Akademiseringen av officersutbildningen är en problematik, som har behandlats åtskilliga gånger i debatten om försvarets behov och inriktning. Men utan att leda till genomgripande förändringar. Två inlägg nyligen i denna återkommande diskussion belyser delvis vad det handlar om:
I en artikel på sajten Militär Debatt (7/2) konstaterar en skribent:
”Det finns dessutom flera indikationer på att dagens officersutbildningssystem inte levererar den kvalitet som krävs, vare sig akademiskt eller militärt. Universitetskanslersämbetet var nära att dra in examenstillståndet för Försvarshögskolans officersprogram vid utvärderingen 2014 (TT, 2014). Regeringen uttryckte i regleringsbrevet för 2022 oro över vilken krigföringsförmåga utbildningen faktiskt producerar (Regeringen, 2022). Detta pekar på ett system som varken möter akademins krav eller Försvarsmaktens operativa behov.
….
Akademisk nivå är inte liktydigt med krigföringsförmåga. Dugliga chefer formas av utbildning, träning och talang – inte av akademiska titlar. Krigsvetenskap är här ett civilt akademiskt ämne, medan förmågan till att leda förband i fält och uppnå en hög effekt är krigföringsförmåga. Att vara disputerad i exempelvis krigsvetenskap kan vilken ”civil” människa som helst vara, men det ger inte någon militärbefälrätt som går att koppla till krigsföringsförmåga.”
I ett inlägg i Officerstidningen (6/2) är en annan skribent inne på samma spår då han skriver:
”I grund och botten kokar detta ner till en huvudsaklig fråga: Blir soldater bättre ledare och chefer av att läsa 180 högskolepoäng på Militärhögskolan Karlberg? Min upplevelse, som jag tror att många delar, är nej. Under min tid som kontinuerligt anställd soldat i Försvarsmakten har jag haft fem plutonchefer. En av dessa har varit en bra ledare och chef. Resterande var personer som, innan Officersprogrammet, kommit direkt från GU (grundutbildningen) med allt vad det innebär. Trots att de hade gått exakt samma utbildning var det en drastisk skillnad i kompetens, kunskap och ledarskap.”
I en artikel för drygt ett år konstaterar Sebastian Larsson i Officerstidningen (18/12 2024) om officersprogrammet (OP):
”Jämfört med andra länders militärakademier är Sveriges grundläggande officersutbildning en av de mest akademiserade i världen. Det innebär att den bedrivs som en i princip ”vanlig” universitetsutbildning där studierna genererar högskolepoäng och undervisningsupplägg och examinationsformer följer högskolelagen. Kurser avslutas med ett uppsatsarbete och programmet leder till en högskoleexamen.
…..
Efter etableringen av dagens OP har liknande kritik fortsatt att yttras. Fredric Westerdahl, tidigare chef för kadettbataljonen på Militärhögskolan Karlberg, menar till exempel att många av krigsvetenskapens teoretiska inslag endast bör ses som ”nice to know”, och att tyngdpunkten i undervisningen bör skjutas tillbaka mot förmåga att leda förband i strid.”
De aktuella frågeställningarna har avhandlats i flera artiklar, till vilka vi refererat här på sajten (se nedan). I en av våra egna artiklar tar vi upp en helt central aspekt, nämligen att det inte handlar bara om att allmänt som officer kunna leda i krig utan om att leda värnpliktiga i försvaret av Sverige:
I en artikel på sin blogg som vi länkat till på den här sajten skriver Karlis Neretnieks (tidigare chef för Försvarshögskolan) om kraven på officerare. Han pekar på behovet av en tydligare professionalisering av officersyrket och att man måste komma bort från den akademism som nu råder. I stället är det krigets behov och träning för krig som skiljer officersyrket från andra. Så långt kan man hålla med Neretnieks. Sverige behöver bra officerare vars professionalism är just att leda i krig. Ändå finns det ett avgörande och grundläggande fel i hans syn på officersyrket.
Neretnieks säger att officerens profession och kraven på den inte skiljer sig åt om man deltar i ett försvarskrig för den egna nationen eller i ett aggressionskrig:
”Varför har länder militära organisationer? Det är för att kunna föra krig. Om det sker i försvarssyfte eller i aggressiva syften spelar ingen roll, det är fortfarande fråga om krig.”
Krig som krig, säger Neretnieks och går sedan vidare och utvecklar kraven på ledarskap. Han talar om hur den professionelle officeren skall övertyga sina soldater om att striden är rätt och att de skall förmås att ytterst riskera sina liv.
I ett nationellt försvarskrig är grunden att soldater känner plikten att försvara fosterlandet. Då krävs också goda officerare som kan sitt yrke. Men det avgörande är att alla vet att det är ett rättfärdigt krig och att ingen annan utväg gives än att försvara sig mot angriparen. Kraven på en officer är i det nationella försvarskriget att han för soldaterna måste visa såväl professionalism som en hängivenhet och lojalitet för nationen och dess försvar. Utan det senare hjälper inga professionella färdigheter. Soldaterna kommer inte att acceptera en officer som vacklar inför kravet att i alla lägen försvara landet.
Läs artikeln i sin helhet här:
Neretnieks skiljer inte på försvarskrig och aggressionskrig – BEVARA ALLIANSFRIHETEN
Läs mera här:
Doktorshatt istället för hjälm? – BEVARA ALLIANSFRIHETEN
”Riket kan inte försvaras med akademiska avhandlingar”, dn.se – BEVARA ALLIANSFRIHETEN
Akademisering ett tveeggat svärd? – BEVARA ALLIANSFRIHETEN
Omgaloneringen inför rätta – Militär Debatt (militardebatt.com)
Öppet brev till utbildningschefen: ”Tre år på OP – för ingenting” – Officerstidningen
Svensk officersutbildning – en av världens mest akademiserade – Officerstidningen