Texter

”In fact, this strategic objective may have been in place from the start. In March, more than a month before the new U.S. policy was announced, Chas Freeman, previously Assistant Secretary of Defense for International Security Affairs, observed,

’Everything we are doing, rather than accelerating an end to the fighting and some compromise, seems to be aimed at prolonging the fighting, assisting the Ukrainian resistance—which is a noble cause, I suppose, but…will result in a lot of dead Ukrainians as well as dead Russians.’

Freeman’s observation points to an uncomfortable truth: America’s two war aims are not really compatible with each other. Whereas a humanitarian effort would seek to limit the destruction and end the war quickly, the strategic goal of weakening Russia requires a prolonged war with maximum destruction, one that bleeds Russia dry of men and machine on battlefield Ukraine. Freeman captures the contradiction in a darkly ironic quip: ’We will fight to the last Ukrainian for Ukrainian independence.’”

Abelow, Benjamin. How the West Brought War to Ukraine: Understanding How U.S. and NATO Policies Led to Crisis, War, and the Risk of Nuclear Catastrophe (p. 11). Siland Press. 2022

Nu vid nyår har det gått mer än 10 månader sedan Ryssland angrep Ukraina. Mot alla odds kämpar det ukrainska folket vidare mot den ryska aggressionen. Det är ett rättfärdigt försvarskrig mot en angripare.

Rysslands intervention är ett allvarligt brott mot folkrätten och Ryssland bryter också mot krigets lagar genom terrorangrepp med missiler och drönare mot civila mål och civil infrastruktur.

Över huvudet på Ukraina pågår dessutom ett stormaktspel där USA för ett krig genom ombud som uppenbarligen syftar till att skada Ryssland så mycket som möjligt även om det blir Ukraina som får betala priset för det som ser ut som ett krig utan slut.

Ryssland å sin sida göra olika utspel och antyder en möjlig förhandlingslösning för att sedan dra tillbaka förslaget och istället hota med taktiska kärnvapen.

Vart det här stormaktspelet leder vet vi inte.

Oavsett stormakternas agerande bakom kulisserna och oavsett om Natos utvidgning fram till Rysslands gränser, i strid med löften som västsidan gav i samband med Sovjetunionens upplösning, har provocerat fram konflikten, är det ukrainska folkets kamp rättfärdig.

Småstater som värnar om fred och oberoende kan dra viktiga lärdomar från ukrainarnas försvarskrig.

Läs mer

Dåvarande Utrikesministern Ann Linde svarade på en fråga om vår säkerhet i riksdagen den 23 februari:

”Den militära alliansfriheten ger Sverige handlingsfrihet att i varje given situation agera på det sätt som bäst gagnar avspänning och en fredlig utveckling samt säkrar Sveriges självständighet i utrikespolitiken.”

Den svenska linjen som den hade formulerats i regeringens utrikesdeklaration den 16 februari låg då fast.

Enligt en intervju i DN var inget avgjort den 6 april, då Linde fick en fråga om Sverige skulle följa Finland: ”Det kan mycket väl bli olika beslut. Vi har olika historia, vi har olika geografi. Det är inte alls säkert att vi kommer till samma slutsats.”

Den 11 april på morgonen kommer dåvarande försvarsministern Peter Hultqvist enligt egen utsago fram till att medlemskap i Nato är det enda rätta för Sverige. När Ann Linde och dåvarande statsministern Magdalena Andersson kommer till insikt är enligt egna utsagor mer glidande.

Den finska regeringens ytterst Natovänliga säkerhetspolitiska analys presenterades den 13 april.

Den 11 april meddelade Socialdemokraterna att man skulle inleda en intern säkerhetspolitisk dialog mot bakgrund av att Sveriges säkerhetspolitiska läge hade förändrats ”i grunden”. I underlaget för dialogen, som genomfördes i slutet av april och början av maj, lyftes bland annat följande fram: ”Det är viktigt att Sverige fortsatt bedriver en stark och självständig utrikespolitik. Utrikes- och säkerhetspolitiken går hand i hand.” Dialogen avslutades den 12 maj. Ann Linde och Peter Hultqvist ingick i kretsen som höll i den.

Läs mer

Jan Wickbom överste av 1:a graden har avlidit 98 år gammal. Jan Wickbom var under en stor del  av sin karriär regementschef på I 19 i Boden.

Han var en konsekvent förespråkare för ett svenskt territorialförsvar baserat på allmän värnplikt. Vi lärde oss oerhört mycket av hans tänkande. Hans värdefulla och handfasta analyser står sig än i dag.

Jan Wickbom bidrog med flera texter till sajten alliansfriheten.se

Vi återger här ett stycke ur hans kapitel  Den hårda kärnan i antologin Försvaret främst , Celanders förlag 2015, som ligger på sajten och kan laddas ned här.

Vapenföra män i en viss ålder bör, av både säkerhets- och försvarspolitiska skäl, inkluderas i en försvarsmakt och ha plikt att utbilda sig i fred och att tjänstgöra i krig. Plikt betyder inte vill och inte förstånd utan måste. Man gör vad man skall med en inre tillfredsställelse. Alla vapenutbildade svenska medborgare kan inte vara soldater i krig. Under tjugo år av kalla kriget hade försvarsmakten i uppgift att kunna mobilisera alla värnpliktiga män i åldersklasserna 20–47 år. Nu skulle emellertid samhället inte fungera om så många mobiliserades.

Det finns två vedertagna modeller för att begränsa storleken på värnpliktigas försvarsmakter: att göra urval bland de mönstringsskyldiga och att mobilisera blott de yngre åldersklasserna. Urvalsmodellen leder ofrånkomligen – hur urvalet än sker – till en klyvning av samhället. Vilka som blir favoriserade och vilka som blir eftersatta kommer alltid att diskuteras, men att klyvningen innebär en försvagning av nationen är ovedersägligt. När ansvaret för nationens försvar åläggs en utvald grupp av medborgare är det ett incitament till inrikes stridigheter mellan dem som skall försvara Sverige och dem som inte behövs. Vidare kanske det inte längre blir frågan om hur stora resurser som skall satsas på nationens försvar, utan strävan kan i stället bli att antingen satsa så lite eller så mycket som möjligt på särintresset militärt våld. Minimeringen underlättas om ansvaret för försvaret förskjuts till Nato. En maximering riskeras om det politiska målet för det militära våldet kräver offensivt uppträdande. Åldersklassbegränsningen har en från demokratisk rättvisesynpunkt och från skonsamhetssynpunkt lämplig karaktär. Det är en styrka att alla vapenföra män blir utbildade och under viss tid av sitt liv har det direkta ansvaret för nationens försvar. Det är nationen – nationens medborgare – som försvarar sig, inte några utvalda elitsoldater. (s 131-132)

”There are very grave dangers—that is all I am going to say today—in letting everything run on and pile up until something happens, and it passes, all of a sudden, out of your control.

With all consideration of the facts, I believe it right to say today that the best chance of avoiding war is, in accord with the other Western democracies, to bring matters to a head with the Soviet Government, and, by formal diplomatic processes, with all their privacy and gravity, to arrive at a lasting settlement. There is certainly enough for the interests of all if such a settlement could be reached. Even this method, I must say, however, would not guarantee that war would not come. But I believe it would give the best chance of preventing it, and that, if it came, we should have the best chance of coming out of it alive.”

Churchill i underhuset januari 1948

Efter avslutad remissomgång med extremt kort tid för överväganden överlämnade den finska regeringen den 5 december till riksdagen (Eduskunta) sin proposition om medlemskap i Nato.

Det ser ut som en tanke att följande dag, den 6 december, är Finlands självständighetsdag. Den dagen för 105 år sedan förklarade sig Finland självständigt i förhållande till Ryssland. Den nya sovjetiska ledningen, som tog makten i Ryssland, erkände rätt omgående Finland som suverän nationalstat. Men mycket vatten har runnit under broarna sedan dess.

Finland är nu på väg in i Nato i enlighet med den högsta statsledningens agenda. Ingen betydande opposition gör sig hörd. När frågan om medlemskap i Nato första gången behandlades i riksdagen var det 188 röster för och bara 8 mot en ansökan. Det är nog det finska sättet. När statsledningen anvisat vägen samlas man på gott och ont bakom den. Det har emellertid hakat upp sig på vägen mot det hägrande målet till följd av framför allt turkiska kravlistor, som pedagogiskt illustrerar en aspekt av det Nato, där man anser sig höra hemma. Vi får se hur det hela kommer att utveckla sig. Tidshorisonten är öppen. Turkiet tycks se med betydligt blidare ögon på Finland än på Sverige.

Den finska regeringens proposition om anslutning till Nato överensstämmer i allt väsentligt med det utkast till proposition, som vi redan kommenterat på den här sajten. De begränsade justeringar av texten som gjorts är huvudsakligen av formell karaktär och baserade på kommentarer från olika välvilligt inställda finska myndigheter.

Läs mer

Försvarsmakten har presenterat en ny perspektivstudie och samtidigt har regeringen tillsatt en ny förvarberedning.

Perspektivstudien skall ge målbilden för 2030. Den framtida försvarsmaktsstruktur som studien presenterar visar att ”förslagen kommer att ge ett väsentligt tillskott till Natos förmåga, framför allt i norra Europa.” Men man ser även ett längre perspektiv och den militärstrategiska analysen och försvarskonceptet är utarbetade mot 2045. Eftersom Sverige ännu inte är medlem i Nato bygger perspektivstudien på antaganden, där Sveriges roll som allierad ”vägts in så långt praktiskt möjligt utifrån kända ingångsvärden”.

Även om säkerhetssituationen i världen under de närmaste decennierna påverkas främst av rivaliteten mellan Kina och USA kommer Ryssland inom överskådlig tid att utgöra det största hotet i närområdet, skriver man i perspektivstudien, och Sverige måste fortsatt kunna möta olika typer av angrepp och försvara territoriet även som allierad.

Läs mer

[…] Den internationella politiken jämförs ofta med ett schackparti i vilket de små staterna spelar bondens roll, och man tror att stormakterna kan flytta dem precis som de vill. Ytligt sett kan det också se ut som om denna liknelse skulle bekräftas av Finlands öde. Under de stora internationella kriserna har Finland endast haft en obetydlig, på sin höjd marginell inverkan på händelseutvecklingen. Den finska utrikespolitikens valfrihet har varit till ytterlighet begränsad, den har inskränkt sig till att välja mellan dåliga och ännu sämre alternativ. Tysklands sändebud i Helsingfors under det andra världskriget Wipert v. Blucher säger också i sina memoarer att ”Finland rycktes med i storpolitikens virvlar som en drivande stock rycks med av en strid finsk fors.” Jämförelsen är på sätt och vis lockande, eftersom den befriar Finland från ansvar. Men historiskt sett är den felaktig. Den internationella politiken är inget schackparti.

Enligt spelets regler borde den finske bonden för länge sedan vara bortspolad från spelbrädet. Men Finland klarade sig med livet i behåll från andra världskrigets prövningar och har sedan dess trots det kalla krigets spänningar befäst sin ställning som neutral stat. Också under de allra svåraste tiderna har landets öde ändå i sista hand berott på de beslut som nu fattats av finländarna själva. Inte i något skede av sin självständighets historia har Finland varit ett viljelöst objekt för andra länders politik. Häri ligger enligt min åsikt nyckeln till ”den finska gåtan”. Ty när man färdas utför en fors måste man fortsätta att ro. Från stranden sett kan det verka gagnlöst eller rent av löjligt, men det är nödvändigt för att kunna styra båten till lugnt vatten. Finland har klarat sig ur ”storpolitikens virvlar” därför att det finska folket också i de svåraste lägen haft ”sisu” att fortsätta att ro och samtidigt tillräckligt omdöme att inte försöka ro motströms.

Max Jakobson, Egna vägar, Studier i Finlands utrikespolitik efter andra världskriget, P. A. Norstedt & Söners Förlag, 1968

Läs även presentation av Max Jakobsons bok Finlands väg  1899–1999. Från kampen mot tsarväldet till EU-medlemskap

Den framstående tyske folkrättsprofessorn Kai Ambos har i november 2022 låtit publicera i Journal of International Criminal Justice en viktig artikel: Ukraine and the Double Standards of the West.

Ambos budskap är att Väst, under ledning av USA, EU och Nato, hävdar att man försvarar en regelbaserad internationell ordning genom sitt stöd till Ukraina, samtidigt som man är inkonsekvent i sin syn på internationell rätt.

Västs syn är ingalunda allmänt accepterad, särskilt inte i ”the Global South”. I artikeln försöker Ambos förklara anledningen till detta begränsade stöd genom att peka på både historiska och aktuella västerländska inkonsekvenser med hänsyn till folkrätten.

Läs mer