Texter

Regeringen beslutade den 29 oktober att närmare utreda forsknings- och utvecklingsverksamhet på försvarsområdet. Till särskild utredare utses förre talmannen och försvarsministern Björn von Sydow. Björn von Sydow är riksdagsledamot och vice ordförande i konstitutionsutskottet. Uppdraget ska redovisas senast den 16 december 2016. Pressmeddelande

Ledande politiker har drivit det svenska försvaret ned i ett bottenläge. Denna destruktiva linje har inneburit att Sverige rustat ned i en omfattning som saknar motstycke. Utgivarna av alliansfriheten.se ger här sin syn på hur en hållbar framtida försvarsstrategi bör utformas. Läs hela artikeln som PDF: Om-forsvarspolitik-24-07-2015

Åsa Linderborg skriver på Aftonbladet (1/11) att med medlemskap i Nato tvingas vi ”bli kompisar med Erdogan” och måste delta med stöd till Turkiet. Nato har uttalat sitt ”fulla stöd” till Turkiet i kampen mot terrorismen, skriver hon.

Men artikel 5 gäller bara om en medlemsstat blir utsatt för ett angrepp av en annan stat, det vill säga kollektivt självförsvar, inte om medlemsstat på eget bevåg hamnar i strid med annan stat eller icke-stat som IS. Natos utfästelser om ”fullt stöd” skall man dessutom inte ta för allvarligt. USA, som ytterst bestämmer vad Nato skall göra, kommer alltid att utgå från vad som bäst tjänar de egna intressena i Mellanösternregionen. Dessutom visar historien att Nato-staterna ofta är långt ifrån eniga när det kommer till att sätta kraft bakom orden. Vid interventionen i Libyen var Nato djupt splittrat liksom vid USAs angrepp på Irak.

Bra argument mot svenskt Nato-medlemskap saknas inte; just därför behövs inga dåliga. Det är först och främst vad som gagnar Sveriges säkerhet som skall avgöra medlemskapsfrågan. Fortsatt alliansfrihet tjänar oss bäst och bidrar till att spänningarna inte höjs ytterligare i vårt närområde.

När man säger att det råder en tilltagande spänning i Sveriges säkerhetspolitiska närområde – ett påstående som är svårt att bevisa och därför lika svårt om inte svårare att motbevisa – framstår vårt land nästan alltid som ett offer, det vill säga en part som är utsatt för andras handlande men själv icke handlar, som inte agerar men på sin höjd reagerar.

Detta skulle kunna tolkas som småstatens speciella dilemma: att inte vara den som bestämmer utan den som alltid måste ta hänsyn till, och oftast finna sig i, andras diktat.

Läs mer

De stora rikstäckande tidningarna har under senare tid givit utrymme åt en omfattande försvarsdebatt. Motstridiga uppfattningar har framförts i bland annat 1. Nato-frågan – för eller mot svenskt medlemskap – och 2. sättet att genomföra våra försvarsoperationer – ett tröskelförsvar med tyngdpunkt på fjärrbekämpning eller ett territoriellt försvar med tyngdpunkt på lätta markstridskrafter samt med sjö- och flygstridskrafter avpassade för att hävda integriteten i fred och i konfliktlägen.

Läs mer

Hans Wallmark, den energiske moderate riksdagsmannen som är sitt partis talesman i försvarsfrågor, efterlyser i en interpellation ställd till försvarsministern behovet av ”stärka det psykologiska försvaret” i Sverige (2015/16:106). Interpellationen är tillkommen samtidigt som medierna gav spridning åt nyheten om att Sverige ska samverka med Natos informationscentral i Riga – kallat ”center för strategisk kommunikation”, vilket är en omskrivning för propagandakrigföring.

Läs mer

I den pågående debatten om Sveriges eventuella medlemskap i Nato spelar de säkerhetsgarantier som följer med medlemskapet en central roll. Thomas Jonter, historiker och professor i internationella relationer vid Stockholms universitet, ifrågasätter om säkerhetsgarantier, som de historiskt faktiskt fungerar, är någon god garant för säkerheten. Missuppfattningar från kalla krigets tid kan bidra till övertron på garantier.

I debatten om svenskt Nato-medlemskap hävdas ofta att svensk alliansfrihet och neutralitetspolitik är överspelade. Idag är den svenska alliansfriheten i själva verket stendöd, heter det ibland. Vissa går så långt som att påstå att den inte ens existerade under det kalla kriget eftersom vi då hade ett hemligt militärt samarbete med USA och västmakterna vilket i praktiken omöjliggjorde en reell neutralitet om ett krig hade brutit ut. En avgörande punkt i det resonemanget är att Förenta staterna till och med gett Sverige säkerhetsgarantier vilket fick till konsekvens att Sverige övergav sina kärnvapenplaner under 1960-talet. Detta tas till intäkt för att vi i dag, i ett nytt säkerhetspolitiskt läge, bör söka säkerhetsgarantier men nu öppet och som fullvärdig Nato-medlem, hävdas det i debatten. Men frågan om hur säkerhetsgarantier fungerar är långt ifrån enkel. Historiska exempel är inte särskilt uppmuntrande för den som sätter sin tro till sådana garantier. Jag ska ge exempel på detta nedan. Läs artikel

På årets FN-dag den 24 oktober, då det var 70 år sedan Förenta Nationerna bildades, höll förre talmannen och försvarsministern Thage G Peterson detta tal på Uppsala slott.

Bästa fredsvänner!

Vi har förmånen att leva i ett fritt och fredligt land. Ett land, där var och en får göra sin röst hörd. Där var och en kan engagera sig i det svenska samhället.

Vi lever i ett land i ekonomisk välmåga. Vår välfärd har gett oss materiell och social trygghet. En trygghet som ger oss möjlighet att leva ett rikt liv, att ta del av naturen och kulturen, att ha en god hälsa, få utbildning och arbete.

Hur brutal är då inte klyftan till de länder där människor lever under förtryck, i fattigdom och svält, där det pågår krig och väpnade konflikter. Där man jagas och dödas för sin religiösa övertygelse. Där barnen far illa, är rädda och saknar trygghet. Där inte något rättssamhälle existerar.

Läs mer

Sverige under andra världskriget hette ett forskningsprogram som inleddes på 60-talet och drog in ett stort antal yngre historiker. Ett par av forskarna som ingick där, Alf W. Johansson och Klas Åmark, har gjort egna försök att utifrån de många avhandlingar som skrevs där och senare undersökningar skapa en syntes av det vi har fått reda på om den svenska politiken och det svenska samhället under dessa år. Dessa två historiker har även i sen tid polemiserat med varandra om hur småstatens Sveriges uppträdande då bäst bör förstås och tolkas.

Diplomaten Axel Moberg har gjort en självständig presshistorisk studie om hur åren under och närmast kring världskriget tedde sig i svenska dagstidningars rapportering om krigshändelserna, vad som blev resultatet av kriget och hur ledande aktörer och opinionsbildare förhöll sig till det samtida skeendet. Boken Ekot av kriget. Hur andra världskriget skildrades i dåtida svenska tidningar (Instant Book) är ett imponerande arbete som bör läsas av alla som vill skaffa sig en allsidig belysning av Sveriges roll i den tidens dramatik. Tio tidningar har han följt under sju års tid.

Med benäget tillstånd av författaren återger vi här hans resonerande slutkapitel.

Alliansfriheten.se förmedlar beställningar av boken som har fått fina recensioner i ett par av de större svenska dagstidningarna. Det rör sig om en pionjärinsats.

Läs mer

Sverige tillåter inte att någon annan lägger sig i hur vårt land styrs – och detta på goda grunder. Betydande inskränkningar i statssuveräniteten har gjorts genom överlåtelser av lagstiftning och annan maktutövning till mellanstatliga organisationer, främst EU. Men dessa överlåtelser kan i princip tas tillbaka; också EU-medlemskapet som sådant kan tas tillbaka, även om en sådan procedur har tillkrånglas genom att detta är grundlagsfäst. Men när det gäller styresskicket som sådant är Sverige suveränt.

Denna princip om icke-inblandning har icke blott att göra med skyddet av statssuveränitet och nationellt oberoende. Den motverkar även spänningar mellan länder som styrs på olika vis, har skilda samhällssystem och intressen i världen. Den är en grundval för ömsesidighet. Särskilt små länder har all anledning att få garantier för non-intervention. Ett utmärkt sätt att säkra sig mot intervention är att själv inte intervenera, att respektera andra länders suveränitet och integritet. Detta borde vara kärnan i en realistisk utrikespolitik.

Läs mer

Jag skall ta upp de misstankar som har förts fram från olika håll om att också svenska Isaf-styrkan i Afghanistan kan ha deltagit i utomrättsligt dödade, så kallade targeted killings-operationer eller capture-or-kill-operationer. Efter att försvarsmakten fått kommentera påståendena om brott mot internationell humanitär rätt har misstankarna snarast ökat. Först skall jag dock något beröra FN-mandatet för Isaf-styrkorna.

Isafs mandat 2001, enligt FNs säkerhetsråds resolution 1386, var att upprätthålla säkerheten i Kabul med omgivningar. Nato tog över ledningen av Isaf 2003 och samtidigt utvidgades FN-mandatet till att gälla att upprätthålla säkerheten i hela landet. För att markera att uppgiften fortfarande inskränkte sig till att upprätthålla säkerheten och inte att delta i ett allmänt krig mot talibaner avgav Frankrike en särskild röstförklaring och underströk att uppgiften för Isaf fortsatt var att rikta in sig på att skydda civila och att det i det avseendet inte var en utvidgning av det tidigare mandatet.

Läs mer

Måndagen den 19 oktober arrangerade Norbergs Arbetarekommun, Folket i Bildt Västmanland/Dalarna, Bergslagens Folkhögskolan, LO och ABF ett offentligt möte om Sverige och Nato. Anders Björnsson höll ett anförande som återges nedan:

Indoktrineringen i Sverige hette en bok av poeten Göran Palm från 1968. Palm drev där tesen att svenskarna var utsatta för en systematisk men smygande indoktrinering som syftade till att få dem att bevara det rådande samhällssystemet – ett borgerligt, amerikaniserat, konsumtionsinriktat system med tillhörande samförståndsideologi. Man kan tycka att boken kom i senaste laget. Höll inte den ideologin just på att spricka, just det där året 1968? Och blev inte indoktrineringen utmanad och delvis ersatt av en motindoktrinering?

Termen ”indoktrinering” låg därefter länge i träda, men det verkar som om den har börjat grävas upp igen. Då, för femtio år sedan, var ”indoktrinering” ett systemkritiskt lystringsord. Så är det knappast idag. Det kan bero på att systemkritiken tycks ha sett sina bästa dagar eller på att den numera är tillämpbar nästan uteslutande på andra samhällsystem än vårt eget svenska. När ”indoktrinering” idag används i den politiska debatten är det för att signalera att det finns personer i vårt samhälle som inte är beredda att försvara våra demokratiska grundvärderingar. De styrs av främmande – och rentav verklighetsfrämmande – värderingar.

Läs mer