Texter

Regeringen Reinfeldt undertecknade den 4 september 2014 ett samförståndsavtal med Nato om värdlandsstöd. I en departementspromemoria (Ds 2015:39) redovisade försvarsdepartementet de lagändringar som ansågs påkallade för att kunna godkänna avtalet. Efter remissbehandling av promemorian beslutade regeringen Löfven den 26 februari 2016 om en lagrådsremiss avseende de aktuella lagändringarna. Lagrådet yttrade sig den 1 mars 2016 och hade inga invändningar mot förslagen. Det är att förvänta att regeringen inom kort kommer att tillställa riksdagen en proposition som motsvarar lagrådsremissen. Propositionen kommer att behandlas i utskott, varefter riksdagen tar ställning. Detta beräknas ske senare i vår. Avsikten är att lagändringarna ska träda i kraft den 1 juli 2016, varvid samförståndsavtalet blir gällande.

Samförståndsavtalet har kommenterats i flera inlägg på den här sajten. Vi har också länkat till själva lagrådsremissen. Nedan begränsar vi oss till att lyfta fram några centrala punkter i remissen.

Läs mer

I dessa dagar talas det åter väldigt mycket om krig. Freden har liksom kommit på undantag. Få talar idag om freden. Allt färre verkar dessutom tro på freden, som en möjlig framtid.

Det finns idag en olycksbådande tro på att krig och dödande, kallt stål och militärallianser är lösningen på motsättningar och konflikter. Men sanningen är ju att det inte är krig som leder till en varaktig fred. Utan det är fred som leder till fred.

Samtal, förhandlingar, medling och diplomati är fredens väg. Alla försök måste göras för att förhindra att man tar till våldsåtgärder och krig. Det var detta som var Olof Palme-linjen, som emellertid Sverige och svensk socialdemokrati övergav, när Sverige aningslöst och dumt gick in i Afghanistan-äventyret för femton år sedan. Om någon för trettio år sedan, när Olof Palme ännu levde, hade sagt att Sverige skulle komma att föra krig och döda i Afghanistan så hade den personen ansetts vara galen.

Läs mer

Ledarkommentaren i Borås Tidning (24/2) i anslutning till den i veckan avgivna utrikesdeklarationen till riksdagen är på många sätt intressant. Den å ena sidan applåderar regeringens fasta hållning gentemot Ryssland, dock utan att problematisera vad Sveriges policy att inte prata med sin ryska granne medför med avseende på vår trovärdighet i Moskva; å andra sidan angriper den företrädare för regeringsalliansen för att de inte kan förklara hur Sverige skulle stödja ett angripet Baltikum militärt, med en antydan om att Sverige i ett sådant läge skulle visa undfallenhet mot en angripare.

Läs mer

Under det kalla kriget förde Sverige en självvald neutralitetspolitik – alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig. Dess bärande element var den militära alliansfriheten. Ledmotivet var förre kabinettssekreteraren Sverker Åströms devis, att Sveriges säkerhetspolitik gick ut på att vi varken skulle väcka farhågor på något håll (läs Sovjetunionen) om att Sverige skulle ingå i Nato eller förväntningar på ett annat håll (läs USA) att vi skulle göra det. Det var en politik som fördes med konsekvens fram till 1991/1992. Den avsåg vår politik i fredstid. Alla var på det klara med att om vi hotades av angrepp i händelse av krig i vårt närområde, skulle vi förklara oss neutrala och försöka avvärja kränkningar av vår neutralitet. Misslyckades detta, och vi utsattes för regelrätt invasion och hamnade i krig, upphörde definitionsmässigt neutraliteten, och då behövde vi och skulle begära hjälp. Denna hjälp kunde endast komma från västmaktshåll i händelse av ett anfall österifrån. Målsättningen för det svenska försvaret var att upprätthålla en tillräckligt hög tröskel för att ett angrepp på Sverige inte skulle vara meningsfullt för en potentiell angripare med tanke på Sveriges trots allt begränsade strategiska betydelse i Kontinentaleuropas utkant.

Läs mer

”Hälsa honom att svensk utrikespolitik är inga pajaskonster. Det är inte hä hä och hep hep.”Olof Palmes angrepp på moderatledaren Ulf Adelsohn i den utrikespolitiska debatten 1983 har gått till historien. Adelsohn hade kritiserat regeringen och sedan åkt till Finland för att ”valtala”.Palme var arg.”Sveriges utrikespolitik går ut på att värna landets vitala intressen, att arbeta för fred och trygghet för Sveriges folk”, fortsatte han.I veckans utrikespolitiska debatt, 33 år senare, skulle Margot Wallström i princip ha kunnat svara samma sak på Moderaternas angrepp. När borgerligheten går till storms för Nato är det nämligen inte i första hand Sveriges intressen de värnar ­utan andra länders.Det ligger knappast i vårt nationella intresse att gå med i Nato och överge en av världens mest framgångsrika säkerhetspolitiska linjer. Men det ligger naturligtvis i USA:s intresse, och i de baltiska staternas intresse. Allt detta är fullt legitima synpunkter. Frågan är bara vad man tycker är viktigast. Läs ledaren

Vi har tidigare uppmärksammat president Sauli Niinistös utrikes- och säkerhetspolitiska markeringar. De är viktiga för vårt land, eftersom Finland och Sverige är varandras närmast grannar i detta hänseende. Och Republikens president är i sin tur sitt lands främste aktör på dessa områden.

Nu har han reagerat mot att landets finansminister Alexander Stubb, ordförande i samma parti som den nuvarande presidenten tillhör, har utpekat USA som Finlands främsta partner i säkerhetspolitiken. Stubb uttrycker inte regeringens linje i denna fråga, låter Niinistö meddela.

Åbo Underrättelsers kommentar belyser den realpolitiska kontinuiteten i Niinistös tänkande och agerande. När han i början av året håll sitt öppningstal inför Finlands riksdag, fick Niinistö sig påskrivet att han uttryckte sig luddigt om flyktingpolitiken, och detta satte igång en debatt. Referat av talet finns här.

Läs här artikeln i Åbo Underrättelser som tar upp Niinistös politik.

”De som är mot Nato måste säga om de vill att Sverige ska vara ett maktvakuum eller påbörja en kraftig upprustning”, skriver Jacob Sidenvall i en ledare i Smålandsposten.

Sidenvall riktar skarp kritik både mot Nato-anhängare och mot dem som vill behålla alliansfriheten. Båda sidor ligger lågt om försvaret. Hur man än vill ha Sveriges säkerhetspolitik, med eller utan Nato-medlemskap, måste man ta ställning till försvaret. Det duger inte att Sverige fortfarande har och, trots försvarsuppgörelsen mellan fem partier, även i framtiden kommer att ha ett alltför svagt militärt försvar – och, bortsett från hemvärnet, inget totalförsvar på det hela taget

På den här sajten värnar vi Sveriges alliansfrihet och inser att det kräver att starkare försvar. Sidenvall skriver att försvarsfrågan är ”iskall” och ligger på fjortonde plats i väljarnas prioritering. Det förefaller som om politiker från alla sidor duckar för att ta upp frågan om försvarets kostnader, då man inte tror sig vinna väljare på det.

Men svenska folket har alltid varit försvarsvänligt, och om allmänheten får klart för sig hur illa det står till med försvaret, så kommer det säkert att finnas ett stort stöd att öka försvarskostnaderna.

Utdrag ur debatten:

Utrikesminister MARGOT WALLSTRÖM (S):

Herr talman! Jag anser att ett aktivt arbete för internationell kärnvapennedrustning är en självklar del av svensk säkerhetspolitik. Det är ständigt aktuellt, inte minst mot bakgrund av Nordkoreas provsprängning nyligen. Vi ser också hur de befintliga kärnvapenarsenalerna bibehålls och att man utvecklar nya vapen.

Det gynnar inte vår säkerhet, och det gynnar inte världens säkerhet att ledas in i en ny rustningsspiral. Därför är de frågorna mer aktuella.  Vi jobbar på att eliminera alla kärnvapen, främst inom FN, genom olika initiativ för kärnvapennedrustning. Den öppna arbetsgruppen är som sagt i hög grad ett resultat av att vi åter har engagerat oss. Vi var med i den mindre grupp stater som förhandlade om nedrustningsdelen under NPT:s översynskonferens förra året.

Läs mer

Hur mycket är Atlantpaktens försvars- och säkerhetsgarantier värda i ett skarpt läge? Låt oss säga att krig uppstår mellan Ryssland och Turkiet. Båda länderna är ju indragna i krigshandlingar på olika sidor i ett redan pågående krig, i ett tredje land. Nato-landet Turkiet har på olika sätt gynnat Islamiska staten och al-Nusra-fronten, liksom även USA:s bundsförvant Saudiarabien har gjort och gör. Ryssland stödjer, politiskt och militärt, den sköra regeringen i Syrien – ett av de länder på vars mark kriget utkämpas.

Men politiker och diplomater i Nato-kretsen förklarar nu frankt att Turkiet inte kan räkna med stöd därifrån i en konflikt med Ryssland, samtidigt som spänningen mellan dessa bägge länder tilltar. Ryssland och Förenta staterna är sedan en tid indragna i FN-ledda ansträngningar för att få till stånd någon form av vapenvila i Syrien. Samtidigt fortsätter de båda stormakterna att fälla bomber i området. Men det Nordatlantiska fördragets artikel 5 kommer ändå inte att utlösas, försäkrar potentater på den västra sidan.

Läs mer

Signaturen Wiseman  skriver på sin blogg under rubriken ”Dyrt att vara fattig” om att försvaret inte längre har en miniubåt som mål vid övning för  ubåtsjakt.

Kommentar: Politikerna ansåg att Sverige inte behövde något försvar längre och inte heller fanns något behov att öva ubåtsjakt. Nu står Sveriges nästan naket och har små möjligheter att värna territoriet. Marinen måste rustas upp liksom övriga försvaret.

För ubåtsjakt gäller det inte bara att ha fartyg, sjunkbomber och helikoptrar. Den instruktion som gäller för hur kränkande ubåtar skall bemötas, IKFN, måste följas. Här visar 80-talets ubåtsjakter, och även insatsen 2014 i Stockholms skärgård, att det brister. IKFN, som är regeringens instruktion till försvaret, anger att verkanseld skall sättas in mot kränkande ubåt på inre vatten utan föregående varning. Det gjordes inte under händelserna i Stockholms skärgård 2014. Brist på vapen och fartyg är ingen ursäkt. Det gäller att använda de begränsade vapen som finns. Sverige måste visa att man använder till buds stående medel.

Läs mer

Vår regering har sagt nej till allianspartiernas krav på en offentlig Natoutredning. Det finns ingen anledning eftersom ett medlemskap inte är aktuellt.

Men ett betänkande av en riktig Natoutredning har nu ändå kommit ut: Sverige, Nato och säkerheten (Celanders förlag). Natoutredningen är ingen offentlig utredning utan namnet på en oberoende grupp. Medlemmarna har mycket hög kompetens och att deras samlade erfarenhet är unik. Gruppen består av Hans Blix, Rolf Ekéus, Sven Hirdman, Stina Oscarson, Pierre Schori, Linda Åkerström och Lars Ingelstam (huvudsekreterare).

Det är här inte fråga om någon argumentation mot Nato. Istället innehåller bokens första 12 kapitel genomgångar av de omständigheter som kan ligga till grund för ett ställningstagande till frågan om medlemskap i Nato är vägen till en hållbar fredslösning för oss. När författarna lägger fram sina fakta och gör sina bedömningar är de försiktiga.

Läs mer

Björn Körlof har skrivit en mycket tankeväckande artikel om vårt behov av en Rysslandspolitik. Sverige har ingen. Den svenska regeringen lider av beröringsskräck inför Ryssland. Vårt land har inga normala kontakter med detta land, förutom minimalt diplomatiska. Försvarsminister Peter Hultqvist ställde i utsikt på konferensen i München att detta tillstånd kunde vara i tio år till. Det är inte rimligt.

Under Vietnamkriget degraderade president Nixon de diplomatiska relationerna med Sverige genom att inte vilja någon svensk ambassadör i Washington. Det var en överreaktion. Sveriges nuvarande utrikesminister är inte välkommen till Israel och Saudiarabien. Det är också fråga om överreaktioner. Men det officiella Sverige uppträder avigt mot Ryssland. Alla stormakter har fasoner. Sveriges intresse är att ha en dialog.

Läs mer