Texter

Vi återpublicerar här en ett inlägg av Ingemar Folke från 15 juni 2018 (Utgivarna)

På 1950-talet tillfördes Ukraina halvön Krim, som 1784 hade erövrats av Ryssland. Efter Sovjetunionens upplösning ingår Krim i Ukraina. På våren 2014 annekterade Ryssland självsvåldigt Krim. Annekteringen stod i strid med FN-stadgans förbud mot hot om våld.  Ryssland anordnade en folkomröstning på Krim. Ryssland meddelade att nästan alla som deltog i omröstningen ville att Krim skulle tillhöra Ryssland.

Resultatet av en omröstning, som anordnats av den annekterande staten, har givetvis ingen folkrättslig betydelse. Inte ens ett resultat från en korrekt anordnad folkomröstning kan enligt folkrätten rättfärdiga att en stat med hot om våld tillskansar sig en bit av en annan stats territorium.

Men har inte de till största delen rysktalande Krimborna rätt att själva bestämma om de vill tillhöra Ukraina eller Ryssland? Utgör inte detta en del av ”folkens självbestämningsrätt”, som också nämns i FN-stadgan?

Läs mer

Kapprustningen i Arktis och Nordkalotten mellan Ryssland och USA handlar inte minst om kontroll av hav och landområden för att säkra respektive stats strategiska kärnvapen inför en möjlig framtida nukleär kraftmätning dem emellan.

Rysslands mål är att säkra passage ut till Nordatlanten av de atomdrivna kärnvapenbestyckade ubåtarna, medan USA med sin återuppsatta ”Andra flotta” och genom baser i Nordnorge och på Island förbereder blockering av den ryska ”Norra flottan” och vill skapa möjligheter att slå mot baserna på Kolahalvön. Detta har inte mycket att göra med Rysslands ambitioner i övrigt att skapa intressesfärer längs sina gränser i Europa, där angreppet på Ukraina är det mest flagranta exemplet.

Det faktum att Arktis och Nordkalotten inte i första hand utgjort områden, där Ryssland utgångsgrupperat sig för att kunna angripa Natos medlemsstater har tidigare möjliggjort för alla parter att betrakta regionerna som lågspänningsområden, där man velat undvika onödiga provokationer. Ett undantag gäller för Norge, där Finnmark med sin närhet i till Kolahalvöns ryska kärnvapenbaser alltid varit ett känsligt område, och Norge har strävat efter att både upprätthålla normala relationer med Ryssland och stärka sitt militära försvar i regionen.

Stora delar av den här politiken håller nu på att snabbt förändras.

Läs mer

”I Sverige är det hela folket som är armén”.

Så skrev Moa Martinsson 1942 i en liten skrift ”Armén vid horisonten” där hon också framhåller att ”Hemvärn är det vackraste av alla krigiska ord”. Hur fint har inte författarinnan med dessa ord tecknat grunden för hela vårt försvar, nämligen folkförsvaret och dess förankring i vårt land.

Erik G Bengtsson, chef för armén, i inledningen till jubileumsboken HEMVÄRNET 1940 – 1990, som gavs ut 1990.

Sverige ska, anslutet eller inte till USA/Nato, ha en självständig säkerhetspolitik för FREDEN.

Vår säkerhetspolitik bestäms främst av stormakterna – Ryssland och USA – i vår närhet, båda två med kärnvapenpotential i spetsen för sin maktutövning. De båda kärnvapenmakterna är till och från uttalade antagonister och hotar då varandra även med kärnvapen.

Sverige har militärgeografisk närhet till båda stormakterna med gräns till dem bägge i Östersjön och i Västerhavet, med fria vattenvägar för olika parter.

Såväl Ryssland som USA har militära maktmedel – flyg och missilrobotar – som inom 30 minuter kan nå mål i Sverige med bekämpning; mindre luftburna markstridsförband kan snabbt följa bekämpningen. Sveriges territorium har stor militärstrategisk betydelse för Ryssland liksom för USA. Betydelsen är både defensiv och offensiv– dock olika för parterna, vilket kräver återkommande analys.

Läs mer

Än pågår Rysslands krig i Ukraina! Hur länge ska det pågå? De flesta krig med stormakten USA som ägt rum i modern tid har hållit på inte i månader utan år: USA:s krig i Afghanistan, Irak och Libyen, när tog de krigen slut? Slutpunkten är otydlig.

Sedan Rysslands anfall på Ukraina den 24 februari, har, fram till mitten av augusti, 5 514 civila verifierats döda enligt FN. Vad gäller truppförluster är siffrorna osäkra men högre än antalet dödade civila. För varje dödad människa är många skadade.  Och kring varje dödad och skadad finns alla översiggivna närstående.

Enligt min moraliska uppfattning av kriget i Ukraina ligger skulden till kriget hos Ryssland, angriparen. NATO:s utvidgning, de amerikanska nykonservativas lust att försvaga Ryssland, svikna tidigare löften, stormaktsspelen mellan USA, Kina och Ryssland, inget kan berättiga Rysslands anfallskrig mot Ukraina. Detta moraliska ställningstagande snedvrider inte förmågan att uppfatta verkligheten.

Läs mer

Försvarsmakten publicerade den 16 september en första delrapport om det pågående arbetet att förbereda och anpassa försvaret till Nato vid ett kommande medlemskap.

Då regeringen lämnade in Sveriges ansökan om medlemskap till Nato den 18 maj i år hävdade man att konsekvenserna utretts i den säkerhetspolitiska rapporten och att denna utgjorde det viktigaste underlaget. Regeringens rapport på 51 sidor hade mindre än en sida om de militärstrategiska konsekvenserna av ett medlemskap.

Det mest konkreta fanns under rubriken ”Utveckling av existerande försvarssamarbeten vid ett svenskt Natomedlemskap”, där man säger att existerande försvarssamarbeten med andra länder kan fortsätta vid ett Nato-medlemskap. Ingenting fanns om hur ett medlemskap skulle påverka det svenska försvaret, vilket vi kommenterat tidigare.

Regeringen gav istället, efter det att ansökan lämnats in, Försvarsmakten i uppdrag att börja utreda konsekvenserna för försvaret!

Det Försvarsmakten nu publicerat är ett referat och hela delrapporten är inte offentliggjord, men man får utgå från att huvuddelarna stämmer, även om det sannolikt finns sekretessbelagda avsnitt.

Kraven från Nato är en omfattande kursändring av det svenska försvaret. Svenska bidrag av förband till Nato kan komma att bestå av fartyg till alliansens stående marina styrkor, stridsflyg till beredskapsstyrkor för air policing och marktrupp till förstärkningsstyrkorna i Baltikum och Östeuropa, Enhanced Forward Presence (eFP).

Läs mer

Joseph Roth och Gustaf Hellström var generationskamrater, och det kan därför vara på sin plats att inleda det här anförandet med några biografiska och geografiska data och jämförelser. I en viss mening skulle man kunna kalla dem för gränsvarelser.

De föddes nära riksgränser – i Gustaf Hellströms fall en gräns som sedan länge hade varit utplånad, den mellan Sverige och Danmark, i Joseph Roths fall en som skulle förskjutas under och även efter hans levnad. Kristianstad är fästningsstaden, Brody – där Joseph Roth föddes 1894, tolv år efter Hellström – anlades som en med privilegier utrustad handelsstad, när denna del av Polen – Östgalizien – i samband med den polska statens styckningar i slutet av 1700-talet tillfördes den österrikisk-ungerska monarkin: någon mil längre bort låg Ryssland, som tog sin beskärda del av bytet; Preußen, det vi idag skulle kalla Tyskland, fick också ett stycke polsk mark.

Allt detta förändrades med första världskriget, som Gustaf Hellström tillbringade mesta tiden av som utrikeskorrespondent i Paris och Joseph Roth som frivillig i den österrikiska armén. Det är litet oklart vad den senare sysselsatte sig med där, men när han demobiliserades efter det tysk-österrikiska krigsnederlaget 1918, kom han ganska snart att ägna sig åt journalistik. Hellström och Roth blev alltså båda reportrar, fast vid litet olika tidpunkter, och två av de främsta inom sina respektive språkområden. Roth skrev för tyskspråkig press, under en kortare tid i Wien, därefter med bas i Berlin, fram till Hitlers maktövertagande, när han som jude måste ta till emigrationen.

Båda – Hellström och Roth – ägnade sig vid sidan av journalistiken åt mer eller mindre skönlitterärt författarskap. Hellström skrev noveller och romaner; den unge Roth hängav sig med förtjusning, som det verkar, åt dagsvers och feuilletoner, ett slags bildat småprat i kortformat. År 1923 romandebuterade han med Spinnennetz, Spindelnätet – en studie i den fascistiska personligheten och, enligt vad kännarna anser, det första fiktionslitterära verk, där Adolf Hitler förekommer med namns nämnande.

Läs mer

”Försvaret av Sverige sker i Ukraina”, skriver Aftonbladets kolumnist Peter Kadhammar (”Visa riktig solidaritet och skicka kanoner till Ukraina”.14/9). Han vill, att vi ska skeppa våra moderna artilleripjäser Archer till detta land, och detta trots att han i samma artikel medger, att Sverige ”i dagsläget” har endast 24 artilleripjäser, medan Finland har 700 stycken, visserligen av annat slag.

Det där låter bekant. Under Vietnamkriget fanns det de, som reste parollen: ”En luftvärnskanon till Vietnam!” Det var personer inom KFMLr, en renodlat stalinistisk organisation. Den svenska FNL-rörelsen hade inga sådana tankar. Den stod för politiskt och ekonomiskt stöd till den sydvietnamesiska befrielserörelsen men hade inte vapenleveranser på sitt program.

Läs mer