Försvarsberedningen har börjat sitt arbete. Den ska föreslå hur de 300 miljarder kronor, som enligt 8-partiöverenskommelsen från 2025 lånas upp för upprustningen av försvaret ska användas.
Socialdemokraterna har förutskickat att partiet på sikt vill få till stånd en blygsam men i alla fall ökning av antalet värnpliktiga och en etablering av två ytterligare armébrigader. I riksdagen har socialdemokrater motionerat om att etablera nya regementen i Kiruna och i Kvarn (som ligger i närheten av Linköping). Även andra partier har motionerat om nya regementen.
Försvarsminister Pål Jonson har på sin blogg (9/1) gått emot satsningar med inriktning på nationellt försvar.
Han framhåller att det blir dyrt och att det inte är finansierat.
Han hävdar att det i 8-partiöverenskommelsen från 2025 slås fast att huvuddelen av de nya upplånade 300 miljarderna ska gå till att förstärka försvarsbeslutet 2024 och Natos förmågemål. Detta för att förmågemålen gör den kollektiva försvarsplaneringen genomförbar. De är enligt Pål Jonson helt centrala.
Pål Jonson anser dessutom att det vore fel att genomföra alla dessa S-förslag nu: ”Försvarsmakten vill inte ha fler regementen, det blir mindre pengar till ammunition och luftvärn, och det drar resurser bort från Natos försvarsplaner och prioriteringar.”
Pål Jonson avslutar på bloggen med påståendet att det finns ett ofinansierat hål i det socialdemokratiska förslaget ”som går emot behoven för Natos försvarsplanering och Försvarsmaktens önskningar. Nu behöver vi fokusera på att bygga ett uthålligt försvar, inte ett ihåligt.”
Försvarsministern har helt rätt i att vi behöver bygga ett uthålligt försvar. Erfarenheterna från kriget i Ukraina är entydiga i det avseendet. Försvarsberedningen bör ta det till sig och dra de rätta slutsatserna. Hur många brigader kan Ukraina mobilisera! Hur många kan vi och var är vår reserv?
Pål Jonson tycks vara ute efter att klavbinda Försvarsberedningen. Det framgår också av de anvisningar han den 4 februari utfärdade för beredningens arbete. Grunden är där inte vad som bäst tjänar försvaret av Sverige utan tyngdpunkten är en helt osjälvständig Natokonformitet:
”Försvarsberedningen ska … utgå från de krav som Natomedlemskapet och det kollektiva försvaret ställer på Sverige, däribland fastställda kvantitativa och kvalitativa förmågemål (Capability Target 2025) med tillhörande prioriteringar samt pågående arbete med reviderad politisk vägledning (Political Guidance 2027) samt hur Sverige tillämpar överenskomna definitioner och styrning i Nato för rapportering av försvarsutgifter.”
Med detta anspråksfulla försök att diktera ramarna och gränserna för Försvarsberedningens överväganden och slutsatser går försvarsministern snett. Jonsons utgångspunkt är inte att Nato måste ”ges sitt” i en balansering mellan nationella krav och alliansens krav, utan det ges inget utrymme alls här för en prioritering av ett självständigt eget försvar. Parollen är enligt försvarsministern allt för Nato och enligt Nato, trots att den senare tidens händelser bara ytterligare understryker att ett medlemskap i en splittrad, sårbar och under svårgripbar omvandling varande allians inte lättvindigt kan trygga Sveriges säkerhet och fred. Tvärtom, i den osäkerhet som råder, med svåröverblickbara förändringar och förskjutningar mellan de verkliga stormakternas och de medelstora makternas positioner och nationella politik, är distansering till en politisk sfär som vi inte nämnvärt kan påverka påkallad, och för oss kvarstår att skapa rådrum och att själva så långt det är möjligt bevara rådigheten över egen säkerhet och fred.
Försvarsministern vill att Försvarsberedningen ska låta sig ledas av olika styrdokument från Försvarsmakten. Även detta ingår uppenbarligen i försöket att insnäva beredningens bedömningar. Det är klart att Försvarsmaktens synpunkter ska beaktas, men det finns ingen anledning att ta myndighetens åsikter ad notam utan dessa bör självständigt prövas utifrån vad som bäst tjänar det svenska försvaret. Försvarsmaktens uppfattning att fler värnpliktiga och fler regementen inte ska prioriteras, utan att allt ska satsas på ”krigsförband”, som är lätt gripbara och kan sättas in i Lettland, Finland eller var det nu må vara, är inte av det slaget som vi anser vara vägen framåt.
300 miljarder kronor är mycket pengar. Försvarsberedningen bör verka för att de satsas på försvaret av Sverige, även om något måste offras för alliansskapets skull.
Läs mer här:
Inget territorialförsvar om Försvarsmakten får bestämma – BEVARA ALLIANSFRIHETEN
Pål Jonson – För att ha en seriös försvarspolitik behövs… | Facebook