Försvarsmakten har presenterat en ny perspektivstudie och samtidigt har regeringen tillsatt en ny förvarberedning.
Perspektivstudien skall ge målbilden för 2030. Den framtida försvarsmaktsstruktur som studien presenterar visar att ”förslagen kommer att ge ett väsentligt tillskott till Natos förmåga, framför allt i norra Europa.” Men man ser även ett längre perspektiv och den militärstrategiska analysen och försvarskonceptet är utarbetade mot 2045. Eftersom Sverige ännu inte är medlem i Nato bygger perspektivstudien på antaganden, där Sveriges roll som allierad ”vägts in så långt praktiskt möjligt utifrån kända ingångsvärden”.
Även om säkerhetssituationen i världen under de närmaste decennierna påverkas främst av rivaliteten mellan Kina och USA kommer Ryssland inom överskådlig tid att utgöra det största hotet i närområdet, skriver man i perspektivstudien, och Sverige måste fortsatt kunna möta olika typer av angrepp och försvara territoriet även som allierad.
I regeringens anvisningar till den nya Försvarsberedningen finns inte mycket av konkreta riktlinjer annat än att en första rapport skall lämnas senast den 2 juni 2023 och i en andra etapp redovisa den ekonomiska ramen senast den 26 april 2024. Försvarsberedningen skall i den andra etappen lämna förslag till totalförsvarets fortsatta inriktning och utformning till och med 2030 och även behandla perioden till och med 2035.
Arbetet i beredningen skall förutom det tilltänkta Nato-medlemskapet bygga på erfarenheter från Rysslands anfallskrig mot Ukraina.
Perspektivstudien anger att Rysslands förmåga att genomföra militära angrepp mot Sverige utgör den hotbild som styr hur det svenska försvaret dimensioneras.
Krigen idag kommer att ändra karaktär, hävdas i studien. En motståndare kan genomföra en mängd olika former av attacker, provokationer, påverkansoperationer och sabotage över tid. Dessa kan pågå under en mycket lång tid och syftar till att destabilisera staters uthållighet och motståndskraft, som moment i att påtvinga motståndaren sin vilja.
Sverige kommer som Nato-medlem att åläggas delta i försvaret av de övriga medlemsstaternas territorium och vi bör, enligt studien, snabbt och med hög ambitionsnivå kunna delta i försvaret av deras territorium.
En viss oro framkommer om vilka säkerhetsgarantier vi själva kan få. Behovet kvarstår, skriver man, att förstärka det svenska försvaret och dess förmåga att verka i hela landet. Det finns flera skäl till det. Sammanhållningen inom Nato kan försämras i framtiden, beslut inom Nato kan blockeras, större Nato-länder skulle kunna inrikta sig mer på säkerhetsutmaningar i andra delar av världen.
Slutsatsen blir att:
”Sverige måste även som allierad fortsatt ha en grundläggande förmåga att kunna möta angrepp och försvara sitt territorium. Detta kräver ett starkt försvar med tillräcklig förmågebredd. Detta försvar måste kunna hantera hot och angrepp såväl över som under gränsen för väpnat angrepp.”
Detta konstaterande står delvis i motsättning till vad man samtidigt skriver om kraven på att Sverige skall stödja andra medlemsstater, då vi blir Nato-medlemmar och skall bidra med krigsförband för bilaterala och multilaterala operationer som har beredskap för att snabbt förstärka inom alliansen.
Det egna försvaret skall enligt studien verka avhållande genom att aktivt upprätthålla en trovärdig förmåga som visar vilja och möjlighet att försvara oss. För det krävs flexibel beredskap och en hög försvarsvilja och motståndsanda.
Samtidigt läggs dock tonvikten på militära samarbeten, såväl som allierad i Nato som aktör inom FN, EU och med andra nationer.
Hög försvarsvilja och motståndsanda som studien nämner kräver att medborgarna bedömer att försvaret i första hand är till för det egna landet. Det finns inte mycket i perspektivstudien som understödjer detta. Vi kommer inte ens vid slutet av planeringsperioden att ha ett territorialförsvar av hela landet. Idag har Sverige en och en halv brigad och vi kommer att ha tre samt en stridsgrupp på Gotland 2030. Vilket inte på långt när är ett försvar för hela landet.
Målet för hemvärnet sätts till 25 000, vilket är en blygsam ökning (cirka 22 000 idag enligt Försvarsmaktens hemsida), som inte medger militär närvaro i hela landet.
Studien slår fast att personalförsörjning skall fortsatt vila på totalförsvarsplikt och att en ökning skall ske av antalet grundutbildade per år och ökad värnpliktsutbildning.
Försvarsmakten kommer dock fortsatt vara huvudsakligen uppbyggd av yrkessoldater.
För att hela landet skall försvaras krävs ett värnpliktsförsvar och för det fordras allmän värnplikt för att bemanna de territorialstyrkor som behövs. Ett sådant folkförsvar kan bara uppnås genom att försvarsvänner tar politisk strid om inriktningen och den uppgiften kvarstår och är i själva verket än mer angelägen om Sverige blir Nato-medlem.
Ett starkt svenskt territorialförsvar är den enda garantin för att landet kommer att försvaras vid ett angrepp. Som perspektivstudien riktigt konstaterar finns det flera skäl att ifrågasätta om Nato:s artikel 5 kommer att utlösas i alla lägen om en medlemsstat blir angripen.
Vid ett Nato-medlemskap kommer trycket att öka på Sverige att delta i operationer utanför våra gränser och att ta emot främmande styrkor på vårt territorium. Med ett starkt eget territorialförsvar kan en småstat bättre stå emot sådana krav som ökar riskerna att dras in i konflikter.