Texter

Signaturen Wiseman angriper på sin blogg vissa motståndare till Nato för att de feltolkar både Nato-fördragets artikel 5 och kraven på försvarskostnader vid ett medlemskap.Till en del har han rätt.

Artikel 5 i Nato-fördraget (en för alla, alla för en) om kollektivt självförsvar då en medlemsstat utsätts för angrepp utlöses inte med automatik. Det är knappast så att Sverige vid ett Nato-medlemskap skulle tvingas gå i krig för Turkiet om det landet hamnade i väpnad konflikt med till exempel Syrien. Först skall sägas att artikel 5 gäller bara om en medlemsstat blir utsatt för ett angrepp av en annan stat inte om medlemsstat på eget bevåg hamnar i strid med annan stat eller icke-stat som IS.  Artikel 5 är utformad så att medlemsstaterna själva bestämmer vilken form av stöd de ger vid en krigssituation. Sverige skulle kunna välja att skicka ett fältsjukhus eller att helt enkelt lägga in veto.(även om det skulle kunna möta mycket starkt motstånd). Artikel 5 är medvetet vag. De små öststaterna och baltiska staterna vill säkert gärna ha garantier om militär hjälp, men för USA är situationen annorlunda. Fördraget utformades för att möjliggöra för främst USA att ha fria händer att agera eller låta bli att agera i olika situationer, utifrån vad stormakten bedömde som viktigt ur sitt geostrategiska perspektiv.

Läs mer

Sverige är militärt alliansfritt. Men trovärdigheten i denna vår traditionella och strategiska hållning – som omgivningen kunnat lita på – riskerar att tunnas ut under hand, om den svenska regeringen, liksom för övrigt tidigare svenska regeringar, väljer att fortsätta på den inslagna vägen att steg för steg närma oss Nato. Denna anpassning är inte en uthållig politik för ett alliansfritt Sverige.

Regeringen Löfven framhåller vikten av att öva militärt samman med Nato utan att riktigt förklara varför detta är så betydelsefullt. För ett land med Sveriges säkerhetspolitiska grundhållning medför övningarna uppenbara säkerhetspolitiska risker. Det gäller naturligtvis primärt Sveriges förhållande till Ryssland.

Hur många övningar som försvarsmakten deltar i involverar Nato-länder? Åtskilliga. I raden av sådana övningar under året ingår bland andra ACE (Arctic Challenge Exercise), Baltops, BRTE (Baltic Region Training Event), CMX (Crisis Management Exercise) samt snart också Trident Juncture.

Läs mer

Ambassadör Mathias Mossberg skriver om ubåtskränkningen i Stockholms skärgård hösten 2014 och sätter frågetecken kring försvarets förklaringar och de tekniska indikationerna. Främst rör Mossbergs anmärkningar hemlighetsmakeriet kring kränkningen. Försvarsmakten har uppenbarligen ändrat sig när det gäller vilka metoder man använt för att konstatera kränkningen men vill inte offentliggöra vad man nu baserar sina observationer på.

Det kan vara helt i sin ordning att vissa delar i en sådan analys hålls hemliga för att inte främmande makter skall få kännedom om hur försvaret agerar, men Mossbergs kritik mot sekretessen har visst fog för sig, då försvaret i sin första version i mycket baserade sina slutsatser på vad man uppgav vara signaler från marinens egna sensorer. Nu gäller inte det längre, men försvaret vill inte informera om vad man istället har som grund för sin analys.

Läs mer

Solidaritetspolitik är – ofrånkomligen – krigspolitik. Det finns ingen svensk folkopinion för att Sverige militärt ska gå andra länder till handa om de utsätts för angrepp. Svenska riksdagens ensidigt utfärdade så kallade solidaritetsdeklaration från år 2009 är substantiellt ett slag i luften, eftersom den inte förpliktar till några åtaganden (och få förväntar sig några sådana), men symboliskt ett självmål, eftersom den i oträngt mål utsätter Sverige för misstanken att vilja gå in med trupp i främmande land.

Ambassadör Tomas Bertelman försöker få sina läsare att tro att ”solidaritetspolitiken” numera är Sveriges nya säkerhetspolitiska doktrin: solidaritet i fred syftande till engagemang i krig. Om detta har inte förts någon allvarligt baserad och sakligt förankrad diskussion i vårt land.

Läs mer

Stefan Forss är en professor på krigsstigen. För ett hundra år sedan var det rätt gott om dem. Han tar i sin nedanstående artikel för givet att dagens Ryssland har en klar avsikt att ockupera de baltiska staterna. Den avsikten är långt ifrån belagd och får närmast betraktas som ett påhitt. Uppfattningen att Ryssland skulle vilja anfalla och ta Baltikum, eller delar av detta länderområde, det vill säga önska sig ett krig med Nato och Washington, delas av få seriösa bedömare. Rysslands primära intressen ligger sydöstut från Ukraina, i Kaukasus och Centralasien.

Läs mer

Efter första världskriget återuppstod Polen som självständig stat på Europas karta. Den hade tydliga stormaktsambitioner. De två makter, Ryssland och Tyskland (Preussen), som hållit landet i fängsel under 150 år , var starkt försvagade. Efter ett interventionskrig mot den ryska rådsrepubliken säkrade landet sin östgräns och avstod från ytterligare expansion. (Det hade lagt beslag på en del av Litauen, bland annat huvudstaden Vilnius.) Det återuppståndna Polen blev en i raden av bufferstater mot bolsjevismen som världskrigets segrarmakter upprättade. Det liberala Weimartyskland och det kommunistiska Sovjetryssland gjorde ett motdrag och ingick 1922 ett fördrag om ömsesidig nytta, inte minst på det militär- och industripolitiska området. Utrikesminister Walther Rathenau, den som undertecknat Rapallo-pakten för tysk räkning, mördades några veckor senare, i juni 1922, på öppen gata i Berlin.

Läs mer

Nato-ländernas försvarsministrar har ett möte idag i Bryssel. Enligt Jens Stoltenberg skulle Nato vara redo och i stånd att försvara alla allierade, inklusive Turkiet, mot alla tänkbara hot. Natolandet Turkiet har protesterat mot upprepade ryska kränkningar av det turkiska luftrummet. Nato-staternas försvarsministrar förväntas uttrycka solidaritet med Turkiet. Stoltenberg säger sig vara bekymrad över Rysslands eskalerande insatser i Syrien.Det finns onekligen all anledning att oroa sig över den kontinuerliga och allt allvarligare inblandningen i Syriens interna angelägenheter från stormakternas sida. De har med divergerande argument intervenerat i landet i strid mot FN-stadgans fundamentala principer, och bland annat genomfört bombattacker i stor omfattning. USA och dess allierade, inklusive Turkiet, har fortlöpande kränkt FN-stadgan. Det har också Ryssland gjort. Inför denna upptrappning måste ett alliansfritt Sverige förhålla sig kyligt när stormakterna och deras allierade konkurrerar om inflytande och kränker våldsförbudet i FN-stadgan. Sveriges uppgift är att tillsammans med en överväldigande majoritet av världens länder försvara FN-stadgans grundläggande principer. Som alliansfritt land kan vi stå utanför stormaktsintressenas taktik och strategier.Läs om Natomötet

I Sverige byter de borgerliga partierna i rask takt åsikt inom säkerhets- och försvarspolitiken. Och då särskilt vad gäller synen på NATO och ett eventuellt övergivande av den svenska alliansfriheten mot ett aktivt inträde i militäralliansen. Senast i raden av sidbytare är det tidigare mot NATO medlemskap pålitliga centerpartiet som nu vid sin partistämma i Falun tog beslutet att verka för ett svenskt NATO-medlemskap. Mot det står regeringspartierna Socialdemokraterna och Miljöpartiet och också Vänsterpartiet.

Läs mer

Ryssland har nu börjat bombningar av motståndare till regeringen i Damaskus. Det är oklart exakt vilka grupperingar som bombanfallen riktas mot. Ryssland säger att man är ute för att slå tillbaka IS, medan sju stater i den USA-ledda koalitionen, bland andra USA, Saudiarabien och Turkiet, hävdar att angreppen riktas mot syriska rebellstyrkor.

Det finns inget säkerhetsrådsmandat för vare sig USA-koalitionen eller Ryssland att militärt intervenera i Syrien. Ryssland pekar på att man fått en inbjudan att bomba av regeringen i Damaskus. USA-koalitionen, som också sedan över ett år bombat landet, har inte angett någon folkrättslig grund för sin intervention.

Läs mer

När Peter den store skulle modernisera sitt land behövde han orientera det västerut. Själv åkte han utomlands, till Holland, för att lära sig skeppsbyggnadskonsten. Sedan lade han den nya huvudstaden på svensk mark, i rikets yttersta utkant; dit importerade han holländska kanalbyggare och italienska arkitekter. Sveriges baltiska provinser följde med. Där fanns en – tyskspråkig – härskarklass som han kunde dra nytta av för att skapa en effektiv armé och förvaltning. Under svensk stormaktstid hade kungarna i Stockholm gjorde det samma. Med erövringen av Finland 1808-09 fick det ryska riket sitt europeiska skyltfönster.

Läs mer

Svenska Dagbladets kolumnist Niklas Wiklund beskrev 18 september i år den nye ÖB Micael Bydén som en ”fjärrbekämpare ”. Han gjorde därmed Bydén en björntjänst . Wiklund var naturligtvis, liksom björnen i La Fontaines fabel , ute i de bästa avsikter . Men resultatet kan bli lika katastrofalt: bildligt talat en sten kastad mot den sovande försvarsmaktens huvud .

Micael Bydén är av alla tillgängliga rapporter att döma en officer med mycket förnämliga personliga egenskaper: lugn, kompetent och förtroendeingivande . Det är egenskaper som en ÖB behöver äga . Men Wiklund menar att Bydén behövs främst därför att denne är flygare och att därför automatiskt är en ”fjärrbekämpare .”

Läs mer

Det hävdas då och då i den ibland något överhettade debatten om svensk utrikes- och säkerhetspolitik att Sveriges neutralitetslinje aldrig har varit allvarligt menad och att vi har tagit parti i krigiska konflikter men utan att medge detta. Sverige var inte neutralt under andra världskriget, kan det heta. Att vi lyckades hålla oss utanför kriget beror på järnmalmsexport och trupptransiteringar.

På vems sida stod vi då? På Tyskland sida, fram till Stalingrad ungefär? Så kan det inte vara. Den svenska regeringen gjorde medgivanden och eftergifter, men inte bara till Tyskland. Under finska vinterkriget tillät den att frivilliga svenska sändes att strida med finska soldater mot Sovjetunionen som då var en allierad till Tyskland. Sverige övergav därmed inte sin neutralitet – vi var icke-krigförande – även om svenska förråd tömdes på vapen och annan utrustning som sändes österut. Höga officerare som ville att Sverige skulle gå in i kriget på Finlands sida fick inte som de ville.

Läs mer