Statsledningens arbete med DCA-avtalet ligger inte i träda. Vissa genomförandeavtal har träffats. Andra är alltjämt under arbete. Tre nya avtal tillkännagavs häromdagen. Kraven på att aktiviteterna enligt avtalet åtminstone skulle ha pausats med tanke på USA:s upprepade krav på Grönland, attacken på Venezuela, aggressionskriget mot Iran, uppbackningen av Israels krigsbrott, hoten mot Kuba samt övriga brott mot den internationella världsordningen har inte satt några spår. Statsledningens devota tillit till USA består och bekräftas även genom de nyligen genomförda ändringarna i lagen om militärt operativt samarbete, som öppnar Sverige som bas för främmande makts operationer mot andra stater.
Genomförandeavtalen
De tre nya avtalen avser enligt Försvarsmakten jurisdiktionsfrågor beträffande straffrättsliga förfaranden, skattebefrielse och in- och utresa. Överenskommelserna utgör icke-bindande underavtal för implementeringen av DCA-avtalet. Närmare information om innehållet lämnar Försvarsmakten inte, men det rör sig sannolikt inte om några större saker.
Ett första genomförandeavtal, Infrastrukturavtalet, som också är hemligt, träffades i juni 2025. Genom detta ska förutsättningar skapas för långsiktigt och effektivt nyttjande av militär infrastruktur på svensk mark. Detta avtal berör uppenbarligen några av DCA-avtalets kärnfrågor. Dels den närmare regleringen av USA:s rätt att fritt använda sjutton svenska militära baser, inklusive möjligheten att få exklusiv rätt till en del av en bas. Dels detaljer rörande amerikanska armé-, flyg- och flottstyrkors fria tillgång till territoriet i övrigt.
Totalt har alltså fyra överenskommelser undertecknats. DCA-avtalet har även kompletterats genom regeringens rambeslut den 17 oktober 2024, som bekräftade amerikanska militära enheters fria tillgång till svenskt territorium under 2024 och 2025 enligt Försvarsmaktens närmare bestämmande.
DCA-avtalen i praktiken
Det är oklart i vilken omfattning det för svensk suveränitet så utmanande DCA-avtalet tillämpats i praktiken, om man bortser från planering och förberedelser.
Försvarsminister Pål Jonson förklarade föga fullödigt i riksdagen den 23 maj 2025: ”Elsa Widding har flera gånger frågat mig om det finns amerikanska vapensystem i Sverige riktade mot Ryssland. Nej, det gör det inte. … vi har varken amerikanska baser i Sverige eller amerikanska stridsspetsar riktade mot Ryssland.”
Enligt Officerstidningen den 16 april 2025 diskuterar svenskarna med amerikanerna om olika möjligheter att förhandslagra förnödenheter som ammunition och drivmedel, men inget är bestämt. Tidningen tar upp Norge, som har motsvarande avtal och där man byggt stora bergrum bland annat i trakten av Trondheim för att förvara utrustning till en amerikansk marinkårsbrigad. Flera gånger har USA emellertid tagit ut materiel från bergrummen och nyttjat utrustningen skarpt, bland annat i krigen i Irak och Afghanistan. Det skulle förvåna om sådana omdisponeringar inte skett även i samband med aggressionskriget mot Iran.
I samma nummer av Officerstidningen svarade Pål Jonson på frågan när ”amerikansk förhandslagring ska vara på plats”? Jonson duckade och bedömde att det kommer att finnas ”lagringsmöjligheter” på plats under 2025. Enligt försvarsministern skulle det till en början troligen handlar om ammunition och drivmedel, men på sikt även mer kvalificerade system och plattformar. Det kommer att styras av Natos nya regionala planer, framhöll han. Det sistnämnda påståendet framstår som särskilt märkligt, eftersom det knappast finns anledning tro annat än att amerikanska aktiviteter kommer styras av vad som ligger i USA:s eget intresse.
I en intervju i Dagens Nyheter den 11 april 2025 konstaterade Pål Jonson att det än så länge inte kommit i gång några större förberedelser för att ta emot amerikansk militär och deras utrustning på de 17 flottiljer, regementen och övningsområden som USA ska få tillgång till. ”Inga amerikanska förläggningar eller förråd har börjat byggas.” Men amerikanska företrädare har varit här i Sverige och tittat på faciliteter.
Slutsatser?
DCA-avtalet är tioårigt och gäller nu åtminstone till mitten av augusti 2034. Därefter förlängs det med ett år i taget, om det inte sägs upp, vilket de ledande militärpolitiska kretsarna här i landet tillbakavisat.
Enligt regeringens hemsida är avtalet ”tillämpligt varje gång amerikanska styrkor befinner sig i Sverige. Men svenskt samtycke ska alltid föreligga, det är inte möjligt för USA att genomföra aktiviteter på svenskt territorium utan svenskt samtycke.” Det vill man gärna tro, men regeringen har i så fall varit vårdslös med formuleringarna, eftersom avtalet i flera avseenden lämnar samtycke till olika amerikanska aktiviteter, och risken är hur som helst stor att regeringen inte förmår stå upp mot amerikanska krav.
Såvitt man kan förstå har DCA-avtalet inte avsatt några nämnvärda spår på svenskt territorium i form av lagringshallar, deponering av materiel eller inkvarteringsmöjligheter, trots att försvarsministern uppenbarligen strävat efter att få till stånd amerikansk närvaro här. Flera skäl kan ligga bakom detta. USA:s omläggning av sin grand strategy i riktning mot Kina kan vara ett skäl. Ett annat kan vara att aggressionskriget mot Iran slukat alla resurser och prioriterats över allt övrigt. Härtill kommer som förklaring även USA:s medvetna strategi att övervältra ansvar och kostnader på de europeiska alliansmedlemmarna, inklusive egna truppneddragningar och hemtagning av materiel. Hur det nu än må förhålla sig med det amerikanska intresset att fastare etablera sig här i landet, får man räkna med att USA vill bevara avtalet, eftersom det ger amerikanerna rättigheter utan några däremot svarande förpliktelser och tillhandahåller en strategisk öppning, som USA i ett visst läge kan ha intresse av att utnyttja.
Att grunda DCA-avtalet med stormakten USA på tillit är godtroget. Att bygga på att avtalet ska bidra till att förstärka försvaret av Sverige är inte hållbart.