När Krimkriget (1853–1856) i Östersjön började närma sig de förenade kungarikena Sverige och Norge lockades kung Oscar I av tanken att med hjälp av de mot Ryssland allierade staterna Storbritannien och Frankrike återerövra Finland. Det innebar att bryta med fadern Karl Johans återhållna 1812 års politik. För Frankrike och England var det angeläget att dra in Sverige–Norge i kriget. Det skulle tvinga Ryssland att inte bara föra krig vid Svarta havet utan till ett tvåfrontskrig med åtföljande splittring av styrkorna. Det kom emellertid inte längre än till den traktat som ingicks 1855, den så kallade novembertraktaten. Några steg i processen som ledde fram till traktaten ska här skärskådas med Lord Palmerston i en av huvudrollerna.
Storbritanniens premiärminister, Lord Palmerston, skrev 1838 en instruktion till ett av sina sändebud, vari han gav till känna tvivel på den svenska försvarsberedskapen:
”I have to instruct you, in case you should find among the Swedes the notion to prevail, that they need make no exertion to defend their own territory against the Russians, because England would always, in case of need, be ready to do so for them – to state in reply that the encroachments of that Power in Norway are matters of direct interest to Sweden, and only of remote Interest to England; and that although England has been ready, in matters of such nature, to assist those who are willing to the utmost of their Power to defend themselves, yet the English Nation would not easily be persuaded to make an effort to aid a people who were by their apathy in time of danger, to show that they did not think their own liberty and independence wort fighting for.”
Detta är ett elegant och välformulerat prov på engelsk taktik i syfte att oroa svenskarna och mana dem att säkra sitt försvar. Bakgrunden var att man från engelsk sida underblåste vad som möjligen kunde uppfattas som ryska framstötar mot det svensk-norska territoriet i Finnmark med isfria hamnar i bland annat Varangerfjorden, där britterna såg framför sig att ryssarna hade planer på att anlägga en marin bas. Detta oroade Storbritannien, dåtidens ledande sjömakt. Palmerston återkom till denna fråga åtskilliga gånger. Utan att gå in på alla detaljer så var de brittiska misstankarna knappast välgrundade. Ryssland hade redan tillgång till egna isfria hamnar i norr.
Som framgår av brevet satt bindande löften om att lämna militärt stöd hårt inne och var näppeligen aktuella. En försiktigt positiv inställning var tänkbar, men det förutsatte att det hotade Sverige till det yttersta och med alla medel försvarade sig självt. Gjorde Sverige det så kunde nog England vara berett att överväga hur man skulle ställa sig. Det var en traditionell brittisk hållning, som ytterst styrdes av det egna nationella intresset. Den engelska njuggheten mot att ställa ut bindande garantier var väl känd. Det var vad Sverige hade att räkna med då, och har att räkna med nu, i en Nato- och JEF-kontext.
I brevet ger Palmerston närmast sken av att Storbritanniens intresse för Finnmark var ringa. I verkligheten hade saken hög prioritet, åtminstone som en fråga att oroa med för att få kung Oscar att lösgöra sig från det vänskapliga bandet med Ryssland och luta över mot västsidan.
Framstötar gjordes till det svensk–norska utrikesdepartementet, där emellertid utrikesstatsministern friherre Stierneld framhöll att det inte fanns anledning till oro. Detta lugnade dock inte Palmerston, som 1839 instruerade sändebudet i Stockholm att klargöra för Stierneld “that her Majesty´s Government hope that Sweden is not about to make any fresh cession to Russia on the coast of Norway”. Stierneld försäkrade att så inte var fallet.
Palmerston återkom 1840 med en ny, skarpare instruktion till sändebudet som ålades att distinkt och officiellt klargöra för Stierneld ”that this is a matter to which the British Government attaches extreme importance, and that Great Britain could not view with indifferences any cession whatever of territory in that quarter by Sweden to Russia”. Stierneld återkom igen med lugnande besked.
Dessa engelska framstötar och svenska försäkringar fortsatte in på 1841, varpå saken försvann från dagordningen. Den väcktes på nytt till liv 1851 när Palmerston, som då var utrikesminister, instruerade sändebudet i Stockholm ”strongly to dissuade the Swedish Govt. from making to Russia any Cession of Territory in that Quarter. Such Cession would only serve as a foundation for further encroachments, and afford a basis of a Naval Station commanding the Coast of Norway.”
Stierneld lovade på nytt att inte godta sådana ryska krav. Han hade emellertid själv tagit upp frågan med britterna, som ett moment i den under kungens ledning inledda omorienteringen, enligt vilken Sverige distanserade sig från Ryssland och lutade sig mer åt engelskt och även franskt håll. Däri ingick att väcka Storbritanniens intresse för svenska försvarsfrågor.
Kriget mellan Ryssland och Turkiet, det som blev till Krimkriget, inleddes i oktober 1853. I december det året avgav Sverige-Norge och Danmark i princip likalydande neutralitetsförklaringar. England och Frankrike förklarade Ryssland krig i mars 1854 och under sommaren genomförde de begränsade och tämligen resultatlösa marina operationer i Östersjön, dock att Bomarsunds fästning på Åland förstördes. Fred slöts i början av 1856.
De franska och engelska försöken att dra med Sverige på den västallierade sidan i den från början rysk-turkiska konflikten tog sin början under framför allt fransk ledning. Kungen var direkt involverad i samtalen och använde sig – vid sidan av de erfarna diplomaterna – av amatörmässiga hemliga agenter under förhandlingarna.
Mot bakgrund av den brittiska oron – genuin eller föreställd – för ryska planer att lägga beslag på områden i Finnmark började Palmerston bli alltmer benägen att ställa ut garantier för Norges territoriella integritet. Redan i augusti 1853 hade han anmodat sändebudet i Stockholm att med den svenska regeringen ta upp förhoppningen om en allians: ”The character and habits and mutual interest of the two countries render this alliance both natural and desirable, and I need not assure you that the earnest wish of her Majesty’s Government is to promote it by every means in their power.”
Detta mynnade dock inte ut i några åtgärder för att värva Sverige eller backa upp fransmännens uppvaktningar av Sverige under 1854 för att få till stånd en allians.
Krigspartiet i Sverige var starkt och ett krig mot Ryssland kunde möjligen stärka dynastin. Men det fanns återhållande faktorer. Dit hörde bland annat rädslan för Ryssland, oviljan att helt bryta med 1812 års politik, kung Oscars försiktiga läggning och misstro mot fransmännens Napoleon III, neutralitetspolitikens förankring hos ständerna och folket samt utrikesstatsminister Stiernelds beslutsamhet att hålla en neutral kurs.
Fransmännen tryckte på för att få Sverige in i kriget och gjorde gällande att Österrike hade lämnat löfte om att gå med. Kungen som hade uppställt detta som ett villkor för att Sverige skulle vara intresserat bad att få se det fäst på pränt. Han ville inte ge sig in i äventyr à la Karl XII. Österrikes motspänstighet, de allierades negligering av det påstådda hotet i norr och britternas brist på entusiasm höll kungen tillbaka.
Inför Krimkriget såg Palmerston i den ”ryska faran” ett hot mot Englands världsherravälde. Han var i och för sig medveten om att det samtida, tämligen utbredda talet om Ryssland som ”the incarnation of Satanism in policy” var en klar överdrift, men var inställd på att utnyttja den rådande ”Russophobien” för att legitimera en aktiv engelsk interventionspolitik mot ryska framstötar. Palmerston såg Ryssland som ”a great humbug” och ansåg att England kunde ”throw her back half a centuary in one campaign.” Hans optimism, som omfattade en tänkt styckning av Ryssland, kom till uttryck i ett brev 1854, där enligt inledningsorden även Sverige kunde få sin beskärda del: ”My beau ideal of the war which is about to begin with Russia is as follows: Aland and Finland restored to Sweden.”
Från engelsk och fransk sida lockade man med en återerövring av Åland och det övriga Finland. Kung Oscar lyssnade på locktonerna ett bra tag och formade egna tankar om på vilka premisser han var villig att ge sig in i stormaktspolitiken. Han ställde krav som friarna inte var beredda att leva upp till i deras helhet: subsidier, försvarsgarantier, österrikisk anslutning och Finland återerövrat. Det blev till slut tack och lov inget av det. Freden kom till kungens stora besvikelse emellan och avstyrde de vettlösa planerna.
Den engelska marinen hade föreställt sig att Ålandsöarna skulle utgöra ett tillräckligt bete för Sverige att gå med i kriget och hade därför skjutit upp en brittisk örlogsattack mot åländska Bomarsund. Detta hade man tänkt skulle öka den svenska aptiten. När man insåg att detta var ett misstag hade man givit order om att lägga beslag på ön. Men det hade inte hjälpt. Åland hade erbjudits till Sverige, som dock hade tackade nej, eftersom det stred mot den av Sverige deklarerade neutraliteten.
Subsidiefrågan var en stötesten bland andra. Fransmännen var öppna för subsidier. Den engelske premiärministern Lord Aberdeen gav uttryck för sitt misstroende mot en potentiell allierad som krävde subsidier, då var det bättre att betala till Österrike.
Drottning Victoria förvånades 1855 när hon fick klart för sig att hennes ministrar var inne på att erbjuda en territoriell garanti ”without the counterbalancing advantage of Sweden giving us her assistance in the war”.
Palmerston tog löpande del av oroande, men uppenbarligen till stora delar ovederhäftiga rapporter från en brittisk konsul i Nordnorge, Crowe, en äventyrare (misstänkt för att syssla med smuggling till Ryssland), som målade upp skrämmande hotbilder. Palmerston antecknade i juni 1855: ”It might be well to enter into some agreement with the King of Sweden and Norway binding him to make no concession whatever to Russia whether of Fishery Rights, Pasture Rights or Territory without the consent of Great Britain. Such a treaty would be security to us and a definitive support to him.” Palmeston framstår här som initiativtagaren till novembertraktaten.
Kung Oscar gick i princip med på upplägget, men ansåg att även Sveriges territorium borde omfattas av den tilltänkta garantin. Napoleon III var först motvillig till att underteckna en traktat med Sverige som inte var ”offensive as well as defensive”, då han inte hade släppt tanken på en krigsallians: varför skulle man ställa ut en garanti utan att få motsvarande fördel i form av aktivt bistånd i kriget mot Ryssland? Frankrike och Storbritannien skulle, som kejsaren lyfte fram, bara binda upp sig och kunna bli tvungna att gå in i ett krig på grund av en politik som de inte hade kontroll över. Den franske kejsaren prövade andra uppslag för att åtminstone få Sverige att överge sin neutralitet och backa upp de allierade utan att träda in i kriget, men föll till föga för svenskt motstånd. Den brittiska linjen godtogs.
Den engelske utrikesministern Lord Clarendon såg traktaten som del i en lång linje av inringning för att begränsa Rysslands framtida expansion och ”by endeavouring effectually to confine her on all sides we shall take the best means of avoiding future collisions”.
Traktaten undertecknades den 21 november 1855. Den var först ställd till den ryske kejsaren, men det ändrades till Ryssland. Stierneld hade förgäves begärt att den i stället skulle ha ställts till envar stat.
Den garanti Frankrike och Storbritannien ställde ut är vag. Den begränsades till att de två staterna skulle ”engage to furnish […] sufficient naval and a military forces to co-operate with the naval and military forces of his said Majesty [kung Oscar], for the purpose of resisting the pretensions or aggressions of Russia. The description, number, and destination of such force shall, if occasion should arise, be determined by common agreement between the three Powers.” Det är lätt att rygga en sådan garanti redan genom att hänvisa till att man inte kunnat komma överens om styrkebidragen.
När traktaten offentliggjordes väckte den betydande uppmärksamhet och den tolkades, prisades och kritiserades. Från rysk sida hade man inte förväntat sig en sådan brist på förtroende: detta skadade de mellanstatliga förbindelserna allvarligt. I engelsk press hyllades traktaten som ”an insurmountable obstacle between that aggressive government and the object of its fondest desire – an access to the Atlantic Ocean” (The Times). Vissa spekulerade i att det fanns hemliga klausuler om att gemensamt bekämpa Ryssland. Inget tyder på att så var fallet.
Den österrikiske före detta statskanslern Furst Metternich, som hade dominerat den europeiska diplomatin under decennier, fällde omdömet att traktaten var både ”defensiv och offensiv”. Ja, politiskt sett rådde det ingen tvekan om mot vilken stat udden var riktad och i förlängningen, om kriget hade fortsatt och tagit fart i Östersjön, hade risken för svensk involvering till följd av traktaten ökat dramatiskt. Metternich anade antagligen att kung Oscar såg framför sig en möjlig offensivallians, som dock kom att stävjas av, som kungen såg det, missriktad allierad fredsvilja.
Stierneld hade tidigare skrivit till en kollega och ställt den högst relevanta frågan: ”Men kan en neutral stat sluta ett fördrag, visserligen rent defensivt, dock tydligen riktat mot en av de krigförande, med de båda andra?” Det kunde den tydligen i praktiken. Även de engelska kronjuristerna ställde sig frågande till detta, men lät saken bero eftersom traktaten låg i brittiskt intresse.
Carl Hallendorff skriver i sin bok rörande diplomaternas privatbrev under Krimkriget om Napoleon III att ”det får betvivlas, om han ett ögonblick skulle allvarligt reflekterat på traktatens realprestationer, därest sådana verkligen behövts. En större trygghet för Sverige-Norge än denna dubiösa traktat var utan fråga Rysslands grundliga utmattning efter kriget samt även kejsar Alexanders genomgående fredliga politik.” Hur pass inriktat på ”realprestationer” Storbritannien de facto skulle ha varit förblir en hypotetisk fråga.
C. F. Palmstierna skriver träffande i sin avhandling om Sverige, Ryssland och England 1833 – 1855 att närmast sanningen kommer man nog genom att beteckna fördraget ”såsom – till mycket stor del – frukten av ett intimt samarbete mellan svenska aspirationer och en skickligt applicerad bluff- och skrämseltaktik å Englands sida”.
Utrikesstatsministern Stierneld, som inte var direkt invigd i kungens alliansöverläggningar med fransmännen, var kritisk mot krigsprojektet men lojal mot kungen. Han skrev klokt i maj 1854 i ett brev till det svenska sändebudet i Sankt Petersburg om de fransk-brittiska försöken att involvera Sverige i krigets nordliga flank:
”Huru de Westra Hofven kunna hysa den tron att en sådan framställning genast borde röna framgång; hure de, innan de ännu uträttat annat än att demontera några kanoner och bränt upp några hus, anse sig kunna föreslå en stat som besvurit en neutralitet den de sjelfva på det högsta gillat, att ett par månader bryta densamma – äro frågor som jag icke ens vågar göra mig sjelf, men som en och annan Tidningsartikel besvarar. –
Ett bevisar dock allt detta eller att de med sådan lättsinnighet kastar sig in i denna hvirfvel att de nu icke rätt veta huru de med heder skola kunna hålla hvad de lofvat och nödgas för detta ändamål söka att tubba en svag stat att komma dem till hjelp.
Jag vill ej yttra mig öfver det i ögonen fallande orimliga uti förslagets enkelheter. Subsidier, men hvilka äro tillräckliga till krigets förande med den styrka som blefve nödig för att föra det med all den kraft, ty våra Ständer bevilja sannerligen icke en skilling, då de och folket, utom några blinda brushufvuden, äro förtjusta öfver neutraliteten. Garantier för framtiden, men hvilka kunna de lemna som äro nog säkra för att derpå förlita sig. Huru skulle det t. e. komma att se ut med en Fransk armé i Finland, under en vinter kampanj derstädes och avskuren från alla communicationer med hemlandet samt kämpande med en överlägsen styrka, ty vi bör ej förglömma och förbise att Finland numera är Rysslands ögonsten och att detta mäktiga rike kommer att uppoffra sin sista man och sin sista rubel.”
Ryssland tvingades väga in novembertraktaten i sina bedömningar av läget, där motgångarna på den sydliga fronten var överskuggande. Att Sverige kunde vara på väg att glida in i krigets nordflank på fel sida var dock något att ta hänsyn till. Det kan möjligen ha bidragit till att Ryssland snabbt och utan förbehåll sade ja till de av Österrike förmedlade fredsvillkoren (som dock var balanserade). Det var en fred som i synnerhet Frankrike tryckte på för.
De två västallierade skrämde upp och utnyttjade svensk svaghet och fantasier om Finland för att isolera och inringa Ryssland. I stället för att förhålla sig kyligt avvaktande, då inga faktiska hot från ett redan försvagat Ryssland förelåg eller var att vänta, lät sig Sverige snärjas av en novembertraktat, som i onödan öppnade för västlig inblandning i Sveriges affärer och försvar. Detta kunde särskilt Storbritannien ha missbrukat genom krav på baser och svensk samordning med britterna under deras kommando. Värdet av garantierna var beroende av osäkra framtida politiska beslut. Sverige gjorde sig i onödan till ovän, närmast fiende till Ryssland. I övrigt bör tilläggas att fredsvillkoren innebar att Ryssland förband sig att inte befästa eller uppföra militära anläggningar på Åland. Alltid något.
Palmerston lyckades att få igenom väsentliga delar av sin politik, som bottnade i hans övergripande synsätt:
”As to the romantic notion that nations or Governments are much or permanently influenced by friendships, and God knows what, why, I say that those who maintain those romantic notions, and apply the intercourse of individuals to the intercourse of nations, are indulging in a vain dream. The only thing which makes one Government follow the advice and yield to the counsels of another, is the hope of benefit to accrue from adopting it, or the fear of the consequences of opposing it.”
Det var en politik vars politiska kärna det kan finnas anledning att hålla i minnet:
“We have no eternal allies, and we have no perpetual enemies. Our interests are eternal and perpetual, and those interests it is our duty to follow.”
Sverige har nog en del att lära av detta. Sverige har gått in i ett snärjande och avledande medlemskap i Nato utan reella garantier och i ett långtgående och trassligt DCA-avtal med USA som i värsta fall kan göra oss till vasall. Sverige har vidare deltagit i det förödande i bombkriget mot Libyen för ”regime change”. Nu kan Sverige vara på väg in i en så kallad koalition av villiga stater, möjligen under amerikansk ledning, som kan komma att delta i aggressionen mot Iran. Detta kan inte vara en politik som tjänar nationen bäst. För Sverige gäller det att bevara självständigheten och handlingsfriheten för att fritt orientera sig, avvakta, undgå alla krigiska förvecklingar, bedöma det egna läget och se om sitt försvar samt hålla distans till stormakternas ständiga locktoner, manövrerade och påtryckningar.
Lästips:
Carl Hallendorff, Konung Oscar I:s politik under Krimkriget, Kungl. Vitterhets Akademiens handlingar, 1930
Carl Hallendorff, Oscar I, Napoleon och Nikolaus, Hugo Gebers Förlag, 1918
Carl Michael Runeberg, Sveriges politik under Krimkriget, Ekenäs tryckeri, 1934
C. F. Palmstierna, Sverige, Ryssland och England 1833 – 1855, Nordstedt & Söner, 1932
Paul Knaplund, Finmark in British Diplomacy, The American historical review, 1925