enköping.
HEMVÄRN, REGIONALA FÖRBAND OCH TERRITORIELL BASPLATTA
Enligt underlaget dimensioneras militärregioner, regionala förband och hemvärnsförband för att utgöra den ”territoriella basplattan” i det nationella försvaret. Det heter vidare att hemvärnsförband med hög tillgänglighet och god lokalkännedom utgör tillsammans med regionala förband ”grunden” i militärregionernas förbands- och förmågestruktur.
Det över landet utspridda och till antalet begränsade hemvärnet är en tillgång för försvaret, men det är dock inte inriktat på eller har kapacitet, förmåga eller numerär för att självständigt stå emot en motståndare. Vilka ”regionala förband” i övrigt man talar om förblir oklart. Förmodligen avses de så kallade territorialförbanden som knappt existerar.
Sverige tycks förbli något av ett militärt vakuum, som arméchefen Jonny Lindfors varnade för en tid sedan.
BUDGETUNDERLAGET:
fm2025-28599.2-bu27-bilaga-1-fm-bu27-o.pdf (forsvarsmakten.se)