U Thant, skolläraren från Burma, var FN:s generalsekreterare från 1961 till 1971. Om hans insatser för FN under en tid präglad av allvarliga kriser hör man sällan talas numera. En övertygande ny bok råder emellertid bot på detta. I Peacemaker – U Thant and the forgotten quest for a just world (Atlantic 2025) kan läsaren följa hur Thant taktiskt manövrerade sig fram och tog stöd där han kan få det, framför allt av länderna i Asien och Afrika. Thant som genomgående hade freden som det strategiska målet ställdes inför svåra prov i en värld präglad av hänsynslös stormaktspolitik och ett FN under hårt tryck. Författaren till boken, Thant Myint-U (ett barnbarn till Thant), är historiker och har varit verksam inom FN-organisationen.
I en tid då FN ständigt kritiseras och till och med utsätts för hån, och stormakter som USA och Ryssland agerar som om FN-stadgans våldsförbud inte gäller dem, ligger boken rätt i tiden genom att återställa bilden av en synnerligen framstående internationell diplomat som hade att hantera krishärdar som Kongo, Kuba, Kashmir, Gaza, Sinai, Vietnam, Kambodja och Laos. Samtidigt lyfter den fram konflikter med rötter som alltjämt är helt samtida: kriget 1965 mellan Indien och Pakistan, sexdagarskriget och Gaza samt FN:s egna kriser. Och under Thants tid som generalsekreterare trädde Folkrepubliken Kina in i FN och intog äntligen sin rättmätiga plats i säkerhetsrådet.
För Thant med rötterna i Burma var avkolonialiseringen en av samtidens stora frågor. Han var en varm anhängare av de före detta koloniernas suveränitet och självbestämmanderätt. Under hans period tillkom ett stort antal nya stater som blev medlemmar av FN och kunde göra sina röster hörda i generalförsamlingen. För Thant var dessa stater ett viktigt stöd när han pressades hårt av stormakterna.
En av Thants historiska insatser var Kubakrisen. Under oktober 1962 fick president John F. Kennedy klart för sig att Sovjetunionen hade börjat bygga missilbaser på Kuba. Sovjetiska fartyg var på väg till ön lastade med kärnvapenmissiler och stridsspetsar. Kennedy beslöt sig för att svara med en sjöblockad. Användning av kärnvapen låg inte långt borta.
Spänningarna trappades upp mellan Kennedy and Sovjetunionens ledare Nikita Chrusjtjov. De ville båda två att den andre drog sig tillbaka först. FN:s generalsekreterare manövrerade sig då fram för att inta positionen som fredsmäklare mellan de två stormakterna. Han agerade utan mandat från säkerhetsrådet. Thant lutade sig framför allt mot de afrikanska och asiatiska staterna. Med stöd från dem närmade han sig de två supermakterna för att deskalera spänningarna och öppna för diplomati. Thant gjorde en kylig och genomtänkt insats, präglad av realism, för att dämpa motsättningar och förhindra ett kärnvapenkrig. Kennedy var omgiven av rådgivare som tycks ha varit likgiltiga för konsekvenserna av en konfrontation med Sovjetunionen. Men Thant övertygade honom om att förhandlingar skulle lösa upp de låsta positionerna. En katastrof kunde undgås. Sovjetunionen drog tillbaka sina missilbaser från Kuba. Enligt en hemlig överenskommelse drog USA samtidigt bort sina missiler från Turkiet (den undertecknades av Kennedys bror så att eftergiften inte direkt skulle kopplas till presidenten).
Thant besökte i samband med krisen Fidel Castro på Kuba för att verifiera avvecklingen av missilbaserna. Castro ställde då frågan om de amerikanska kraven var baserade på en ”right or a position of might?” Thant svarade att de inte var ”based on right, but based on apprehension”, men tillade att han inte försökte åstadkomma en långsiktig lösning, bara åtgärder på kort sikt för att få slut på krisen som hade fört världen i riktning mot avgrunden. Han gjorde också klart att FN inte kunde vidta några åtgärder på kubansk mark utan medgivande. Castro var inte villig att lämna ett medgivande utan höll hårt på kubansk suveränitet. Han hade USA:s misslyckade invasionsförsök i Grisbukten i färskt minne. Han ställde frågan varför FN utan verifiering fäste vikt vid USA:s löfte att inte intervenera på Kuba, men inte utan verifiering kunde godta Sovjetunionens löfte att dra tillbaka missilerna? Thant drog då upp det mindre lyckade exemplet Kongo, som hade begärt FN-operationer i landet, vilket bara gav Castro tillfälle till ett rätt träffande svar: ”In the Congo the government that made that request is now dead and buried!”
Castro syftade på Lumumba. Det var inte alltid lätt att vara generalsekreterare. Det blev inga inspektioner på Kuba, men Castro satte sig inte emot att missilbaserna togs bort. Han lovade dessutom Thant att tona ner alltför bittra angrep mot Chrusjtjov, som han ogillade närmast lika mycket som Kennedy, i det TV-tal han skulle hålla och inte därigenom störa det känsliga förhandlingsläget. Inspektioner genomfördes till slut genom att de sovjetiska fartygen på väg hem öppnade lådorna med missilerna så att amerikanska plan kunde fotografera dem från luften.
Thant vann genom sina insatser under Kubakrisen allmänt erkännande. Efter Dag Hammarskjölds död hade han agerat som ställföreträdande generalsekreterare. Han utsågs nu enhälligt på fem år permanent till den posten.
Det här var en tid av frigörelse då forna kolonier i Afrika och Asien vann oberoende och som nationalstater blev medlemmar i FN. Med Bandungkonferensen 1955 växte den alliansfria rörelsen fram med ledare och statsmän som Nasser, Nehru, Nkrumah, Sukarno och Tito. Nassers övertagande av Suez-kanalen 1956 var ett tidens tecken.
Peacemaker ger ett nära porträtt av Thant i ämbetet och även av den lilla tid som blev över för privatlivet. Detta var händelserika år där alla oroliga hörn av välden trängde sig på.
I Kongo fullföljde Thant i viss mån den av Hammarskjöld inledda FN-operationen. FN-styrkor drev ut utländska legosoldater från utbrytarprovinsen Katanga och tvingade de facto bort den av utländska krafter uppbackade upprorsledaren Tshombe. Sedan drogs FN-styrkorna tillbaka. Thants mening var att FN inte skulle blanda sig i de interna stridigheterna i landet. Kongokrisen var komplex med flera bottnar och mäktiga intressen i rörelse. Thant agerade med en resolution från säkerhetsrådet i ryggen. Att centralregeringen i Kongo vid den här tiden backades upp av USA underlättade. Thant som var antikommunist men inte ideologiskt förblindad av det förde särskilda förhandlingar med Chrusjtjov som han kom bra överens med.
I kriget mellan Indien och Pakistan handlade det om gränsfrågor i Kashmir där gamla koloniala geografiska spörsmål aktualiserades. President Lyndon Johnson ville inte intervenera: ”Let U Thant do it … Let`s hide behind that log.” Thant backades upp av en säkerhetsrådsresolution som stöddes av båda supermakterna. Förhållandet mellan Sovjetunionen och Kina var vid den här tiden på lägsta tänkbara nivå och Moskva ville få ett snabbt slut på kriget då man trodde att Kina annars skulle intervenera på Pakistans sida. USA erbjöd Thant att använda Air Force One för sina besök i de berörda huvudstäderna, vilket avvisades. Det skulle inte bara gå rätt till utan även se rätt ut – utan obehörig inblandning. Thant fick efter intensiva förhandlingar till stånd ett eldupphör.
Thant blev aktuell för Nobels fredspris, men det beslutet blockerades i sista sekund av kommitténs norske ordförande. Thants kabinettschef som hade haft överläggningar I saken med den norske ambassadören till FN noterade att ”it was obvious that there were forces at work which would not like the Peace Prize of 1965 to go to U Thant in view of his continued and open criticism of the involvement of the United States in Viet-Nam.”
Thant lade ner ett outtröttligt arbete med omfattande konsultationer i de berörda staterna och ett flertal diplomatiska utspel, varav vissa saboterades eller förhalades, för att få slut på USA:s aggressionskrig mot Vietnam samt utvidgningen av kriget med bombningar och interventioner i Kambodja och Laos. Han lyckades inte. Uppgiften var uppenbarligen lika omöjlig att ha framgång med som det decennier senare visade sig vara att få ett slut på den amerikanska militära närvaron i Afghanistan. I båda fallen banade militära nederlag sent omsider väg för ett uttåg.
Thant hade en helt annan syn på kriget än USA. Som bokens författare konstaterar:
”Thants´s perspective was entirely different. He saw Vietnam as a single country which would eventually be unified. He was anti-Communist, but he believed that whether Vietnam became Communist or not was unimportant in international terms. Foreign intervention would only strengthen radicals and hard-liners.”
Thant utsattes för hätska kampanjer och ett hårt tryck, men stod på sig och gick även ut offentligt och vände sig till världsopinionen:
”I am sure that the great American people, if they only knew the true facts … will agree with me that further bloodshed is unnecessary. The political and diplomatic method of discussion and negotiation alone can create conditions which will enable the United States to withdraw gracefully from that part of the world. As you know, in times of war and hostilities, the first casualty is truth.”
Thant var inte alltid framgångsrik och han hade starka fiender. I en intervju karakteriserade han generalsekreterarens ämbete som ”the loneliest job in the world.” När det gäller Vietnam hade han inte något mandat att luta sig mot, då han förtrutet stångades med stormakten USA:s företrädare och försökte vinna över välvilliga. Men visst hade han stöd, bland annat från president Charles de Gaulle som upprepade gånger förklarade att han hade samma syn som Thant.
När proteströrelserna tog fart på allvar blev Thant än tydligare och utmanade världens mäktigaste stat i dess då mest kritiska säkerhetsfråga:
”In Vietnam, there is growing evidence that the so-called `fight for democracy` is no longer relevant to the realities of the situation … what is really at stake is the independence, the identity, and the survival of the country itself.”
Thant var försiktigt avvaktande när frågan om en ny femårsperiod för honom som generalsekreterare aktualiserades. Han såg hur världen gled in i ett allt kallare krig och hur stormakterna ryckte i de nya oberoende staterna och söndrade mellan dem. Han ville inte bli en impotent generalsekreterare. Han fick inte Nobels fredspris den här gången heller, men motsättningarna i den norska kommittén mynnade ut i att ingen fick det! Men han blev generalsekreterare, säkerhetsrådet nominerade honom och samtliga medlemsstater i generalförsamlingen röstade enhälligt för honom.
Thant är huvudperson i boken. Men författaren sätter samtidigt in hans insatser och det begränsade manöverutrymme han hade mellan supermakterna, vilka båda oftast pressade på från var sitt håll, i ett större perspektiv. Här finns inte utrymme att gå en på de utförliga kapitel som handlar om sexdagarskriget, Gaza och Sina, men framställningen ger en värdefull bakgrund till vad vi ser utspela sig där idag. Även skildringarna av den sovjetiska invasionen i Tjeckoslovakien och konflikten i Biafra är belysande.
Som generalsekreterare hade Thant att agera trots inbyggda grundläggande motsättningar mellan de stridande staterna. Han hade egentligen ingen verklig makt, utom då han kunde falla tillbaka på ett mandat från säkerhetsrådet, men skulle annars ändå ingripa kraftfullt i farliga krislägen. Han fick då bygga på den status som var förenad med hans ämbete; den tillit han i praktiken kunde vinna i världssamfundet genom sina insatser; de motsättningar mellan stormakterna han kunde utnyttja för fredens sak; samt det politiska stöd han kunde samla bland medlemsstaterna och opinionen runt om i världen vid svåra vägval.
Kritiker saknades inte. Stormakterna, särskilt USA, strävade efter att utnyttja och snärja honom, samtidigt som han var starkt beroende av och tvungen att luta sig en hel del mot USA. Misslyckanden var inte stormakternas fel, hette det, utan generalsekreterarens: han hade inte ingripit eller ingripit för sent eller på fel sätt eller dragit sig ur för tidigt. Författaren understryker vilka motsägelsefyllda krav som ställdes på FN:
“The Afro-Asians wanted a global institution that could safeguard their new states against the return of empire. The Americans wanted the UN to be a core component of a Washington-centered liberal world.” Och Thants mål var att “reconcile the West and the Third World”.
Det senare var hart när en omöjlig sak. Under Thants period som generalsekreterare rörde sig USA alltmer i riktning mot amerikansk imperiemakt och många framträdande stater i syd försvagade de facto sitt oberoende. Thants hårda kritik av USA:s krig i Vietnam och utvidgningen av bombningarna till Laos och Kambodja skaffade honom starka fiender i Washington och kyliga relationer till presidenterna Lyndon Johnson och Richard Nixon och inte minst till den senares nationelle rådgivare Henry Kissinger som direkt motarbetade vissa av Thants fredsinitiativ.
Sverige tar ingen stor plats i boken. Men U Thant nämner flera gånger Sveriges FN-ambassadör Agda Rössell i varma ordalag och som en vän och bundsförvant, och ett miljöinitiativ taget av hennes efterföljare på den posten Inga Thorsson vann Thants gillande. Svenska fredsbevarande militära styrkor redovisas som viktiga bidrag i flera krishärdar. Insatserna av den svenska Moskvaambassadören Gunnar Jarring som U Thant höll högt och utsåg till ”Special Representative” i samband med sexdagarskriget för att övervaka att Israel enligt en resolution från 1967 skulle dra sig tillbaka till förkrigstida gränser skildras tämligen utförligt. Den ”tyste svensken” eller ”musslan” som journalisterna kallade honom påstods en gång till pressen ha sagt ”No comment”, vilket föranledde kommentaren från Thant: ”I´m sure Jarring would never have gone as far as that.” Jarrings ansträngningar för att åstadkomma fred på rimliga villkor blockerades emellertid av Israel med stöd av USA och Thant förutsåg insiktsfullt att de bestående öppna såren skulle få långgående historiska konsekvenser.
Boken rekommenderas. Den ger nödvändiga perspektiv i ett läge där den hittillsvarande rättsliga ordningen i världen baserad på FN-stadgan mest grundläggande grundsatser, nämligen att rädda kommande släktled undan krigets gissel och att upprätthålla våldsförbudet och non-interventionsprincipen, ifrågasätts och stormakter med USA och Ryssland i spetsen öppet bryter mot dem. Det sägs att FN befinner sig i djup kris och det är nog sant, men samtidigt är det nog lika sant att FN alltid på ett eller annat sätt befunnit sig i kris, eftersom stormakterna sliter i och utnyttjar världsorganisationen för egna intressen och när det så passar dem försvagar FN genom att underlåta att betala avgifter, splittra, skapa missnöje, skylla på organisationen och förvränga dess grundvalar. Thant såg en provkarta på allt detta under sin tid, men höll ändå rakast möjliga kurs.
Om det är så att missnöjet med FN växer så är det fråga om en blandning av kritiska röster med ytterst stridiga agendor. Den amerikanska Trumpadministrationen ifrågasätter FN-systemet och agerar systematiskt vid sidan av FN. Det ryska kriget mot Ukraina utgör ett flagrant brott mot FN-systemet som har långtgående skadlig inverkan på flera plan. Med rätta har den ansvarslösa västliga dubbelmoralen, där man principlöst manövrerar sig fram utan att behandla lika fall lika, kritiserats framför allt av länderna i syd. Särskilt dessa länder har ställt krav beträffande representationen i säkerhetsrådet och en eventuellt utvidgad vetorätt. Sådana tankegångar är värda att diskutera, men det är inte säkert att en sådan reform skulle ge ett FN som är bättre på att uppfylla målet att säkra freden. Det har även talats om att avskaffa vetorätten. Bland annat har Finlands ”värdebaserade realist” president Stubb föreslagit detta. Att avskaffa vetot vore emellertid farligt och krigsbefrämjande.
Nu liksom tidigare gäller det för staterna i syd att vinna bredast möjliga allianser med lyhörda stater i väst för att värna FN-systemet och FN-stadgans grundläggande principer. Annars kan det gå mycket illa med en anarkisk värld där de mäktiga gör som det behagar dem och de övriga har att tåla det.
Läs här en presentation av författaren:
Thant Myint-U | Writer, Historian, Conservationist | Myanmar (thantmyintu.com)