Häromveckan klev Kanadas förhandlare oväntat och abrupt ur samtalen med Trump-administrationen om nya handelsvillkor.
Samtalen handlade redan innan bara om försämringar för Kanadas del – det finns ju ett rådande handelsavtal – men landet är mycket, mycket mindre än USA och tätt, tätt sammanknutet industriellt och ekonomiskt med sin stora granne.
Man hade inte mycket val än att sätta sig ner och försöka krympa försämringarna åtminstone.
Trump hade redan förklarat sig nöjd med de nya villkoren när handelsminister Lutnick beslöt att det gick att pressa kanadensarna ännu lite till:
Först ännu sämre villkor för bilindustrin, sedan amerikanskt veto på handelsavtal som Kanada sluter med andra länder och slutligen att uppge franskans ställning som likvärdigt språk i Kanada.
USA skulle styra över Kanadas utrikes- och inrikespolitik? Där gick det inte längre för premiärminister Mark Carney.
Samtidigt, mycket mer i skymundan, puttrar på Balkan en minst lika brutal hantering från Trump-administrationens sida.
Här gäller inte längre en policy om ”institutionsbyggande” utan den nya policyn formuleras som att målet är: ”aktiviteter med direkt avkastning för amerikanska företag” och då med prioritet vad som ger ”snabba, mätbara resultat” (near term, measurable results).
Med andra ord, amerikanska ambassadörer förväntas göra affärer som ger pengar här och nu. Läs artikel