[…] Reaktionen från Sverige har varit stursk. Utrikesministern förklarade tidigare att länder som ”Turkiet vill ha en relation med” (läs USA) är för en svensk anslutning. Och hon lät förstå mellan raderna att Turkiet är en mindre viktig medlem i alliansen.
Det är just nu ett tonläge som inte är särskilt konstruktivt. Turkiet är, om än en problematisk, mycket viktig medlem och en av de starkaste militärmakterna. Landet spelar en nyckelroll i Ukrainas drönarkrig mot de ryska stridskrafterna.
Grundproblemet med Turkiets invändning är att det ligger något i den. S-regeringens uppgörelse i höstas med den politiska vilden Amineh Kakabaveh var en förutsättning för att Andersson kunde väljas till statsminister. Överenskommelsen är lika konstig och principvidrig som unik och innebär att en enskild riksdagsledamot dikterar politiken i ett visst specifikt utrikesärende: S förbinder sig att verka för kurdiskt självstyre i nordöstra Syrien och att fördjupa samarbetet med kurdiska PYD, allmänt ansedd som den syriska grenen av PKK. PKK är terrorstämplat av Turkiet, EU och USA.
Alla förstår att denna uppgörelse är ohållbar och inget ”missförstånd” från Turkiets sida, som Ann Linde har antytt, utan ett känt och publicerat faktum.
Utrikesministern och UD borde ha insett sprängkraften i frågan och fått bort den långt tidigare. Men nu är det som det är. Uppgörelsen med Kakabaveh bör rivas upp. Den var fel då och är fel nu, oavsett vad Turkiet tycker. Läs ledaren