Texter

Under det Kalla kriget var det relevant föra en diskussion kring Natos roll för Sveriges och Europas säkerhet. Den gången stod Nato, med USA i spetsen, bokstavligen öga mot öga med den Sovjetdominerade Warzawapakten där Östeuropas länder ingick. Men med facit i hand vet vi att Sverige historiskt kunde spela en större utrikespolitisk roll efter andra världskriget tack vare att vi varit en självständig röst.
I dag finns inte Warzawapakten, Sovjetunionen existerar inte längre och öststaterna är med i EU. Natos roll är därmed till stor del överspelad. Ryssland, trots senare års upprustning, är en militärt svag nation i jämförelse med EU-ländernas samlade militära styrkor och har dessutom bara drygt en tredjedel av EU-ländernas folkmängd.

Svensk alliansfrihet har historiskt tjänat oss väl. Vinsterna av att i dag försöka vrida klockan tillbaka och bli medlemmar i Nato är svåra att identifiera. Nackdelarna är desto större.

Professor Stefan Hedlund anslöt sig nyligen till något som har blivit ett omkväde i den svenska säkerhetspolitiska debatten: att ett avståndstagande från Ryssland uppträdande i olika internationella sammanhang skulle göra det naturligt för grannlandet Sverige att ansluta sig militärt till den makt som Ryssland ser som sin främste fiende och som är benägen att svara Ryssland med samma mynt. (Svenska Dagbladet Brännpunkt 15/9.)

Läs mer

Under Riksdagens frågestund den 17 september besvarade utrikesminister Margot Wallström frågor från Hans Wallmark: Vi förblir tydliga. Vi svajar inte i vår säkerhetspolitik, och vi anser förstås från regeringens sida att den militära alliansfriheten också ger oss handlingsfrihet att stå upp för Sveriges suveränitet och verka för säkerhet i vårt närområde.

Samtidigt är det utrikespolitiken som i allra högsta grad utgör vår främsta försvarslinje. Vi stärker dessutom försvarsförmågan nu, under bred politisk enighet.

Utdrag-ur-Riksdagens-fragestund-2015

Vi har på alliansfriheten.se lyft fram de kommentarer på DN-debatt som följde på Wilhelm Agrells pläderande inlägg för Nato-medlemskap (13/9). Agrell återkommer nu med en ideologiskt färgad slutreplik (18/9).

En nyckelformulering hos Agrell lyder: ”Det är i dag uteslutet att Sverige skulle kunna stå utanför en eventuell väpnad konflikt som skulle beröra vårt närområde.” Den slutsatsen underbyggs av honom genom hänvisning till en av Sverige ensidigt utfärdad solidaritetsdeklaration, som tydligen med automatik skulle dra oss in i väpnade konflikter. Men Agrell tillhandahåller inte någon analys.

Läs mer

Denna sajt har från början gjort klart att den inte är en anti-Nato-organisation, att den står främmande för anti-amerikanism. Men den är heller inte mot Ryssland, mot det ryska samhällssystemets eller den ryska regeringen. Däremot har utgivarna entydigt tagit ställning mot den ryska politiken när den har underlåtit att hålla sig till internationell lag och kränkt andra staters territoriella integritet. Inte heller Amerikas Förenta Stater och den statens förbundna kan undgå klander när dessa bryter mot FN-stadgans och andra i folkrätten nedlagda regler.

Läs mer

Statsminister Stefan Löfven intervjuades den 15 september av TT i anslutning till regeringsförklaringen 2015: ”Den förra regeringsförklaringen täckte hela mandatperioden. Vad jag säger nu är att vår militära alliansfrihet tjänar oss fortfarande väl. Vi ska inte söka medlemskap i Nato. Det tror jag också Moderatledaren förstår, säger Löfven.”

Det europeiska sjuårskriget 1756–63 har ibland betraktats som det första världskriget. Nästan alla stora makter var inblandade. På den ena sidan stod Preussen och Storbritannien (som hade ett tyskt furstehus), på den andra Frankrike Ryssland, Sverige, Österrike (Tysk-romerska riket) och småningom också Spanien. Bara Turkiet (Osmanska riket) stod utanför.

Kriget handlade om många saker. Frankrike och Storbritannien tävlade om herraväldet över världshaven – britterna vann. Preussen och Österrike slogs om hegemonin i den tyska världen – preussarna invaderade Sachsen (efter att tidigare ta tagit Schlesien). Frankrike och Österrike hade varit ärkefiender och hamnade nu på samma sida. Sverige ville ta tillbaka sina besittningar i Pommern och gick till krig mot ett land där brodern till Sveriges drottning var kung.

Läs mer

När försvarsminister Peter Hultqvist den 11 september motiverade valet av Micael Bydén som ny överbefälhavare var det främst två motiv som han framhöll (Svenska Dagbladet 12/9):

1. Bydén är en erfaren officer som har en lång bana inom försvarsmakten. (Det kan knappast ha varit avgörande; det finns många som uppfyller detta krav.) Långt mera trovärdigt är följande motiv: 2. Bydén har internationell erfarenhet. (Det är sant, i meningen erfarenhet från internationell flygsamverkan och samverkan inom internationell flygindustri.)

Läs mer

Sven Tolgfors är en av de sämsta försvarsministrar som Sverige har haft. Under hans egid bantades det militära försvaret i Sverige till oigenkännlighet och försvarets folkliga förankring skadades genom beslutet att lägga den allmänna värnplikten på hyllan. Under hans tid i regeringen drev denna igenom den obetänksamma solidaritetsdeklarationen i Sveriges riksdag som innebär att vårt land ensidigt, men oklart hur och i vilka former, förklarar sig berett att komma andra länder till stöd i hotfulla lägen. Tolgfors’ trovärdighet som debattör i säkerhetspolitiska frågor är ytterst ringa.

Läs mer

Boken är ingen akademisk avhandling, ja, den är inte ett dugg akademisk, då utgångspunkten i boken är dels en ”väntan på […] medlemskap i vår försvarsallians Nato”, dels ett påstående om att Sverige är ”fredsskadat”. Därtill visar det sig att den sexsidiga litteraturförteckningen inte innehåller boken Bevara Alliansfriheten – Nej till Nato-medlemskap (Celanders förlag, 2014). Förteckningen verkar inte innehålla några alster alls som påpekar fördelarna för Sverige att förbli alliansfritt.

Johansson verklige vapendragare genom hela boken är journalisten Edward Lucas. Om denne Lucas skriver Anders Björnsson på denna sajt den 29 juni 2015:   

”Lucas är nu en extrem figur, också i sitt hemland… Men i Sverige, av alla länder, blev Mr. Lucas förra veckan obegripligt nog tagen på allvar.

Lucas hade nämligen signerat en rapport från den amerikanska tankesmedjan Cepas, Center for European Policy Analysis, med säte i Washington D.C. Cepas beskrevs i de svenska tidningarnas redogörelser såsom ’fristående’. Dock är den inte mera fristående än att dess rådgivande kommitté består av idel högermän från västvärlden, däribland Madeleine Albright, Anne Appelbaum, Carl Bildt, Zbiegnew Brzezinski, Toomas Hendrik Ilves (Estlands nuvarande statschef!) […]

Läs mer

Anförande 6 september 2015 på konferens i Helsingfors om NATO and Russia in the Baltic Sea Area

1. In recent years, the Baltic Sea area has been turned from being an area of low tension into an area of high tension between Russia and the West. The reasons are Russian policies in Ukraine and elsewhere and NATO’s and EU’s responses. This is a dangerous development for all the Baltic Sea states which easily may get out of hands. What we witness is a Cold War 2 situation here but without some of the restraints that existed during Cold War 1.
2. In this situation, it is to my mind essential that Sweden and Finland should not become members of NATO since that undoubtedly would increase the tension further and heighten the risk of war involving our countries.
3. There are a number of measures that can and should be undertaken to de-escalate the tension. It is important to remember that tension and conflict are grounded in the minds of people – in their memories of historical injustices, in their fear and prejudices of foreign people. To overcome these feelings, security must be built from the bottom-up through people-to-people contacts, not only top-bottom through government agreements. Dialogue, trying by all means to understand each other, is much more important and effective than sanctions and boycotts. Almost never has a country been successful in imposing its will on another people for any length of time. United States in Vietnam or in Iraq or with respect to Iran is a case in point, the Soviet Union in Afghanistan or in East Europe another.

Läs mer

Den ryska frågan har funnits i europeisk politik så länge Europa har funnits, i tre hundra år ungefär. Med segern i Stora nordiska kriget blev Ryssland en maktfaktor som ingen annan nation kunde bortse ifrån. Hela Östersjöområdet fick en ny politisk dimension. Sankt Petersburg, grundlagd 1704, blev snart den viktigaste nordiska staden.

Dessa geopolitiska koordinater har rått sedan dess. Alla försök att förneka den ryska närvaron i Europa och Rysslands intressen som en europeisk stat har varit fatala missbedömningar. Ryssland med sin väldiga landmassa och expansiva läggning må vara annorlunda än många andra europeiska stater men inte mera annorlunda än det transoceana Storbritannien eller det revolutionära Frankrike en gång var.

Läs mer