Enligt det norska försvarets hemsida är syftet med Natos nyss inledda storövning Cold Response att bidra till avskräckning, stärka norsk och allierad försvarsförmåga och att trygga befolkningen genom att synliggöra Norges och Natos förmåga att försvara alliansens nordliga flank. Cold Response står under ledning av ett norskt-amerikanskt huvudkvarter och chef för övningen är en norsk amiral. Totalt deltar i övningen runt 25 000 soldater från 14 länder. Danmark, Finland och Sverige deltar. På marken genomförs övningen dels i Norge, dels i Finland, där Sverige finns på plats. Till det kommer övergripande flygövningar och marina övningar på den norska sidan. Övningen får besök av bland andra Tysklands förbundskansler Friedrich Merz, Kanadas premiärminister Mark Carney, Natos generalsekreteraren Mark Rutte sant ledamöter av norska regeringen med statsministern i spetsen.
Enligt överste Øivin Ravndal som har ansvar för genomförandet av övningen är scenariot allvarligt. När Cold Response startar har kriget allaredan pågått i flera månader:
”Det vi øver på her, er en konvensjonell krig mot en likeverdig motstander, sier Ravndal. … Det er ingen hemmelighet at det vi øver oss på å forsvare oss mot, er et eventuelt angrep på NATO fra Russland.”
Heikki Tamminen, statssekreterare i Finlands inrikesdepartementet, som intervjuats av norska Netavisen (12/3), understryker allvaret i det finska övningsscenariot:
”Nord-Finland er angrepet flere steder, også med missiler. Det er full krig og Nato artikkel 5 er utløst. Alle kan forestille seg hva scenarioet er her og hvem vi kjemper mot, sier Tamminen til Nettavisen.”
Denna storövning i närheten av ryska områden och centrala militära anläggningar har fått Ryssland att reagera med övervakningsflygningar i övningsområdena och ballistiska provskjutningar genomförda kort tid dessförinnan. Ryssland har enligt det norska försvaret informerats i förväg om övningen, men inte inbjudits att vara observatör.
Vad dessa allmänt skisserade, men inte särskilt oväntade krigsscener konkret innebär för vad som faktiskt övas är inte lätt att överblicka. Är perspektivet huvudsakligen defensivt eller offensivt? Vad man i varje fall kan konstatera är att det rör sig om en stor övning inte alltför långt bort från de ryska baserna på Kolahalvön.
Cold Response anges vara en del av Natoprojektet Artic Sentry, som lanserades i februari för att stärka alliansens närvaro i Arktis och samla all Natos verksamhet i Arktis under ett gemensamt befäl. Om övningen, som det har antytts, är tänkt att ge Danmark råg i ryggen mot USA:s ambitioner att lägga beslag på Grönland kan den ha ett viktigt ändamål. Inget sägs av naturliga skäl officiellt om den saken. Runt 4000 amerikanska soldater deltar i övningen. Som Reuters rapporterat drog USA före övningen tillbaka en skvadron F-35 jaktflygplan från deltagande. Uppenbarligen gjorde USA det för att stärka den militära våldsuppbyggnaden i mellersta östern. USA var inte ensamt bland de allierade att göra sådana omprioriteringar.
Sverige deltar i övningen. Vad handlar det då om för svensk del? På tisdagen korsade enligt finska Yle (10/3) sex svenska Leopard-stridsvagnar på lavett gränsen från Sverige till Finland, över Torne älv via gränsbron till Pelo. Stridsvagnarna var på väg till övningsfältet i Rovajärvi i norra Finland, där den finländska delen av Cold Response genomförs.
En svensk kontingent på runt 2 000 soldater hade samlat manskap och utrustning från åtta olika orter till garnisonen i Boden och därifrån överfördes trupperna efter hand till Finland. Att flytta en så här stor mängd trupper över gränsen är inte okomplicerat, konstaterar överste Peter Andersson, chef för 4:e mekaniserade brigaden. Den svenska kontingenten är den största utländska avdelningen som deltar i Cold Response. Soldaterna kommer över Torne älv på olika ställen.
Att Finland står värd för utländska trupper är en viktig del i att öva logistiken, men det är också en stresstest för vägar, räls och flygfält. Nu får vi se hur stora trupper med utrustning vi kan få in i landet inom en given tidsram, förklarar den finske översten Kalle Leinonen. De trupper som kommer landvägen kör över gränsbroarna till Finland.
Sammanlagt deltar 7500 utländska soldater i Cold Response i Finland. Förutom Sverige och USA kommer soldater från Frankrike, Italien och Storbritannien.
Det finsk-svenska försvarssamarbetet är ett moment i övningen som ska ge möjlighet att pröva logistik, ledning och värdlandsstöd i realistiska scenarier. För armén kommer övningsverksamheten till huvuddel att äga rum i Finland norr om Rovaniemi och vidare norrut upp till Sodankylä.
Det största bidraget från armén utgörs av fjärde mekaniserade brigaden. Det är den första av arméns brigader, som ska vara klar senast vid årets utgång i enlighet med Försvarsbeslut 24. Den är alltså inte färdigställd ännu. Denna brigad kommer att ledas av 1. Divisionen, vars stab kommer att gruppera i övningsområdet. Vi har alltså en divisionsstab men inga färdigställda brigader att underställa denna.
Enligt Försvarsmaktens hemsida kommer erfarenheterna från Cold Response att utgöra viktiga ingångsvärden för FLF Finland (Forward Land Forces), där svenska brigader kommer att ha betydande roller i försvaret av Natos nordöstra gräns.
I en artikel på Dvidshub.net, en sajt som kontrolleras av det amerikanska krigsdepartementet, redovisas hur en fransk-tysk flygskvadron transporterade ett kompani ur US Marines från norska Bardufoss till Rovaniemi i Finland. Vid ankomsten fanns på plats utrustning och förråd, som hade fraktats till Finland genom en långväga konvoj. Konvojen hade färdats flera dagar genom Norge, Sverige och Finland. Det amerikanska kompaniet skulle efter ankomsten da sig för träning med den svenska brigaden, och de skulle tillsammans delta i en ”simulated force-on-force exercise” mot andra Natostyrkor. Att snabbt och säkert komma på plats i en utmanande arktisk omgivning och träna där under svåra förhållanden bedömdes som särskilt värdefullt.
Styrkorna från USA deltar enligt Krigsdepartementets sajt i Cold Response som ett led i den amerikanska administrationens ansträngningar att stödja Norges och Natos totalförsvarskoncept. Enligt artikeln är övningen en ”significant milestone” för att visa beredskapen hos USA-baserade markstyrkor att smidigt gruppera och snabbt sättas in över Atlanten.
Det svenska flygvapnet deltar tillsammans med övriga nordiska länders jaktflyg i Cold Response och kommer att samöva med Natos markförband, inklusive den svenska armén. Försvarsmakten framhåller att övningen ger de svenska förbanden värdefull träning i subarktisk miljö, som stärker rörlighet, uthållighet och stridsförmåga i vinterförhållanden.
Inför övningen har pliktpersonal kallats in till krigsförbandskurs i Boden. Genom inkallelsen ska den ännu inte färdigställda fjärde mekaniserade brigaden förses med ytterligare personal, som delvis ska ansluta till övningen. De flesta av dessa pliktinkallade genomförde sin värnplikt för cirka fyra år sedan och fick nu genomgå repetitionsutbildning med fokus på att anpassa soldaterna till subarktisk vintermiljö.
Sett i ett svenskt perspektiv är helhetsintrycket av Cold Response att övningen inte är inriktad på försvaret av Sverige utan präglas av den rådande strategiska hållningen hos det militärpolitiska etablissemanget, nämligen att Sverige försvaras bäst utomlands. Det konkreta som nämns för arméns del är Natoupplägget FLF, till vilket ”såväl 19:e som 4:e mekaniserade brigaden” kommer att bidra, inklusive en divisionsledning. Därtill kommer transporter och värdlandsstöd att övas med Sverige som logistikhub, genomfartsland och ansvarigt för stöd till allierade trupper och utrustning som ska genomkorsa landet.
Det skadar naturligtvis inte att öva i arktisk eller subarktisk miljö, men sådana övningar bör genomföras där den lilla svenska armén behövs bäst, nämligen i hemlandet, där militärt vakuum råder och bara ett utspritt och numerärt begränsat hemvärn finns att tillgå med måttlig beväpning och resurser i övrigt. Det är också bara i hemlandet pliktinkallade bör verka.
Det realistiska i strategin att tillföra styrkor till avlägset belägna krigsskådeplatser under mycket svåra förhållanden och att dessutom förse dessa med utrustning och förråd genom långa konvojer som tar flera dygn framstår som tvivelaktigt. Det är fråga om mycket komplicerade operationer som tar lång tid och på grund av väder och bristfällig infrastruktur är utsatta för stora risker för svåröverblickbara friktioner.
Finland eftersträvar naturligtvis att så långt det går stärka möjligheterna att få det bistånd man nu kan få, om allt skulle gå snett. Till motståndaren vill finnarna förmedla att förutsättningarna för det är goda. Hur det förhåller sig med det framstår emellertid som ytterst tveksamt. USA deltar i övningen men binder inte upp sig; Washington tackade nej till att delta i FLF. Finnarna bör realistiskt sett lita helt till egna krafter, särskilt som man har en armé med reserv på runt 900 000 man. Att Sverige ställde sig bakom att ingå i FLF var rent ansvarslöst. Den lilla armé vi har behövs helt och fullt här hemma. Att de finska, norska och svenska försvarsministrarna i ett gemensamt uttalande den 16 mars slår fast att Sverige ”will provide the core of the multinational battlegroup for FLF Finland, based in Boden” är bara ytterligare ett steg i fel riktning.
Försvarsministrarnas uttalande återfinns här: