Jag får ett mail från en granne. Vi bor i samma bostadsområde, Kista. Det är ett nationellt centrum för högteknologisk verksamhet. Grannen, upp i åren, är en av landets it-pionjärer. ”Törs du gå ner i garaget”, frågar han, ”om vi blir bombade.” Är det en dödsfälla? Kista torde bli ett av de första målen, om krig utbryter. Då kommer gängskjutningarnas fasor härute att förblekna.
Jag har faktiskt inte tänkt så noga över detta. Har vi skyddsrum? Nej. Officiell svensk säkerhetspolitik utgår från att Sverige blir anfallet i ett storkrig, underförstått av Ryssland. Scenariot kan verka osannolikt – det är ett imperium på nedgång men besitter stora arsenaler av kärnvapen, som med olyckligt handhavande kan drabba även ett litet land som Sverige. Också motståndaren, som vi tyr oss till, är i ett liknande läge.
Det har ändå länge slagit mig, att den gälla utrikes- och säkerhetspolitiska retoriken inte har motsvarats av en målmedveten strävan att säkra skyddsobjekt och befolkningscentra, människorna. Inget krig har ännu vunnits i luften – på marken faller bomberna, där hamnar missiler och drönare, utskjutna från avlägsna ramper. Min grannes brev (av säkerhetsskäl röjer jag inte hans namn) fick mig att grunna vidare på detta.
Småstaten Sveriges statsledning har bestämt sig för att avskräckning är bästa försvar. Om det är så, måste man förvänta sig vedergällning. Vad har vi idag för beredskap att möta en sådan?
I kalla krigets mest kritiska skede – det måste ha varit före 1963, för min farmor levde ännu och hon deltog i övningen – for familjen ut med bilen från storstaden till den mellansvenska landsbygden i en simulerad utrymningsaktion. Man fick sina instruktioner och sökte sig till angiven destinationsort. Min farfar, hemvärnsområdesbefälhavare under andra världskriget, i ungdomen utbildad på Svea Livgarde, var eld och lågor.
Detta var i skarven mellan Kubakris, avvärjd, och Vietnamkrig, under upptrappning. Då som nu pågick småkrig med stor blodsspillan runt om i världen. Varför reagerar vi inte på samma sätt nu som då? En skillnad mellan då och nu är, att vi hade en utrikespolitik som gick in för avspänning. Då hade vi också ett försvar som hette duga. De två måste gå hand i hand.