En oavhängig kommitté som på uppdrag av norska regeringen granskat Norges insatser (både militära och civila) i Afghanistan under perioden 2015-2021 har nu framlagt sin rapport.
En granskning som gjordes på mandat från stortinget publicerades 2016 och täckte perioden 2001-2014 och kommenterades på den här sajten.
Bjørn Tore Godal (tidigare utrikes- och försvarsminister) som ledde den första kommittén har också varit ledare för den nya utredningen. Godal kommenterar i Aftenposten den 6 november resultatet från den nya granskningen och jämför med den första:
”Konklusjonen var nedslående: Den afghanske staten var svak, og Taliban sterkere enn noen gang. Dette utvalget har evaluert innsatsen i 2015–2021, og resultatet er like dystert: Utviklingen gikk fra vondt til verre og det internasjonale samfunnet, herunder Norge, mislyktes i å hjelpe afghanere med å bygge en stabil, demokratisk stat. Det var det store nederlaget.”
Av de tre målen för insatsen, det vill säga vara en god allierad med USA, bekämpa terrorism och bygga en demokratisk stat, uppnåddes endast det första. Norge visade sig som en lojal allierad med USA.
Norge var en liten stat och kunde inte påverka skeendet. Det var USA:s krig och USA styrde hur kriget genomfördes. Godal konstaterar:
”Ønsket om å bidra gjorde at norske myndigheter stilte få kritiske spørsmål ved rollen som støttespiller for et USA som ble mer opptatt av å hente soldatene hjem, enn å få en mellomafghansk fredsløsning.”
I rapporten beskrivs hur svenska SIDA engagerades i en utvärdering av insatserna för kvinnor. Man konstaterade att många aktiviteter startats med sikte på att stödja kvinnor men med ringa resultat:
”SIDA i 2019 på vegne av norske, svenske og finske bistandsmyndigheter, fant at programmet har generert mange aktiviteter med vekt på kvinner, men at det er oppnådd få resultater som har bidratt til generelt å forbedre kvinners rettigheter og likestilling i det afghanske samfunnet.”
Norge har traditionellt haft stora ambitioner att bidra till fredliga lösningar av konflikter så också i Afghanistan där man redan 2007 tog initiativ till diplomatiska förhandlingar dock utan resultat. Även under perioden 2015-2021 engagerade sig Norge för att en fredlig lösning skulle nås också den gången utan resultat. I utredningen summerar man att det enda resultatet var att Norge med dessa initiativ kunde komma närmare USA och uppnå ett förtroende för sitt agerande hos stormakten samt få till stånd samarbete med USA:s underrättelsetjänst.
Godal varnar för att Norge i framtiden går in i nya krig på USA:s sida:
”Erfaringene fra Afghanistan tilsier blant annet at norske myndigheter bør tenke nøye igjennom eventuell støtte til amerikanske fredsinitiativ under president Trump. Slik støtte kan være nyttig for å styrke forholdet til USA, men kan bidra til et utfall som ikke er det Norge ønsker. I Afghanistan-engasjementet ble USA viktigere for Norge enn Afghanistan i seg selv.”
Utrikesminister Espen Barth Eide kommenterar rapporten i ett pressmeddelande från regeringen och tackar alla som deltagit i insatsen. Särskilt lyfter han fram de norska specialstyrkornas operationer som enligt rapporten har hindrat 46 terrorangrepp. Eide ser specialstyrkornas insatser som något att ta vara på i framtiden:
”Erfaringene fra disse operasjonene styrket spesialstyrkenes kompetanse på kontraterroroperasjoner og har dermed verdi for norsk sikkerhet i dag.”
Varken Eide eller rapporten tar upp de misstankar som under hela kriget förts fram mot de främmande trupperna för att de brutit mot krigets lagar och humanitär rätt genom så kallade tageted killings och nattliga räder i afghanska hem. Detta gäller särskilt insatserna från de utländska specialstyrkorna.
Norska Afghanistankomiteen summerar rapporten:
”Både brudefølger og begravelser ble bombet, og uskyldige afghanske bønder ble revet ut fra sine hjem og plassert på Guantánamo uten lov og dom. Føringene for statsbyggingsprosjektet bidro også til nederlaget i 2021. Forsøket på å bygge en demokratisk stat med de gamle krigsherrene i førersetet, alle med en lang historie med alvorlige menneskerettighetsbrudd, var et «moralsk nederlag» for Norge og våre allierte.”
Afghanistankomiteen menar att en ursäkt till det afghanska folket är på sin plats då det är folket som fått betala priset för ”nederlaget”.
Rapporten radar upp flera orsaker till nederlaget: bristande förståelse för afghanernas kultur och traditioner, krigsherrarna, korruptionen, dåligt ledarskap för de afghanska regeringsstyrkorna, grannländernas stöd till talibanerna med mera.
Det historiska perspektivet saknas. Kriget var det femte Afghanistankriget (britterna genomförde tre krig, Sovjet invaderade en gång och nu var det USA som invaderade). I alla krigen visade afghanerna att man kämpat mot inkräktarna så länge det fanns en enda utländsk soldat kvar i landet.
Att talibanerna kunde få stort folkligt stöd trots att inte alla var villiga att ställa upp på deras fundamentalism berodde på att man ändå såg dem som nationella befriare från utländska ockupanter.
För småstater är lärdomarna av försvarskrigen i Afghanistan grundläggande när det gäller att stå emot stormakters inblandning, interventioner och kolonialkrig.