Två finska ledamöter av den svenska Kungliga Krigsvetenskapsakademien, den pensionerade professorn Stefan Forss och den pensionerade docenten Tomas Ries, tydliggör minst tre saker i en artikel i Aftonbladet den 16 september.
För det första att Finland har en imponerade och slagkraftig armé, och gör stora satsningar för att ytterligare stärka den. Den krigstida numerären uppgår nu till 280 000 man och totalt överstiger det mobiliserbara försvaret en miljon utbildade.
För det andra att detsamma inte kan sägas om Sverige. Den officiella svenska ambitionen är att bygga upp tre mekaniserade brigader och en infanteribrigad till 2030! Som de två finnarna konstaterar inger detta inte förtroende. Det går för långsamt och ambitionsnivån är för låg. Försvarsplanering kan inte baseras på ”prognoser eller hypotetiska förmågor långt in i framtiden”.
Dessa två beskrivningar av läget kan vi instämma i, även om författarna borde ha nämnt att allmän värnplikt utgör grunden för att Finland har den försvarsförmåga man nu förfogar över.
För det tredje så är författarnas perspektiv det ”gemensamma försvaret” av den ”norra fronten”. När Finland erbjöd Sverige att leda frambaserade styrkor i norr var den finska förhoppningen, enligt författarna, att detta skulle stimulera till en snabbare produktion av krigstida förband. Så har det inte blivit. Sverige måste nu påskynda upprustningen. Författarna hävdar att Sverige som ramverksnation för Natos förstärkta närvaro i Finland helst redan de närmaste åren bör kunna sätta in flera brigader i norra Finland – och fram till 2030 fördubbla antalet. För att länderna tillsammans ska kunna försvara regionen behöver Sverige dessutom säkerställa transporter med mera för den ”norra fronten”. Avslutningsvis framhåller författarna att man i Sverige inte alltid fattar att ”den svenska försvarsförmågan – eller bristen på det – har betydelse för Finland” som ”ett viktigt ryggstöd för Finland och vår gemensamma försvarsallians”.
Beträffande denna tredje aspekt som författarna tar upp, där Sverige tilldelas rollen att utgöra ”ryggstöd” för Finland, så har vi en annan syn på saken Det svenska försvarets grundläggande uppgift ska vara försvaret av Sverige. Det är ett starkt defensivt försvar som Sverige behöver bygga för att säkra landets fred, territoriella integritet och suveränitet. Ett aktningsvärt sådant försvar ligger även i Finlands intresse. Det är inte bra för ett land att som grannland ha en stat som utgör ett militärt vakuum. Vägen dit för Sveriges del är mödosam, men all kraft bör koncentreras på den uppgiften, som dessutom har stöd i Natofördragets artikel 3.
Sverige borde inte ha åtagit sig att som ramverksnation leda styrkor för Natos framskjutna närvaro (FLF) i norra Finland. Det svenska bidraget till detta projekt framstår som ogenomtänkt och ha tillkommit på lösa grunder. Sverige involveras genom insatsen i säkerhetspolitiska konstellationer, som vi inte kontrollerar och som kan dra oss in i andras konfrontationer och mer eller mindre våghalsiga manövrerande. Vi har dessutom knappast något att bidra med och de resurser vi har behövs helt i hemlandet. Finnarna kan terrängen, har resurserna och vet bäst hur det finska territoriet ska försvaras.
Några närmare detaljer om det svenska bidraget till FLF, som för övrigt USA valde att inte delta i, är inte kända. Det är till exempel inte känt huruvida det rör sig både officerare och soldater; ej heller om det kommer att bli fråga om permanenta baseringar i någon nämnvärd omfattning. Sverige bör tona ner sitt bidrag så långt som möjligt.
Det är att förmoda att finnarna inte drivit FLF-projektet för att på allvar stärka försvaret av det egna landet utan för att dra in allierade som Sverige i eventuella kollisioner med Ryssland och åtföljande tänkbara upptrappningar utan återvändo. Allt sådant bör vi distansera oss ifrån. Vem kan förutse hur finnarna kommer att agera i ett kritiskt läge som Sverige varken kan överblicka eller styra över och där man från finsk sida framför allt kommer att vända sig till USA för vägledning.
Artikeln i Aftonbladet kan läsas här:
https://www.aftonbladet.se/debatt/a/5E1ge6/underskattar-allvaret-i-det-sakerhetspolitiska-laget