Varje dag kollar jag svenska analyser och kommentarer om Ukraina. Men det är något konstigt med dem. Alla rör sig i samma riktning. På kultursidorna har jag läst långa rader av mobiliserande solidaritetsartiklar. Inget fel på dem. Jag delar ståndpunkterna. Jag har hållit tal på protestmöten. Jag har kallat Vladimir Putin för både krigsförbrytare och mördare, och kommer göra det igen.
Men ändå undrar jag: Var finns de som kritiserar den euroamerikanska reaktionen på kriget, de som inte säger samma sak som alla andra, som ifrågasätter och komplicerar?
I svåra lägen borde väl genomarbetade oppositionella röster välkomnas och vårdas. Nu verkar de i stället, med några enstaka undantag under de senaste dagarna, ha stängts ute. Men när offentligheten blir entonig försvagas det demokratiska förnuftet, det som uppstår i offentliga meningsutbyten, just det man nu försöker försvara i Kiev och Charkiv. Läs artikel