NEJ TILL NATO-MEDLEMSSKAP OCH DCA-AVTAL!
Den amerikanske statsvetaren Hans Morgenthau talade på sin tid om faran i att verka för politiska religioner präglade av en ”tendency towards world-wide salvation.”
Den finske folkrättsprofessorn Martti Koskenniemi sammanfattar i sin bok The Gentle Civilizer of Nations (2002) Morgenthaus syn på framväxten av sådana förvrängda övertygelser: ”a hypocritical dressing of the national interest in the garb of morality, leading to an intensification of political conflict.”
I likhet med Sverige och Finland inledde Danmark förhandlingar med USA om ett DCA-avtal. Sverige och Finland har meddelat att förhandlingarna i princip är avslutade. Innehållet i avtalen är dock inte offentliggjort. Ej heller är det närmare känt vilka de känsligaste förhandlingspunkterna i avtalen har varit. Att avtalen följer det mönster för sådana avtal som framgår av det DCA-avtal som Norge nyligen träffat med USA står dock klart. Det öppnar för användning av baser, för förläggning av militära styrkor och för lagring av militär materiel i landet.
Tidigare försvarsministern Peter Hultqvist har reagerat mot förslagen från överbefälhavaren om försvarets inriktning.
ÖB vill skrota de blygsamma ansatserna till ett svenskt territorialförsvar till förmån för att ställa två brigader till Natos förfogande för insatser i andra länder.
I linje med det säger ÖB också kategoriskt nej till att bilda nya regementen ute i landet.
Sverige skall vara ett genomgångsland för Natos trupper och vårt territorium skall kunna tjäna som uppmarschområde för Nato-insatser i andra länder.
Det är inte konstigt att Peter Hultqvist (S) och Mikael Oscarsson (KD) som båda sitter i Försvarsutskottet har reagerat.
”The Democrats in the US often present their foreign policy interests as universal values. By doing so, we lose the possibility of a meaningful dialogue. The nature of disputes over values is completely different from disputes over interests. Interests can be aligned, values cannot.”
Viktor Orban, X (tidigare Twitter).
All Necessary Measures? (C. Hurst & Co. 2022) är en bok av Ian Martin om The United Nations and International intervention in Libya.
Engelsmannen Martin tillhör de humanitära etablissemangen; ledande kretsar som rör sig mellan olika ”Think-tanks”, FN-organ, universitet, statliga institutioner och inrättningar som Amnesty International, Oxfam International, Human Right Watch och Läkare utan gränser.
Martin var under en tid generalsekreterare i Amnesty International. I boken redovisas att han starkt gick emot USA:s och UK:s invasion i Irak och att han då sa upp sitt medlemskap i Blairs Labourparti. Det framgår samtidigt att han anser att interventioner kan vara berättigade.
För ett år sedan beslöt riksdagen att ändra i två lagar: Tryckfrihetsförordningen och brottsbalken. Efter besluten finns bestämmelserna om s.k. utlandsspioneri och om en likartad obehörig befattning med hemlig uppgift i bägge lagarna.
Varför måste riksdagen ändra i bägge lagarna, både i tryckfrihetsförordningen och i brottsbalken? Därför att annars skulle ingen i massmedierna kunna dömas för att genom sin publicitet ha begått sådan obehörig befattning som leder till ”allvarligt men” för Sveriges relationer till främmande stater eller mellanfolkliga organisationer.
För att ett yttrande ska kunna dömas som ett tryckfrihetsbrott räcker det nämligen inte med att brottet finns i tryckfrihetsförordningens brottskatalog. Det krävs dessutom att gärningen är straffbar enligt vanlig lag, i det här fallet brottsbalken. Det är nödvändigt med som man säger dubbel kriminalisering.
Vad är meningen med det? Jo, det ska vara svårt och ta tid att införa nya tryckfrihetsbrott, men lätt att avskaffa gamla, att avkriminalisera.
Rubriken här är hämtad från ett militärt sammanhang som kommenteras i Yngve Möllers utmärkta bok om försvarsminister Per Edvin Sköld, Tiden 1996.
Den principen ansluter också mycket väl till vad en klassisk författare som preussaren Carl von Clausewitz entydigt slog fast om relationen mellan politik och militärt ledarskap i mästerverket Om kriget, utgivet på svenska 1991 av Bonniers:
”det politiska syftet…tillhör endast regeringen.”
Torsten Nilsson var på 1930-talet ordförande i SSU. Under decennier ingick han sedan i svenska regeringar; under en period som försvarsminister, senare som utrikesminister. Enligt Nilssons memoarbok, Lag eller näve (1980), var socialdemokratin försvarsvänlig, men samtidigt antimilitaristisk. Med det senare avsåg han:
”när militären trängde ut över sitt fackområdes gränser, då den försökte bli statens behärskare i stället för dess tjänare.”
”Visst pratade Jung mycken smörja i Lund i fredags men han ansåg sej nog bara utnyttja neutralitetspolitiken för att stärka försvarsviljan. Skulle hans tal missuppfattas som Atlantpaktsagitation har han säkert ingenting emot det. Generalerna och militärerna börjar bli allt besvärligare med sina struntviktiga uttalanden som av somliga uppfattas som uttryck för en reell på kunskaper grundad visdom.”
Tage Erlanders Dagböcker 1945 -1949. Helge Jung var svensk överbefälhavare.
Sverige har sedan kalla krigets slut monterat ner det egna territorialförsvaret till förmån för ett slags insatsförsvar mer anpassat för operationer utomlands.
Om regeringen antar överbefälhavarens militära råd, som presenterades den 6 november, kommer ytterligare ett stort steg tas att lämna det egna territoriet närmast utan egna markstyrkor. I stället ska vi förlita oss på löften från stormakter att komma till undsättning vid kris och krig.
Överbefälhavaren Micael Bydén anger hotet från det starkt försvagade Ryssland som avgörande och säger att Ryssland på sikt kan angripa också andra länder. Då finns ett starkt behov av svenskt territorialförsvar, kan man tycka.
Men förslagen till regeringen går i en riktning som knappast stämmer överens med Försvarsberedningens. Riksdagen har varit överens om att bygga ut de egna markstyrkorna, men det är något som skjutits på år efter år. Läs artikel
Läs även kommentar på den här sajten till ÖB:s militära råd till regeringen.
”Sverige bör skäligen sträva efter två ting, å ena sidan att inte komma under den närbelägna supermaktens inflytande, å andra sidan att inte bli den andra supermaktens hotande utpost.”
Citatet är hämtat från Sverker Åströms bok Svensk neutralitetspolitik, Svenska Institutet 1983. Åström (1915 2012) var en av Sveriges mest erfarna diplomater. Om hans gärning kan man läsa här:
Sverker Åströms insats för Sverige, Mats Björkenfeldt – BEVARA ALLIANSFRIHETEN
Sverker Åström gav ut sina memoarer, Ögonblick. Från ett halvsekel i UD-tjänst, 1992. Ett kapitel ur boken kan läsas här: Åström. Ögonblick från ett halvsekel i UD-tjänst. Utdrag-1
Den 6 november presenterade ÖB sitt råd till regeringen för försvarets inriktning Det militära rådet är tänkt som ett underlag inför riksdagens försvarsbeslut, som ska fattas 2024, och det pekar ut hur det svenska försvaret enligt ÖB ska utformas 2025–2035.
ÖB anger hotet på sikt från det starkt försvagade Ryssland som avgörande.
– Det är inte en fråga om, utan när rysk militär förmåga är tillbaka på bredden efter förluster i Ukraina, säger Bydén, och tillägger att Sverige måste vara berett på att Ryssland kan angripa andra länder efter Ukraina. (DN 7 nov)
Det ÖB sedan presenterar går i linje med den politik han profilerat sig för under de senaste åren: prioritering av deltagande i Natos operationer, satsning på uppbyggnad av insatsstyrkor för användning utanför landets gränser och fokus på förberedelse för att omvandla Sverige till ett bas- och transiteringsland för Nato-styrkor.
Nordiska rådets 75:e session genomfördes den 30 oktober – 2 november.
Först på listan över rådets kommande program stod fred och säkerhet i Arktis.
I sin summering från mötet skriver rådet:
”Säkerhetspolitik har under de senaste åren blivit en av de viktigaste frågorna för Nordiska rådet, och också det isländska presidentskapsprogrammet tar avstamp i arbete för fred och säkerhet, med särskilt fokus på Arktis. Norden bör sträva efter att den strategiskt viktiga arktiska regionen förblir en militär lågspänningszon, och verka för fredligt samarbete i internationella fora.”
Frågan är högst angelägen och för de som under de senaste åren följt utvecklingen i Arktis är det inget överraskande i att rådet gör den prioriteringen.